# Övervinn felbedömningen
Author: FataMorgana

Inget nytt här inte, men ville ändå dela med mig av en text som jag översatte [härifrån](https://www.seele-und-gesundheit.de/spiritualitaet/erleuchtung.html) som förklarar det så bra, hur betydelselösa vi är i det stora hela, men också hur oändliga vi är 😊 Det är helt enkelt så bra skrivet: 
_______________________________________________________________________________

Man känner bara igen det man ser. Det man inte ser, känner man inte igen. Eftersom människan inte ser den största delen av universumet är det i princip omöjligt för henne att förstå hur lite betydelse hon har. Därför tillskriver personen sig själv och allt som omedelbart berör henne en överdriven betydelse. Den som vill förstå verkligheten utan denna fördom måste övervinna felbedömningen. Det är svårt. För så snart det egoistiska jaget hör att det i själva verket är i princip betydelselöst, motsätter det sig med all kraft. Det är dess uppgift. Det ska ju vara som personens advokat, representera dess intressen och det kan bara göras om det tar dem på allvar.

Att acceptera sin personliga obetydlighet utan förbehåll kan bara den göra som samtidigt lever i vissheten om att vara oändlig i den andra polen av sitt väsen. Alla andra kan visserligen bita i det sura äpplet, men vid nästa tillfälle kommer de att försöka spotta ut det igen. Allt manifesterat går mot noll, eftersom det omanifesterade går mot det oändliga. 

I en klar januarinatt tar du en kikare och söker på himlen efter den röda jätten Mirach. Ungefär 3° eller 6° till höger hittar du μ- och ν-Andromedae. En grad längre bort kommer Andromedagalaxen in i synfältet. Nu ser du 100 miljarder stjärnor på en gång. Antag att några varelser letar efter upplysning där eller åtminstone med kikaren efter vår galax, hur mycket betydelse skulle dessa varelser ha för oss? I själva verket ingen alls. Så mycket betydelse har också var och en av oss.

## Comment 1
Author: Stjärnskott

#0: Man känner bara igen det man ser. Det man inte ser känner man inte igen.

Det fick mig att tänka på ordspråken: att man inte ser skogen, för alla träden.

Eller som att leta efter en nål i en höstack.

Som jag tolkar det: Allt finns där. Men jag ser bara där jag riktar blicken.

Helheten överväldigar och bitvis förstår vi.....

## Comment 2
Author: FataMorgana

#1: Ja helheten är verkligen överväldigande och ändå tror människan att hon är universums medelpunkt. Men inte ens på jorden är hon det, tänker jag 😊