Att "hjälpa" andra
Kom just att tänka på ett ämne som jag nog har skrivit tidigare om. Dvs., om att hjälpa andra människor. Men kom i alla fall att tänka på det igen när jag på en annan sajt på nätet läste om hur någon ansåg att sin uppgift här på jorden är att hjälpa andra andligt.
Förstå mig inte fel nu, för visst finns det människor som är i behov av hjälp. Att hjälpa gamla, sjuka och fattiga människor är en fin sak och många är det ju som söker sig till yrken där man kan vara till hjälp för andra. Alltså inget fel med det 😊
Men när det kommer till allt detta snack om att vara här på jorden i speciella syften och uppdrag, som t.ex att hjälpa människorna att vakna upp andligen, att hjälpa dem att höja sina frekvenser eller hjälpa dem till högre dimensioner och allt vad man läser om på nätet idag, så uppstår sig frågan om inte ”uppgiften” snarare är att stiga ner från alla höga hästar, så att man slutar se andra som offer i behov av hjälp och sig själv som frälsaren?
Jag tror att om man verkligen önskar sina medmänniskor allt det bästa, så är det bättre att hjälpa sig själv, så att man kan se sig på samma nivå som andra, som lika okunnig som andra och som en som har lika mycket potential till andlig utveckling som andra.
I ögonblicket man ser sig själv som en räddare till andra, så separerar man sig från andra. Man kan liksom inte se sig som räddaren, utan att samtidigt se några som offer. Det ena skapar det andra och det är enligt mig inte meningen på den andliga vägen, utan meningen är sluta separera sig, att sluta se sig själv om räddaren och andra som offer. Den andliga vägen handlar om att acceptera andra människor och deras vägval och att sluta vilja förändra dem. Eller vad tycker ni? Vilka är era tankar om ämnet?
Om man ser någon som mår dåligt t ex, och vet att man kan göra något för att den ska må bättre, då gör man ju det (hjälper den personen). Men i annat fall blir det ju lätt att "skapa" en egenskap hos en annan, att den behöver hjälp så att man själv ska kunna känna sig bättre… som någon som hjälper andra. Då blir det mer en egosak, något man gör för sig själv genom den andra som kanske inte ens vill eller egentligen behöver hjälp.
Själv har jag fått mycket hjälp av andra, och det är jag tacksam över😊men jag vill heller inte ses som någon som särskilt i sak behöver hjälp från andra. Nu är ju så inte fallet, men om jag ska reflektera lite, och sätta mig själv som exempel.
- Min fotoblogg: Perceiving Photography
#0:
Det finns en diagnos för dom som tror att dom har inkarnerat för att rädda andra som heter messias komplex och anses vara en religiös vanföreställning som liknar storhetsvansinne. Sadhguru kallade dessa för galningar. Om man sen tror vara en sorts inkarnerad ängel eller utomjording är man snarare själv den som behöver hjälp.
Om man vill hjälpa andra, kan man göra det helt utan den sortens egotrip och då är prioriteten hjälpen som man ger och inte att vara "den stora uppvaknade vägledaren" som har kunskapen och makten i sina händer att kunna hjälpa dom "omedvetna stackarna" som befinner sig på ett "lägre plan".
Jag håller med dig och de andra som skrev i tråden.
#2:
Ja precis, att räcka ut en hjälpande hand när någon behöver det är en helt annan sak att än skapa en sådan egenskap hos en annan person, bara för att få sig själv att känna sig bättre, så som du skrev.
Så är det i livet, att vi både ger och tar. Ibland ger vi hjälp och ibland är det vi själva som behöver hjälp.