Precis, vi kan ju bara prata runt det gudomliga och använda ord som pekar på det… Men då det ligger bortom alla ord och vårat förstånd, så kan det heller aldrig förklaras, eller förstås med ord/sinnet

#0:

Att försöka att förstå det som ligger utanför förståndets möjligheter är den vanliga fällan som nästan alla som intresserar sig för "det andlga" hamnar i. Det försökte jag också för 30-40 år. Det kallar jag "det första steget".

Sen förstod jag först mentalt att det finns något annat, utan att veta vad det är, för hur skulle förståndet kunna förstå det? Det är steg nummer 2, att inse att det är fel väg.

Steg nummer 3 är att erfara det och VETA.

Men sorgligt nog finns det folk som aldrig blir färdiga med det första steget och tror att dom är på steg 3.

Är det inte väldigt bekvämt att säga så då? Att försöka förklara varför gud låter hemska saker hända med att "ja, han har en plan men vi kan inte förstå den"?
Ju mer jag funderar på religion desto mindre förstår jag det.

#3:

Det är religionernas föreställningar av gud, att det skulle vara någon sorts person eller annan entitet utanför oss själva, som tittar ner på oss och låter saker ske eller inte ske. Händer det hemska saker så förklararar religionerna det med att det antingen är guds straff, eller satan eller med att "guds vägar är outgrundliga".

Tänk vad stort hela universum är. Vår galax består av hundratals miljarder solar. Den är så stor, att om vi skulle kunna resa med ljusets hastighet, skuille vi behöva flera hundratusen år för att resa genom galaxen. Och ändå är vår galax bara en liten prick i universum, dvs. en av ett okänt antal miljarder galaxer. Varför skulle vi, som bara existerar kort tid och vår lilla planet vara så viktiga?

Men gud är ingen person, ingen entitet, ingen "han eller hon" eller någonting annat som vi kan föreställa oss med förståndet. Här skrev jag en artikel om det:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1504640/vad-ar-gud

Livet och hela existensen är en sorts dröm, en illusion, som våra sinnen och förstånd är inställda på, som vi drömmer tillsammans. Gud är inte utanför oss, utan finns i varje levande varelse. Det är vår sanna natur. Jaget är den falska identifikationen i den här drömmen, som förståndet hart uppfunnit. Man kan erfara sin sanna natur om förståndet slutar att "väsnas" t.ex. i djup meditation. Det är det som kallas samadhi eller ett andligt uppvaknande.

Här skrev jag en artikel om det:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1533840/andligt-uppvaknande-samadhi

Religionerna ger oss en falsk bild av saken. På tiden som bibeln skrevs trodde folk att jorden är existensens centrum/medelpunkt och att stjärnorna, solen och månen är upphängda på himle, bara för att lysa för oss. Religionerna uppfann gudar som passar in i den här föreställningen. Det behövdes en gud som är god om vi är "snälla" och som straffar oss om vi inte är det och då kan det i värsta fall hända att vi hamnar hos "satan" och är förlorade. På så vis fick religionerna makten att styra människorna. I somliga länder är det fortfarande religioner som styr hela staten. Det funkar så länge folk tror på det där.

Men andlig utveckling handlar inte om att "tro" vad andra talar om för en eller vad som står i böcker. Alla upplysta uppmanar att släppa loss alla sådana föreställningar. Man kan inte tala om för en annan människa vad gud är, inte ens om man är upplyst, utan bara vad gud inte är. Man kan bara erfara gud inom sig själv. Att erfara samadhi är den djupaste erfarenheten. Men man kan även erfara gud på andra sätt. Livskraften som finns inom oss är gud och den kan man erfara på så enkla sätt som att man arbetar med energier, t.ex. med Reiki.

Sen finns det inga andra varelser som gör hemska saker än människorna själva. Djur handlar bara enligt deras instinkter, så om t.ex. en lejonhane dörar alfa hanen av en flock och dödar alla ungar av den hanen så är det instinkt. Lejonet är konditionerad att handla på det här viset. För oss människor låter det hemskt, men om det inte skulle vara så, skulle det kanske bli inavel i flocken.

Andra hemska saker som naturkatastrofer har det alltid funnits, redan långt innan människan fanns. Men religioner tar chansen att säga "se, det här var guds straff".

Om det finns en gudomnlig plan, så är det ingen plan som vi kan förstå, för vi förstår inte ens existensen av universum. Man kan inte förstå livets mening om man inte förstår universums mening. Men vi förstår inte ens universum, oändligheten, singulariteten. Vad fanns före tiden, om det inte kan finnas något före om det inte fanns tid.

Religionerna måste dock ge människor en föreställning av existensen, för vad vore en religion som säger "vi vet inget"? Nuförtiden är det inte bara religionerna som ger människor en föreställning av det oföreställbara, utan även olika new age rörelser som blandar ihop delar av andra religioner till något eget. Det är oväsen som hindrar människor att erfara sanningen.

#3 Okej, så kan man se det. Avändandet av gud som term tycker jag ger en del givna antaganden som bibel, präster och hela det köret.

Jag var mer intresserad av sånt här när jag var yngre så jag vet inte mycket om andligt uppvaknande. Om det ändå inte går att greppa, vad är det för mening då? Varför strävar man efter att förstå sin odödlighet och varför kan man inte det?
(Är inte ute efter att "sätta dit" nån, jag är nyfiken. Blev mest fascinerad över hur jag ändrat åsikt om detta genom åren)

#5 Jag tänker att buddhisterna gör det bättre, som kallar det för det rena medvetandet, det som vi kallar för gud i våra länder. Det rena medvetandet ger inte riktigt samma givna antaganden som ordet gud. Men egentligen är den en beteckning för en och samma sak, dvs för "det som är grunden till allt" eller med andra ord "källan till allt".

Men bara för att det inte går att beskrivas med ord eller förstås med förståndet, så betyder det inte att vi inte kan erfara det med hela vårt innersta väsen. Därför mediterar man, alltså för att tysta ner förståndet och den inre dialogen, så att man kan erfara sin sanna odödliga essens. För med förståndet kan man inte det. Man kan jämföra det med en citron. Man kan med förståndet inte heller förstå hur en citron smakar, utan man måste ta en tugga och smaka på citronen för att känna smaken av den i munnen.

Sen vet jag inte varför folk strävar, somliga gör det och andra bryr sig inte alls om sådana här saker. Vilken väg man än väljer här i livet, så är inget väg fel val. Var och en bör välja den väg som känns mest rätt.

Jag förstår att du inte är här för att sätta ditt någon. Blir bara glad när någon tittar in och ställer frågor 😊

#5:

Ja, jag vet vad du menar. Det finns egentligen inget bra ord som term för någonting som ord inte kan ge en förjklaring för. Buddhisterna säger "det rena medvetandet". Kanske är det en bättre term och man skulle kanske kunna hitta andra ord, men i vanligt språkbruk måste man ju använda sig av någonting som folk vet vad man pratar om. Hittar man på ett nyttt ord, vet ingen vad man pratar om. Eftrersom ordet gud är det mest brukliga, använder jag mig av det, men förklarar gärna att jag inte menar en av religionernas föreställningar.

Många strävar efter upplysning/andligt uppvaknande/samadhi men det är just strävandet som är ett hinder för att erfara det. Det är bara egot som strävar, dvs. den falska identifikationen, men den falska identifikationen kan inte erfara sig som den "äkta", dvs. den sanna naturen. Det är en erfarenhet som man gör när förståndet är helt tyst och i ögonblicket som det sker, existerar inget jag, ingen tid och inget rum, utan bara det "eviga varandet".

Ofta börjar folk att meditera eller intressera sig för andligt med syfte att "uppnå" samadhi och erfara sin sanna natur, men man kan inte uppnå vad man till sin sanna natur redan är. Det är bara förståndet och jaget som inte ser den sanna naturen och vill "uppnå" det. Tar vi som exempel Osho. Han strävade i många år. Han mediterade, tränade, följde en viss livsstil men ingenting hände. Sen gav han upp, släppte loss allt strävande och då kunde han erfara samadhi. Osho var inte den enda som blev upplyst på det här viset.

Det måste kanske finnas en viss intention så att man har någonting att släppa taget om. Kanske andliga praktiker är en viss förberedelse innan man släpper taget. Men det finns också människor som erfar samadhi utan att någonsin ha intresserat sig för något andligt.

Om strävandet efter upplysning skrev jag en gång ett inlägg med rubrik "upplysningsmoroten och den inre åsnan:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1526562/upplysningsmoroten-och-den-inre-asnan

Till slut kommer vi till frågan varför över huvud taget gå en andlig väg. Jag tror vi har det i generna, att ställa oss frågor som "vem är jag, var kommer jag ifrån och vart går jag" eller "vad är meningen med livet/existensen". Men inte alla har det som prioritet att söka svar på frågorna. Går man en annan väg än en andlig väg är det också ok. Det fysiska livet slutar ändå för oss alla och då spelar det ingen roll om du har sysslat med andliga praktiker eller suttit på krogen. Det är individuellt vad man finner sin lycka i.

Minns att jag började meditera av anledningen att jag var stressad, och ville lugna mig. Hade ingen aning om vilket djup det där fanns att finna. Sen fortsatte jag, inte för att nå andligt uppvaknande, mer för att jag tyckte så mycket om att meditera och det fick mig att må så mycket bättre. Kanske har jag haft lite tur som aldrig har haft fallenheten att sträva efter något med mina andliga praktiker.😄

#8:

Det är det som andliga praktiker syftar på, att komma i balans och må bättre.

Jag har heller aldrig strävat efter upplysning, för jag visste ju inte vad det är som jag i så fall skulle sträva efter. 😄 Därför intresserade det mig inte ens så värst mycket.

#8: Ja det är nog bäst så, att bara meditera för meditationens skull. Men det är tyvärr inte alltid så lätt, eller i alla fall har det inte alltid varit så lätt för mig 😄

#9:

Förstår hur du menar. Om upplysning ens fanns, tänkte jag, är det nog så långt borta att jag ändå inte kommer "nå dit", så jag brydde mig inte att försöka. Sen insåg jag ju, att upplysningen alltid fanns där, i vilket fall……och att det inte går att försöka komma dit, eller någon vart, för man har alltid redan varit där

#10:

Det kan lätt bli så. Men att ha ett mål med meditationen motsäger ju sig självt, för själva målet med meditationen är ju att tappa alla mål😄 men det är du säkert helt medveten om själv

#11:

Ungefär så tänkte jag också och jag föreställlde mig någonting som har med huvudet/kunskap att göra. 🤣

#6 och #7 Det ni säger ger mig mer frågor. 😄

Vad är det man vill ha svar på med andlig utveckling? Meningen med livet? Finns det ett universellt svar på det?
Är detta inte, liksom religion enligt min mening, också bara ett sätt att hitta rim och reson i tillvaron? Ett slags tröst om att allt är eller blir okej till slut för att motsatsen är för ångestfylld?

Det där om meditation och inte sträva fick mig att tänka på Liftarens guide till galaxen och att lära sig flyga. Tänk inte på att flyga - det är bara att missa marken 😊

#13:

Ja, så är det på en andlig väg. Ju fler svar som man får, ju fler frågor dyker upp. 😊 Man blir aldrig färdig och det finns inget annat mål än själva vägen.

Skillnaden mellan religion och en andlig väg är att den andliga vägen är en upptäcktsresa, medan religion handlar om att tro på det som andra talar om för en.

Vad man t.ex. kan upptäcka är att det inte finns ett universellt svar på frågorna. Vi kommer inte från någonstans och går inte någonstans, utan vi befinner oss alltid på ett och samma ställe, som egentligen inte är ett ställe. Det är bara sinnet och förståndet som suggererar oss den yttre världen och låter oss leva i en illusion som kallas maya.

Det finns heller inget rationellt svar på vad som är meningen med livet. Vilket liv? Det egna? Eller allt liv i universum? Mening för vem, för vad?

Men verkligheten består av mycket mer än "maya". Andlig utveckling är en medvetandeprocess som också inkluderar personlighetsutveckling. Du kan redan upptäcka en del av verkligheten som du inte var medveten om bara av att lära reiki. Du upptäcker t.ex. att det finns energier som du kan skicka på distans till en annan människa och du känner också kontakten, precis som den som får energin också känner det. Du kan erfara att energin inte skickas genom rummet, utan att kontakten sker bortom rum och tid och det är en del av verkligheten som de flesta människor inte är medvetna om. De lever och dör utan att erfara den delen av verkligheten.

Som sagt är det också ok att leva utan att erfara den delen av världen,, för livet slutar ändå för oss alla och i ögonblicket som man dör är det ingen skillnad om vi tillbringade vår tid på krogen eller om vi mediterade varje dag.

Det finns olika åsikter om vad ett mer medvetet liv och personlighetsutveckling innebär. Det här är en shamansk syn på det som jag skrev ett inlägg om här:

https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1509694/att-leva-som-en-krigare

Historian om liftaren guide känner jag inte. Men jag undrar om den har samma mening som historian som Osho berättade om en tusenfoting:

"Sinnet är belastat med tusentals motsägelser.
Jag hörde att en tusenfoting, ett litet djur med hundra ben, går en morgonpromenad. En liten kanin undrar - den har ett filosofiskt sinne - och den börjar tänka, "Hur får den här mannen hundra ben?" Hur kan han komma ihåg vilken som ska gå först, vilken andra, vilken tredjedel? Hundra ben, herregud!
Den stoppade tusenfotingen och sa: "Farbror, förlåt mig för att jag stör din morgonpromenad, men jag är lite av en filosofisk typ. Jag har en fråga som bara du kan svara på."
Tusenfotingen sa: "Vilken fråga?"
Det stod: "När jag ser dina hundra ben undrar jag hur du lyckas komma ihåg vilken som går först, vilken som går tvåa, vilken som går trea, upp till hundra?"
Tusenfotingen sa: "Jag tänkte aldrig på det. Jag har sprungit sedan jag var barn – jag har aldrig ställt frågan till mig själv. Jag kanske inte är filosofisk. Men jag ska försöka ta reda på det. Du väntar under trädet så ska jag springa och se.”
Och inom några minuter föll han till marken, för med hundra ben att hålla reda på vilken som går bakom vilka… han snubblade, tumlade, ramlade. Han var väldigt arg på kaninen.
Och han sa, "Hör, ställ aldrig en annan tusenfoting den frågan. Vi klarar oss mycket bra utan denna filosofi. Jag sprang så bra på min morgonpromenad och nu tänker jag att jag inte ska gå längre. Jag borde gå tillbaka och vila. Du har ställt mig inför ett så tröttsamt och komplext problem - och du ser så oskyldig ut när du gör det! Och kom ihåg, håll den filosofin för dig själv.”

#12:

Tror jag själv hade mig föreställningen att upplysning innebar att leva och vara i ständig extas, 24/7 😂 vilket ju var felaktigt

#13:

Tänker att den som söker massa svar i sin andliga utveckling (vilket inte är fel i sig) till slut finner att alla frågor löses upp, inte för att man har fått svar på allt, mer för att frågorna inte längre finns där…och finner en frid i det.😊

#15:

Jag hade en massa föreställningar om vad det skulle kunna vara, men trodde aldrig på någon dessa föreställnngar. I alla fall kopplade jag ihop det med att leva asketiskt och det var ingenting för mig. 🤣

När jag för första gången såg en upplyst människa, var det på 90-talet när jag var på en satsang med Samarpan. Egentligen gick jag bara dit för att min reiki lärare organiserade det hela och övertalade mig att komma.

Sen tänkte jag, att det där är ju bara en helt vanlig människa. Han var starkt förkyld och kunde knappt prata. Sen funderade jag på om han inte var upplyst eller om jag hade fel föreställning om upplysta. Idag vet jag att det var föreställningen som det var fel på.

#13:

Jag Ser att både Condor och Snowy har kommit med så bra svar på dina frågor att jag inte vet om jag kommer på så mycket att tillägga.

Men kom att tänka på vad du skrev om rim, reson och tröst och tänker att det nog kan vara en orsak till att en del påbörjar en andlig väg. Den inre längtan efter lycka och fred inombords driver säkert hel del människor upp på den vägen.

Vi människor (eller många av oss) har ju så mycket rädslor inom oss, sorger och trauman som livet fört med sig, att man lätt kan börja söka efter tröst om att allt i slutändan blir bra. En tröst som man kan få på den andliga vägen, men inte för att någon religion skulle lova en ett evigt liv eller en plats i himmelriket, utan snarare för att erfarenheterna som man kan ha i meditation eller när man går en andlig väg för med sig en inre visshet om ens eviga och odödliga natur, som i sin tur genererar en inre frid och harmoni 😊

För mig känns det i alla fall som en tröst att veta, att vad som än händer här i livet, så kan det bara sluta med att bli ett med gud / det rena medvetandet eller vad man kallar det för (lite metaforiskt sagt).

#11:

"Det kan lätt bli så. Men att ha ett mål med meditationen motsäger ju sig självt, för själva målet med meditationen är ju att tappa alla mål😄 men det är du säkert helt medveten om själv"

Nu ja, men om du bara visste hur mycket jag kämpat med det där, mediterat och hållit på, bara för att släppa alla mina mål 😂😂😂

#17:

Jag undrar om inte kristendomen har tolkat det där med evigt liv fel. Jesus kanske menade att om man erfar sin sanna natur och identifierar sig med den, erfar man sin egen odödlighet.

Men religioner måste ju ha någonting att "bjuda på". Förrr i tiden var folk nöjda med att det bjöds på vad som händer efter livet. Idag finns det dom som bjuder på uppstigning till andra dimensioner medan man lever. Men vem som bjuder på någonting inom det andliga är en bondfångare.

#19:

Det är precis så som andligt upplysta personer ser på saken, dvs erfar man sin sanna natur, erfar man sin egen odödlighet. Men i religioner som i Kristendomen lovas det evigt liv till dem som tror på Jesus och följer honom. Det har ingenting med egna erfarenheter att göra. I Kristendomen handlar det alltså om att tro och på den andliga vägen handlar det om att med hela sitt innersta väsen erfara sin eviga och odödliga natur.

#16:

Jo, precis. En upplyst är ju en helt vanlig människa, det har jag förstått på senare år faktiskt. Men jag är ju yngre än dig, så du har nog levt med den insikten längre än mig.😛

#18:

Okej.😊 Det kanske är lite som du skrev till mig nån gång för flera år sedan, i stil med att man kämpar sig fram till dörren (med andliga praktiker osv), men när man är framme vid dörren tar man ett steg tillbaka för att kunna öppna den (slutar att kämpa). Nu skrev du nog inte exakt så… Men jag minns fortfarande innebörden.

#21: Ja något sådant har jag nog skrivit. Det kommer jag också ihåg 😊 Det är säkert precis därför jag skriver så ofta om vår strävan och hur den bara är i vägen för oss, för att jag själv har strävat så mycket 😄