Vad är det som dör när vi dör?
Läste just omkring lite på olika internet sajter och forum för att hitta inspiration till att skriva om någonting och råkade på en artikel som handlade om "vilsna själar". Det påstods att om man vägrar inse att man dött när man dött, att man då inte kommer till ljuset, utan att man blir kvar på jorden i form av ett spöke eller så.
Det är inte första gången jag läser om själar som skulle vara vilsna, som inte hittat hem och om själar som skulle ha fastnat någonstans. Det verkar vara en ganska allmän uppfattning, det här om att när vi dör, så är det kroppen som dör och att vi sedan skulle ha en själ som går vidare någonstans.
Men om man verkligen börjar fundera djupare på det här, så uppstår det en massa frågor. Frågor som, vad är det egentligen som dör när vi dör? Kroppen dör ju egentligen inte, utan den går bara tillbaka till sina beståndsdelar. Eller som UG. Krishnamurti sa det: ”Det finns ingen död i naturen, bara en ny blandning av atomer.”
Vad är det som i så fall dör, om det inte är kroppen? Är det inte just den som vägrar inse att han dött som är det som dör? Hur skulle man alltså kunna vägra inse att man dött om det just är den som vägrar som dör? Att vägra inse saker och ting kan ju bara en som inte dött göra. Att dö betyder faktiskt slutet för jaget / egot, dvs slutet för den som tänker och som vägrar inse saker och ting. Det är slutet på den processen. Med andra ord, efter döden finns det inget jag kvar som vägrar. Det finns alltså ingen anledning att vara rädd för att fastna på jorden i form av ett spöke eller så 😊
Och eftersom jaget dör, kan jaget heller inte ha en själ som lever vidare efter sin död. En illusion kan ju inte äga någonting som finns på riktigt. Alltså kommer även alla själskoncept som jaget haft att försvinna när vi dör. Så allt det här snacket om själar bör man ta med en nypa salt.
I det gudomliga finns det ingen separation, inget jag och inget du och därmed heller inga individuella själar. Individualitet och flertal existerar endast så länge vi lever och hör till illusionen, till Maya. När vi dör upphör illusionen och därmed separationen 😊
- Redigerat 2023-03-26, 17:20 av FataMorgana
#1: Ja man klyver isär helheten (den stora själen) i många delar. Det är det som är separationen och så som människan separerar sig från gud. Det är en del av illusionen.
Jaget tror jag aldrig dör. Det lever vidare. Jag kan inte detaljerna ska jag villigt erkänna men jag har varit utsatt för ett busigt spöke (vilket är helt sant) och jag kan ge mig attan på att denna ande var busig som levande här på jorden också.
#3: Fast jaget är ju ingenting som vi föds med, utan det är något som växer fram under de första levnadsåren och är något som vi endast behöver så länge vi lever, för överlevnadens skull. Hur skulle något som inte fanns där innan aldrig kunna dö?
#3:
Jaget är inte mer än en process i hjärnan som förnyar sig varje bråkdels sekund. Det är inget substansiellt existerande, men människor identifierar sig med detta. Det är en falsk identifikation att identifiera sig med en temporär process i hjärnan.
Processen förändrar sig hela livet. Det är inte samma jag som skriver det här inägget, som var sur som barn för att det inte fick glassen som jaget ville ha. Processen i hjärnan förändrar sig, men din sanna gudomliga natur är alltid den samma och är samma som hos alla andra människor och levande varelser. Allt som förändrar sig är en del av illusionen som vi lever i och som kallas maya.
Sen der där med spöken och andar…….. Människor tolkar oförklariga händelser med förståndet och förståndet matas ständigt med informationer av andra människor. Tänk om ingen människa någonsin skulle ha talat om för dig någonting om spöken eller andar. Hur skulle du då tolka händelserna som du pratar om?
Vi består av energier och är omgivna av energier. Hela universet består av energi. Materia är energi och alla våra tankar, emotioner och känslor är energi. När vi t.ex. reagerar emotionalt på någonting, är det en viss specifik energi i människans energikropp som reagerar. Ibland kan det hända att vi "lär" att reagera på ett visst sätt på vissa situationer och det blir en sorts mentalt program av det att reagera på det här viset.
Dessa mentala program reagerar självständigt, som om det skulle vara någon "egen energi". Vem som är erfaren i t.ex. distansreiki behandlingar eller shamanska resor, kan ibland förnimma dessa energier. Vem som redan har en tro att det där är andar eller andra väsen, tolkar detta som sådana och kommer inte att se djupare. Vem som inte tolkar med sitt förstånd ser djupare och ser att det där bara är energier som människor har skapat själva, med deras känslor och tankar.
När vi dör, lämnar livskraften kroppen och kroppen ruttnar. Men den behöver sin tid tills den har ruttnat. Med energikroppen händer något liknande. Fast den gudomliga livskraften (chi, prana) har lämnat kroppen, finns det fortfarande restenergier kvar, som man själv har skapat.
Dessa löser med tiden upp sig, men finns kvar en tid och om det är program som vi hade, reagerar dessa under den tiden precis så som de gjorde när man levde. Det är inga "intelligenta energier" och de har inget "jag", utan är bara rester av program. Energierna av en alkoholist kanske finns kvar i hans älsklingskrog en viss tid, tills de löser upp sig och kan leda till oförklarliga fenomen som människor tolkar som spöken eller andar, fast det inte existerar spöken eller andar.
Ger vi dessa restenergier uppmärksamhet (t.ex. är rädda), ger vi samtidigt energi till dessa (våra egna), eftersom energi alltid följer uppmärksamheten. På så vis kan man förlängra existensen av dessa restenergier. Ger vi ingen uppmärksamhet och slutar att tro på spöken och andar, löser restenergierna snabbare upp sig och dessa fenomen försvinner.
#4: Så tror inte jag. Jag tror vi som personer/personligheter överlever och återföds. Hur minne och sånt hanteras kan jag inte gå in på men jag tror det är en förädlingsprocess vi är i. I och med att jag tror det kan jag alltså inte alls förlika mig med att jaget raderas som en ballong som spricker.
#6:
Jag trodde också som du en gång i tiden. Precis som alla människor, har jag också identifierat mig med jaget innan jag hade mina samadhi erfarenheter. Jaget vill inte dö och har svårt att ta emot att det kommer att dö. Jaget känner ingen annan exisrtens än det som det kan förnimma, dvs. kropp, psyke och förstås själva jaget. Att det finns något mer (vår sanna gudomliga natur) kan det bara förstå intellektuellt, men det kan inte göra sig en föreställning av det.
Under en samadhi erfarenhet försvinner jaget helt och hållet och människans sanna gudomliga natur träder fram.
Samadhi:
https://andligutveckling.ifokus.se/discussion/1533840/andligt-uppvaknande-samadhi
Men jaget spricker inte som en ballong, utan jaget är bara en illusion, en process i huvudet och den processen upphör under en samadhi erfarenhet. Det finns alltså ingenting som kan spricka, eftersom jaget inte existerar på riktigt. Bara den sanna gudomliga naturen finns kvar. Det finns nog en "iaktagare" kvar som erfar, men det är inte jaget och det finns inga tankar.
Jaget är förståndets "uppfinning". Utan förstånd finns det inget jag. När vi föds, har vi inte ännu bildat ett förstånd och har inte ännu ett jag. Vi föds så att säga upplysta. Det är vårt naturliga tillstånd, som jaget inte känner till.
Men jag förstår hur du tänker, för jag har själv tänkt så här, precis som alla upplysta också har tänkt så här före dom hade deras samadhi erfarenheter.
#6:
Jag tror att vi i västvärlden är alldeles för präglade av Descartes berömda citat:"Jag tänker, alltså finns jag" och att vi därför har svårt att tänka bort jaget och personligheten. Men tittar man omkring sig i andra länder och i andra kulturer, så är föreställningen om ett självexisterande jag väldigt ifrågasatt inom olika andliga traditioner och läror. Som t.ex., inom buddhismen och Vedanta filosofin. Dessa andliga traditioner lär oss att det som vi upplever som vårt jag egentligen är en illusion, en samling av kropp, sinne och emotioner. Det är inte en fast och oberoende enhet, utan en konstruktion som ständigt förändras. Det kan man också erfara i djup meditation, men av någon anledning har folk på våra breddgrader inget större intresse av meditation och inget större intresse av att verkligen titta in i sig själva.
Men hur som helst, så om det inte finns en fast enhet, dvs., något substantiellt som man ta på och se på som kallas för "jaget" kan det inte heller finnas någon själ som kan återfödas efter döden. Det är som att tro att en bubbla i en vattendroppe kan återfödas när vattendroppen i själva verket försvinner. Bubblan var aldrig en separerad enhet, utan en del av vattnet som varit samlad i en specifik form. När formen försvinner, försvinner också bubblan.