Jag snubblade över en sida som handlar om Antroposofisk filosofi i ett idéhistoriskt perspektiv.

http://www.trialogtankesmedja.se/wp-content/uploads/2020/11/KUG_KAP_1-5.pdf

Där beskrivs 4 förhållningssätt till till frågan om översinnlig kunskap, jag citerar ur sidorna 11 och 12:

1. Det finns ingen översinnlig värld, och därför ingen sådan kunskap att hämta. Materialistisk monism (t.ex. Haeckel, Wienskolan).

2. Det finns en översinnlig värld, den kanske rent av är mer verklig
   än den sinnliga, men det går inte att förvärva någon kunskap om
   den. Dualism (t.ex. Kant).

3. Bara den översinnliga världen är verklig, sinnevärlden är en
   illusion, maya. Spirituell monism. (t.ex. Platon).

4. Den sinnliga och den översinnliga världen är samma verklighet,
   och det går att vinna kunskap också bortom sinnevärlden. Holistisk monism. (t.ex. Hegel och, mer uttalat, Steiner).

Själv tycker jag att 1 är helt fel. I 4 finns både sanning och osanning. Men 2 och 3 är helt rätt. Dessa belyser bara sanningen utifrån olika perspektiv.

Kant har rätt när han säger att det finns en verklighet bortom sinnet, som kanske är verkligare än den sinnliga och han har rätt att man inte kan hämta kunskap från den. Kunskap kan man ju bara förvärva med sina sinnen.

Platon resonerar utifrån perspektivet som man erfar under en samadhi erfarenhet. Vad han säger stämmer också.

Steiner har däremot bara rätt i att den sinnliga och översinnliga verkligheten är ett och samma, för den ena verkligheten uttrycker sig i den andra. Men han vet inte att det som man kan erfara från den översinnlig verkligheten, inte kan erfaras med sinnet, utan bara om sinnet är tyst. Det kan man heller inte beteckna som kunskap, utan som en erfarenhet.

Möjligt att både Kant och Platon har haft samadhi erfarenheter. Men Steiner tydligen inte.