I begynnelsen
Stod hon naken i sin sanning.
I vånda utan ord.
Vilsen var hon på vägen hon gått.
Hon tittar fram lite skyggt allt oftare.
Med sina stora allvarliga
mörka ögon som absorberar
allt som sker.
Hon smyger tyst och dyker upp lite här
och där.
Jag behöver inte längre leta i de inre gömslena.
Hon är på upptäcks färd.
Hon ser genom mina ögon
Och jag, jag känner hennes känslor.
Vi har slutat gå i cirklar
om varandra hon och jag.
Hon är modig hon. Den lilla i mig.

Det finns så mycket i livet, som kunde ha varit annorlunda.
Jo, hon den lilla i mig trodde verkligen på det, att det skulle ha kunnat vara annorlunda.
Och hon trodde det länge.
Långt upp i ålder.
Det skulle ha kunnat vara annorlunda!
Om inte om fanns.

Något annat hade börjat viska tillbaka till henne:
Hur skulle någonting som redan varit
kunna vara på ett annat sätt?

Hon drog på sig sin invändiga rygga och snörade sina invändiga promenadskor.
Hon hade väntat länge. Innan hon började med första steget.
Nu skulle hon ta steget ut och fullfölja.
Hon, eller rättare sagt jag blev sökaren av livet.
Jag ville ha svar.
Jag fann något annat.

---

Så har det varit sedan tidens begynnelsen!
Det är väl ett uttryck som de flesta av oss hört någongång?
Jag hade egentligen aldrig tänkt så mycket på det uttrycket. Förutom att det måste vara väldigt länge sen.
Sen tidens begynnelse.
När föddes tiden?
Frågan svindlade i huvudet.
Jo, då.
Jag googlade lite snabbt.
Big bang osv.
Det är ju ruskigt länge sedan.
Så ur det stora vetenskapliga perspektivet blev det ju helt omöjligt att fatta vidden av det hela.
I alla fall för mig.

Jag nöjde mig med en enklare variant av tidens begynnelse.
I tillblivelsen av livet och födelsen.
I det som varit och det som är.
Ditt och mitt och alla andras.
Det är ju också en variant av tidens begynnelse.
Eller vad tycker du?
Lika lite som vetenskapen
kan förklara om svarta hål
och universums expansion.
Lika lite vet vi om tiden innan vi kom hit
Och vart vi ska efteråt.
Men framförallt om vad som händer och sker inuti under vår resas gång.

Livets väg är inte rak
inte ens en krök
Den är en svindlande vindlande labyrint.
Fylld med oanat innehåll.
Vägarna är många att gå.
Ibland hamnar vi i snåriga
trångmål på livets vindlande väg.
Jag nickade för mig själv och log.
Det får bli
små tappra steg
på livets väg.
Inte kunde jag förstå vart jag var på väg.

Egentligen är det inte
svårt att förstå alls.
Och ändå kan det
te sig fullständigt obegripligt.
Besvikelse bottnar i förväntningarna
som jag har på någon eller något annat.
Vi är alla ägare av vår egen förväntan.
Fast vi inte ser det så tydligt och klart.
Så egentligen kan ingen svika oss.
Förutom våra egna känslor som göder de förväntningar, tankar och känslor som vi har.

Den största lögnen ligger dold
i vår egen omedvetenhet.
I föreställningen om hur
något eller någon borde vara.
Istället för att se. Det som Är!
Förnekelsesystemet är människans fiende i stort och smått.
Och det bor inom oss.
Det var en verklighet som jag kunde börja tro på.

I stilla stunder

Den Vise tog till orda
En ensamhetens natt.
Hon sa:
Du bär allting inom dig.
Alla svar ligger där i inom
De väntar på att upptäckas.
Du, just Du som står där och vacklar.
I valet och kvalet
Du hittar inte hem.
Hem i dig själv.
I tryggheten med dig själv.
Eller ditt kärleksfulla vara.
I varje beskyllning du lägger på någon annan
Ropar ditt inre efter dig!
Det inre Livet ropar efter dig.
Och du, du flyger ut i reaktioner
så fyllda med försvar.
För att du,
du är ett offer för den tid
som var.
Du bär såren med dig genom livet
Och du vill inte släppa taget.
Därför min vän lever de kvar.
Det är först när du slutar springa.
Springa ifrån dig själv.
Som du finner din botten.
Du slutar drunkna i dig själv.

Den Vise sjöng några strofer ur en obegriplig vers:

När brutna vingar läkt
Finns inga tvivel kvar.
När läkta vingar flyger
Lämnas offerkoftan kvar.
När brutna vingar
Lärt sig flyga
Når de dit de ska.

Sökaren i mig hissnande av tanken.
Skulle det kunna tänkas vara så?
Tanken gjorde mig yr
när hjärnans alla synapser
for sina egna vägar.
I en rasande fart och
skapade ett fyrverkeri
av impulssignaler
som fortplantade sig
genom kroppen.
Frågan vägde tungt och höll mig kvar på stolen.
Fastän det kändes som
att jag flög högt.
Högt långt upp bakom molnen.
Rakt ut i den stora vida rymden.
Jag nickade återigen för mig själv.
Jo. Det skulle faktiskt kunna tänkas vara just så!

Hon Den Vise som skulle kunna anses vara en toka.
Hon stod ute på sädesfältet med vinden i håret och sina seniga armar utsträckta. Under den gråblå blixtrande himmeln som röt.
Kanske var det motsättningarna i mig som skapade det invändiga klimatet?
Och hon ropade:

• Ödet knyter aldrig sin hand.
  Kanske är det du som
  stängt ditt hjärta?

• Karma är inte hämnd.
  Den bjuder på
  lärdomar.

• Livet är inte svart eller vitt.
  Det innehåller oändligt
  många outforskade gråzoner.

• Sinnet vågar sig endast
  så långt
  som du vågar drömma.

• Det är din egna tankar
  Som håller dig fången.
  Glöm aldrig det!

Vinden höll andan
Allt var stilla
Humlan surrade.
Fåglarna kvittrade.
Sanningen om mig
sjönk långsamt in.
Medan den yttre världens
ljud försvann.
Jag hade varit en nej sägare
till livets möjligheter
i hela mitt liv.
Föreställningarna jag burit med mig, om det som ännu inte hänt.
Det höll mig fången.
Det förflutnas skuggor sträckte sig genom
allt och som förgiftade ormar rörde de sig genom tid och rum.
Jag kände sån stark sorg när jag förstod att hjärtats rum förblivit stängt.
Jag skämdes över avunden som visade sitt fula tryne.
Den som sa att: jag inte är fin nog,
att jag inte duger och att jag borde vara mer än vad jag är.
Den där skammen förtär.
Jag vet med logiken att det inte är sanningen!
Men känslan är så gammal, så ingrodd.
Och så mycket av den verklighet som jag har burit med mig genom åren.
Utan att förstå den fångenskap, som tankarna i livet bjudit mig på.
Vinden återvände.
Löven började åter röra sig till vindens rytm.
Humlan hade fortsatt att fixa med sitt.
Och kaffet hade kallnat.
I tidens återblick.

Den Vise tog till orda:
Nej! Sa hon bestämt.
Inget blir som vi vill!
Inte när vi kämpar emot det som för stunden är.
För det den lilla människan inte förstår är att omfamna allt, som livet bjuder på.
Först när hon omfamnar
sin smärta,
sitt lidande och kvalen hon bär.
Finner hon vägen som bär.

Det var bland det dummaste Sökaren i mig någonsin hört. Och ändå var det inte första gången jag hörde dem. Det väckte anstöt.
Jag den sökande på livets väg. Valde om och om igen att blund med öron och sinnet.
Jag vägrade lyssna och kunde för mitt liv inte förstå.
För vem kunde vara dum nog att tro på dessa ord?
Det måste finnas ett annat sätt!
En annan väg, en annan möjlighet.
Skymningen föll där i tanken. När jag vände om.
Månens sken belös min väg.
Men det, det tänkte jag inte på.
Under natten i drömmlandets sfär. Där viskade orden.

Dagen har passerat
Och den kommer inte igen.
En ny dag kommer
Och du bestämmer.
Vad du gör med den.
Alla har vi våra åtaganden
Det är som det är.
Och just du bestämmer även där.
Hur du möter och bemöter.
Det som i stunden är.

Näst kommande dag
På stigen genom skogen
Hörde jag:
Himlen är mitt tak
Och jorden är mitt golv.
Så viskade stenen till sökaren av livet.
När hon gick förbi.
Jag stannade till
Tittade ner och där låg den.
Fast nedtrampad i marken.
Hjärtformad.
Sökaren i mig ruskades om av frågan som väcktes inuti.
Vad är kärlek?
Och stenens svar blev:
Kärlek är allt som är.
Kärleken är himmel och helvete
för människan som vandrar
på jordens golv.
Bara himlen är taket för dess höjd.

Den Vise med sina gåtfulla svar
mumlade nästan ohörbart:
Månens sken
fylld till brädden
Lyster upp
på på livets väg.
Stor och mäktig
Strålar den
ner över oss små.
Den ger oss
drömmar om natten.
Den väcker längtan
som är svår att förstå.
Berättelsen i sig
är varken tung
eller svår.
När vi med hjärtat
väljer att förstå.
Det finns regler
i livet som är
värda att förstå.
Utan dömmande.
När hjärtat hör på.
Det finns fler världar
i världen
som vi kanske kan
förstå.
Allt beror på
vart vår tanke går.
Logiken är kantig och hård.
Medan hjärtat är mjukt och ömt.
Står du mitt emellan
kan valet vara svårt!
Då slåss du med dig själv.
Utan att förstå.

Sökaren av livet insåg att: Ja, den delen av mig var brännmärkt redan som barn.
Under lugg iakttog mörka ögon.
Tyst noteras och bockas
det som skedde av.
Egna slutsatser
drogs.
Och missförståndet
det växte med rasande fart.
Livliga tankar levde i huvudets by.
Där tankarnas röster gick höga inuti.
För hon den lilla i mig, hon som misstänksamt såg på.
Ja, vad skulle hon tro?
Djävulsdansen i sinnets vrå
kändes svår.
När sanningar blivit till villfarelse
som brännde varenda
bro till hopp och tro.

Det händer någon gång
under livets gång
att nu och då flyter
bredvid varann
som söt och saltvatten.
Tidsmaskin inuti
Håller alla åldrar där i.

Vi får det inte roligare än vad vi gör det.
Samtidigt så finns det stunder i livet som vi inte kan göra bort.
Visst kan vi hålla masken och låtsas att allt är bra.
Men det är ju faktiskt i sig självt ett dolt självskade beteende.
Ingen annan lider av det.
Utom vi själva.
Och den längsta och viktigaste relationen vi har här i livet. Är ju just den till oss själva.
Det finns ingen vinst i martyrskap och bitterhet.
Det göder bara självömkan som lindar in oss i den där offerkoftan som långsamt suger ur livslusten tills vi går där som gråa skrutt.

Frågan jag ställde för länge sen till livet, som inte gav svar. Vaknade till liv igen.
Jag ropade inåt som så många gånger förr.
Livet livet. Var vilar du?
Livet svarade: I det som är.
Men vad är det som är?
Livet svarade:
Det som är. Är det du skapar!

Sökaren i mig sjönk ner mot den invändiga mossan och omslöts.
Hon landade mjukt och kände sig trygg.
Insikten tog andan ur henne. Tog andan ur mig när Acceptansen kom och höll om mig.

Befriande tårar rann och jag viskade för mig själv.
Så enkelt men ändå så svårt.
Allting handlar om tankens kraft.
Den kan både sänka och höja mig på livets vandrings färd.

Livets cirklar vidgar sig och börjar om.
En pulserande naturkraft.
Vi tillhör alla den.