#0:

Oj, vad jobbigt du hade det. 😮 Var det så som psykosen började?

Grattis till fin pappa. Har du sagt till honom att du älskar honom? Om inte, gör det.
Kram!

#1:

Det var nog den allvarligaste delen av psykosen. Men den började nog tidigare, kom smygande. Det är nog bland det farligaste med psykos, den kommer smygande och man vet inte att man är i den när man är där (speciellt om man aldrig haft en sådan tidigare). Men nu för tiden tror jag att jag börjar kunna känna igen symptomen när de börjar komma.

#2:

Ja, när jag tänker på det är det ganska otroligt hur han "tog det", och hanterade det. Men i vår familj är vi inte riktigt så att vi säger "jag älskar dig" till varandra… Men vi ställer alltid upp för varandra, osv. Men det är ingen dålig idé att säga så, som du skriver 😊

#3:

Jag tror att vem som inte själv har upplevt psykos, kan nog inte företälla sig hur det är. När min mor började att närma sig 90 år började hon att bli dement. Det är ju inte riktigt samma sak som psykos, men det finns likheter. Hon började att glömma bort var hon hade laggt olika saker och när hon inte hittade dom började hon att inbilla sig att inbrottstjuvar regelbundet tar sig in i lägenheten och hon hade misstankar mot en granne och det blev till en riktig förföljelsevan.

Hon insåg själv att det är ologiskt att "inborttstjuvarna" snor saker som gafflar, skedar eller underbyxor, men ändå trodde hon det. Det var omöjligt att med logiska argument få henne att inse att det inte är så. Det är det som jag inte begriper, att fast man inser ologiken, att man ändå inbillar sig ologiska saker och tror på dom.

#4:

Själv har jag svårt att begripa det också, faktiskt. I alla fall när jag är ur psykosen. Minns när jag var på en tågstation en gång, i den episoden. Ljud som hördes (som en fläkt som hummade) började i mitt huvud låta som någon som upprepade ett ord. Tänker jag tillbaka på det var det som att människorna runt mig ändrade form, och flöt runt (som att jag var i en dröm).
Kan också minnas att uppfattningen av ansikten man ser kan ändras. Ett ansikte som man ser kan i psyket upplevas som "stort"… inte fysiskt stort, men ansiktet och dess uttryck tar upp hela ens medvetande. Sedan kan känslor och tankar komma, om att den personen var där bara "för mig", och som att allt är iscensatt.. som kulisser, och skådespelare. Lite som filmen The Truman Show, med Jim Carrey.

Men jag förstår att min förklaring nog inte beskriver det så bra. Det är svårt för mig att beskriva upplevelsen också, för nu när jag är i ett friskt tillstånd förstår jag inte riktigt själv.🤔

#5:

Det finns nog ingen förklaring som kan få en människa att förstå, som inte har upplevt det själv.

#0

Tack för att du delar med dig. Det är starkt av dig att skriva om allt vad du varit med om och det är fint att läsa om hur mycket din familj bryr sig om dig 🙂

Sen har jag känslan av att din andliga praktik och meditation har hjälpt dig väldigt mycket med ditt mående.

Ps. Ledsen att jag inte hunnit skriva så mycket den sista tiden, men snart har vi helg och då hinner jag skriva lite mer 😊

#7:

Ingen fara, tack för att du läste 😊
Jag har känt de senaste månaderna att många saker har velat blivit sagda. Därför har jag nog skrivit så mycket (och varför jag startade min blogg).
Men tror nog att de viktigaste sakerna ur min historia osv har blivit sagda nu… Så känns det i alla fall. Men man vet aldrig om det dyker upp något mer personligt som "måste" bli sagt.

Min andliga praktik betyder på ett sätt allt. Den är grunden som får andra saker att betyda något.
Vad fint att du uppmärksammar det.

Och hoppas allt går bra med din utbildning.

#8

Nu kan jag inte riktigt jämföra mitt eget mående och min egen problematik som jag haft en gång i tiden och som jag dels fortfarande kämpar med, med vad du har gått igenom och det är heller inte min intention, att göra jämförelser här, men för min del, så kan jag idag känna en viss tacksamhet för det som jag har varit med om och för saker som hänt i det förflutna, för jag vet inte om jag hade varit där som jag är nu utan allt det.

Jag har lärt mig en massa av det, tagit mina lektioner och vuxit som människa, och kommit i kontakt med energier som jag inte ens visste om att fanns, som fått mig att se på världen med helt nya ögon. Hur svårt jag än har haft det och hur tungt det än har varit och hur svårt det fortfarande kan vara, så är det just genom de svåraste stunderna som jag lär mig som mest och jag tror att du kan känna lite igen dig, att det för dig också går så 🙂 Så även om svåra tider i det förflutna kan verka som den värsta förbannelsen, så kan den värsta förbannelsen även verka som den största välsignelsen någon gång.

#9:

Jo, precis så är det ju. Det som jag tycker är synd för min del är om andra råkar illa ut pga mitt dåliga mående. Men själv så är det nog som du säger, att man inte varit här om inte allt negativt hänt. Som en sade till mig förr: "Det kanske behövde hända".

Så var det ju även för Eckhart Tolle. Det är ju därför han menar att lidandet kan få en att "vakna upp". Också lite som Buddha ska ha sagt/menat. "Livet är lidande. Men det finns en väg ut ur lidandet."😊

#10:

Ja klart det är hemskt när andra råkar illa ut pga ens mående. För mig har det också varit så, att nära och kära fått lida pga förflutna handlingar och val som jag gjort. Men på något sätt har den andliga vägen hjälpt mig att förlåta mig själv och att kunna acceptera mig själv som en människa med fel och brister och som en människa som inte alltid visste vad hon gjorde. Det har fått mig att idag att ha en mycket bättre relation med mina föräldrar och syskon än någonsin. Kanske var det nödvändigt att hända, även om det än idag tar ont i hjärtat av att tänka på det. Vi är ju bara människor 🙂

#11:

Jo, precis. Jag har nog också en bättre relation med min familj än någonsin. Så det är nog som du säger!