Det här är en vis liten berättelse som förtydligar det så bra, hur lite vi verkligen vet om andra och hur vi i stället låter våra föreställningar och fördomar som vi har om andra diktera vår tillvaro. Tycker berättelsen är så fin att den förtjänar en egen tråd.
En familj med tre små barn tillbringade gärna några dagars semester på stranden. De lekte i vågorna, byggde sandslott, samlade snäckor och flög med drakar.
Barnen lekte vid vattnet när en gammal kvinna i trasiga kläder sakta närmade sig dem. Om och om igen böjde sig gumman ner, tog upp något från sanden, mumlade högt för sig själv och lade det i en plastpåse. Bekymrade ropade föräldrarna på sina barn och varnade dem för den främmande kvinnan som i sitt plockande närmade sig familjen. Och när hon böjde sig ner igen för att plocka upp något ur sanden log hon mot folk med sin tandlösa mun. Men ingen svarade henne på hennes tysta hälsning.
På kvällen på campingen fick de veta av grannarna att kvinnan var en fattig änka från byn som hade gjort det till sin uppgift att samla in krossat glas och dricksburkar från sanden så att ingen skulle skada sina fötter.
~ Ur boken "Die spirituelle Schatzkiste" (den spirituella skattkistan) skriven av Arjuna P. Nathschläger