Här är ett till av min blogginlägg som jag vill dela med mig av här:
(kommentera gärna om ni vill)

När det handlar om vad som är sant, vare sig vi rör oss i den här världen eller om vi försöker att se bortom denna värld, så täpp inte till luckan bara. Människan har en fantastiskt förmåga till att fylla ut de tomma luckorna som uppstår när man inte vet hur något är på riktigt genom att tro på saker och ting. När vi inte vet hur något är uppstår ett tomrum och detta tomrum känns ju för egot så trist. Egot mår mycket bättre utan tomrummet och därför uppfinner det sen saker att tro på, saker som täpper till luckan, så att det ska känna sig duktig och klok. Tomrummet är nu borta, för egot har täppt till luckan. Egot jublar.

Men saken är den, att så länge man inte till 100% vet att så här är det, att så här ligger det till, för att man inte har sett det med egna ögon eller erfarit det själv, så handlar det bara om en tro, en föreställning och en föreställning representerar aldrig sanningen själv. I själva verket täpper
förställningen bara till luckan och hindrar sanningen från att träda fram. Luckan är täppt med tro och föreställning och för sanningen finns det ingen plats längre.

Vare sig vi rör oss i den här världen eller försöker att få reda på svaren på de stora existentiella frågorna bortom den här världen, som varifrån vi kommer och vart vi går så är det inte klokt att täppa till några luckor. Då är det bättre att lämna det vid att man inte vet, att det kan vara si, men också så och att man inte är säker. Det må bli många tomrum och mycket som vi inte vet, men åtminstone slutar vi att måla över verkligheten med våra egna bilder och ger sanningen en chans att träda fram.