Intressant att läsa detta. Jag är otroligt hård mot mig själv. Jag kan "slå" mig själv i dagar över "fel". Men gör andra samma sak så då bryr jag mig sällan. Så ja det är illa

Fata morgana skrev: "Men andlig utveckling handlar inte om att bli någonting och inte heller om att uppnå någonting, utan om att komma till insikt om att vi innerst inne redan är fullständiga i vår ofullständighet. 

…vår egen sanna natur. Vår egen gudomliget och vår egen förmåga att förstå vad som är rätt och fel."

❤️ Sant och fint skrivet. Paradoxen är ju att ju mer vi strävar efter förbättring, förändring, ju svårare har vi att se det vi egentligen är, som är så enkelt, så nära… 

Att bara stanna upp, i total acceptans i det som är . . .

Så sant! Att något så självklart kan vara så svårt! Att kunna acceptera sig själv, JAG är JAG! När man är så trygg är man en bra bit på väg!

Tre saker (tycker jag) är viktiga: 1) Det är inte acceptabelt att förstöra och kränka sig själv, andra människor eller planeten! 2) Alla människor misslyckas mer eller mindre med punkt 1 men alla kan arbeta med att minimera skadorna. 3) Alla kan öka medkänsla och kärlek gentemot sig själva, medmänniskor och planeten. -------------- Jag kommer från en släkt med flera personlighetsstörda personer som är experter på att manipulera, förvränga och mobba andra till mentala sammanbrott. De är oftast inte straffade av rättvisan men har bla våldtagit och misshandlat, för utom de penalistiska verbala trakasserierna. Nej, det är inte en acceptabel filosofi att acceptera alla negativa beteenden hos sig själv eller andra. Acceptansen av psykopatiska handlingar leder till att fler människor förtrycks! Vi människor ska inse att vi inte är fullkomliga, och med den insikten kommer ett ansvar för att minimera skadorna av sitt eget beteende. Vi behöver inte slå på oss själva för att vi inte är perfekta, bara jobba på att minimera skadorna när vi råkat misslyckas. Övning ger färdighet.

Men jag tänker att man först måste acceptera sig själv med alla sina fel och brister för att kunna älska sig själv som den man är, så att man kan acceptera andra människor med sina fel och brister för att kunna älska dem för det som dom är. För om jag inte är nöjd och kan älska mig själv med mina dåliga egenskaper, så hur skulle jag då kunna vara nöjd med andra människa som har samma egenskaper som jag inte vill acceptera hos mig själv? Älskar jag och accepterar andra så finns det heller ingen människa som jag vill skada och göra illa.

#1 

Kanske dags för mer acceptans och mindre "våld" mot dig själv?

#0 Väldigt fint skrivet och så sant för hur ska vi kunna tycka om vår omgivning om vi inte är nöjda med oss själva ?

Upphöjda mästare hit och dit vad är det för strävan om vi har en enkel fin och varm "person" med oss från andevärlden som ger oss allt utan att vara en upphöjd mästare.

Min guide är nog en av dom enklaste och fattigaste  som finns och det är det mest fantastiska som man kan ha för det är kärleken inte upphöjdheten som har betydelse tvärtom det är vad vi har tillsammans som betyder något allt annat är oviktigt.

Älska sig själv, vad betyder dom orden ? dom kan betyda så mycket och vi förändras hela tiden så det som var sanning igår behöver inte vara något vi kan stå för idag.

Det viktigaste av allt är att följa sitt inre hela vägen sen kan andra sätta emot och ställa till det men att följa sin väg och hela tiden vara sig då har man mycket vunnet och det är nåt jag lever efter men jag möter ofta  krafter som vill annat och få mig till nåt jag inte är och gärna ställa till det när det inte ens behöver ställas till 🙂

Var bara du det är du bäst på 🌺

#5 Acceptera är ett provocerande ord för mig. Du vill inte att våldtäktsmänn och misshandlare ska acceptera att det är så de är. Insikt om de egna bristerna är bra, för då kan man göra något åt dem och börja ta ansvar för sina handlingar. __------ 1800-talets kristna läsarrörelse och det tidiga 1900-talets frikyrkorörelser hade för mycket fördömanden, syndakataloger och skambelägganden, som gjorde människor omänskligt kärlekslösa. Sen svängde den kristna pendeln. Man skulle bara tala om kärlek och förlåtelse, så att ingen vågade inte sätta ner foten mot ondska och förtryck. Ansvaret lades på offren som skulle förlåta sina misshandlade och förgripare, istället för att sätta ned foten mot syndarna. Det blev offren som skambelades när de inte lyckades förlåta. Kan man älska sig själv är lättare att älska andra, men det tar inte bort det personliga ansvaret för sina handlingar.

#8 

För att kunna acceptera sig själv så som man är, så måste man först komma till insikt om sina egna fel och brister för annars projicerar man dom på andra. Och så länge man projicerar sina negativa egenskaper på andra kan man varken se sig själv så som man är eller andra så som dom verkligen är och då lever man heller inget andlig liv, utan i en illusion. 

Det jag skriver om handlar inte om våldtäksmän, misshandlare eller om några brott överhuvudtaget och inte heller om att vi ska acceptera några brott, utan det handlar om den "perfekta" människan som inte existerar. Det handlar om att acceptera att verkligheten är som den är och att inte färga om den till något som man hellre vill ha den till. 

Det handlar om samhällets, religioners och den enskilda människans krav och föreställningar på att vara  god, snäll, kärleksfull,  duktig, syndfri, felfri och om alla förebilder som vi tror oss måsta efterlikna för att vara värda någonting, Det handlar om att acceptera att människan inte bara har en god sida inom sig, utan också en ond sida och att man själv inte är ett undantag. Det handlar om att människan inte måste vara perfekt för att vara gudomlig, utan om att vi redan nu är gudomliga i vår ofullkommenhet. Man slutar ju inte med att ta ett personligt ansvar för sina handlingar bara för det. 

Det handlar alltså om att man inte ska färga om verkligheten om man inte accepterar den, utan om att se verkligheten så som den är. För först då kan man börja att arbeta på sig själv, men inte för att bli den perfekta människan som ändå inte existerar, utan för att man inser att det man gör inte är bra och för att sluta att projicera på andra. Det handlar om att komma till insikt om sig själv och att se alla andra så som dom är och inte projicera dom egna bristerna på dem.

Att acceptera sig själv, tillika att ha en god självkänsla. man ställs i olika situationer varje dag, som man ska ta ställning i. och  då kan man få besluts noja. visst förväntningarna finns där, likväl som mina. flera gånger så snubblar jag, man kan helt enkelt glömt bort hur det var. jag brukar tänka man är ju bara en människa och ingen robot. likväl så finns mitt egoskugga stående bredvid mig och hånflinar. 

 Jag tror att i dagen media brus så matas i att vara prestations och tävlingsinriktade.vi ska helt enkelt inte göra fel, man ska vara en vinnare. även om jag säger att man inte påverkas indirekt så påverkas man iaf. förväntningarna som man sätter på sig själv. att ha tillit,en god självkänsla. Så blir inte fallet lika hårt. 

Det är liksom lite så jag tänker kring mitt liv. varje människa är unik på sitt sätt.man präglas av sin uppväxt, sina  vänner och arbete ect. det är intressant att läsa vad andra har skrivit i tråden om sina situationer.

FataMorgana, jag håller med dig om behöver av att se saker som de är utan att blunda, bort förklara eller för den delen projicera. Se det som det är både sina bra sidor och minste bra sidor. Men att se saker som de är hos sig själv innebär inte att man ska acceptera allt. Med acceptans menar jag att man tillåter de negativa sidorna få uttryck. Nej, man kan se att man har negativa sidor. Man kan ha ilska och hat inom sig, det är bra att se det. Men nån ska inte acceptera att det egna håret eller vreden manifesterar sig i våld. Man kan observera sina obehagliga sidor, lika väl som de positiva, men man ska inte acceptera att man skadar andra människor. Förutom ordet acceptans så har jag svårt för projicerande. Ibland projicerar människor och vissa människor projicerar mer än andra men det är ingen naturlag att människor måste projicera sina egna känslor på andra. Jag har haft mycket hat inom mig, särskilt som ung, mot de som misshandlade mig, men jag har aldrig trott att de flesta människor hatar mig. Jag har inte projicerat mitt hat (mot dem som gjort mig ont) på andra människor och trott att alla andra hatar mig. Jag kan se mitt hat och vägra att acceptera att jag ska agera hatiskt med våld eller ord, och trots min vägran till acceptans upplever jag inte att jag projicerar (=upplever inte att alla andra hatar mig). Så, det är ingen naturlag att man måste projicera sina känslor på andra om man vägrar att acceptera allt. Att se de bra och dåliga sidor man har ger möjlighet att ta vuxet ansvar för sina handlingar. Ingen människa kan och förstår allt eller kan förutsäga alla konsekvenser av sina handlingar så vi kan inte vara perfekta jämt, men vi kan öva oss att bli bättre på att hantera svåra situationer och svåra känslor. Vi blir aldrig perfekt fullkomliga men övning ger färdighet så med åren kan man utveckla livserfarenhet och till och med vishet.

#11 

Du var ju medveten om ditt hat och därför projicerade du inte ditt hat på andra. Det är egenskaper som man inte är medveten om hos sig själv, dvs egenskaper som man förtränger som man projicerar på andra. Här är ett inlägg om det: https://andligutveckling.ifokus.se/discussions/5c2e25b9ce12c427060003ac-projektioner?discussions-1

Jag håller helt med om att man inte ska acceptera att man skadar andra människor, men om man skadar andra människor så ska man vara medveten om att man gör det och inte förtränga det och inbilla sig att man är så snäll. Dvs acceptera att det är ens egna beteende. Sen får man ju hemskt gärna jobba på sig själv så att man inte ska fortsätta att skada andra.

puff