Läst 705 ggr
Lillaugglan
2014-05-17, 16:42

Liten puff behöver jag!

Hej!

Skulle ni vilja hjälpa mig lite grann? Jag skulle bara vilja ha lite råd. Finns det några vänliga själar här som har ett stort hjärta och som vill dela med sig av lite kunskap…Det är långt, men om någon orkar läsa igenom och hjälpa så har ni gjort en själ glad. 

Känner mig för tillfället helt dränerad på energi. Känner mig helt slut och hjärtekrossad, men samtidigt även hopp. Jag känner jag behöver andlig utveckling men vet inte hur. 

Jag är uppväxt i en sluten religiös sekt. Min mamma var med där, men inte min pappa. Jag kan inte säga att jag har några men efter detta direkt. Jag har världens bästa föräldrar och barndom. Jag har dock aldrig känt mig riktigt som alla andra ända sedan jag var liten. Jag blev väldigt sjuk som 1-åring, men trots det sa mamma att jag alltid var glad, skrattade och var lycklig och en fantastisk unge. Jag minns också att jag var lycklig. Men vet också att ända sedan jag var liten så har jag känt mig oerhört stressad och rastlös inombords.

Har alltid var väldigt inkännande, läser av människor och miljöer och har ett bra sinne för intuition. Tydde mig till lugna och filosoferande människor och dem som utstrålade värme och kärlek. Ofta var jag den som stod och betraktade för att läsa av vad jag upplevde och kände. Fick även god kontakt med djur. Jobbiga och överaktiva barn skydde jag som pesten. Mamma fick hämta mig på ett barnkalas en gång för jag hade gömt mig i ett hörn. Ville inte leka med de andra barnen för att dem var för stojiga. 

Huset vi bodde i var gammalt, ca 100 år. Och en del var nybyggd av mina föräldrar. På andra våning hade vi en garderob där jag aldrig gick in själv. Det kändes som att det var en närvaro där, som att någon iakttog mig. Sedan började jag känna samma sak på hela övervåningen där jag aldrig var själv på grund av det. Mamma sa hon kände samma sak, men att det nog inte var något. Jag vaknade ibland på natten och tyckte jag hörde ljud i huset och jag hörde också hur min egna kropp lät. Jag har också ofta känt av olika miljöer som t.ex i kyrkor har jag börjat rysa, frysa, fått en tung känsla mm mm.

I och med att jag är uppvuxen i denna sekt blev jag livrädd för detta eftersom man anser att detta med övernaturliga saker och andlighet och spöken mm har med demoner att göra. Jag drömde ofta mardrömmar och var sjukt rädd för att vara själ i huset och i mörker. Jag har aldrig känt att jag hör hemma i sekten, men gjorde det som förväntades av mig eftersom stor del av släkt och vänner var med där. Jag har dock aldrig tyckt om tanken på en enda sanning och en hård, krävande och dömande Gud. Har ju alltid haft ett stort och förlåtande och intolerant hjärta och har ofta förståelse och medlidande med människor. 

När jag var 15 år blev min mamma väldigt sjuk. Hon levde i ytterligare 9 år. Läkarna visste inte riktigt vad det var, men envisa som jag och mamma var så skulle vi ta reda på det. Vi läste igenom böcker efter böcker och var på allt i alternativmedicinsk hjälp. Bland annat började vi använda oss av slagruta och pendel för att mäta våra energifält, currylinjer mm. Jag trodde inte på det till en början på grund av min bakgrund, men till min förvåning visade det sig att jag var väldigt bra på att få fram linjer och energifält utan att ens ha gått några direkta kurser eller liknande. Senare tog vi dit en "slagrutemänniska" som bekräftade att jag hade mätt upp helt korrekt. Jag vågade dock inte utforska detta mer på grund av rädslan för demoner. 

Min mamma dog senare och jag kände att en del av mig dog då vi var som kopior av varandra. Jag började då fasa ur allt som hade med sekten att göra. Det har tagit 6 år och har varit en resa med följd att dem fryser ut mig, men jag vet jag gjorde rätt. Men efter det kommer alltid en ny resa…om det inte är som dem säger, hur hänger världen samman då? Jag har tänkt mycket och har en viss uppfattning som jag känner mig trygg med.

Jag träffade sedan en kille och vi flyttade genast tillsammans då vi var lika som bär och riktiga tvillingsjälar. Vi gjorde upp planer på ett liv tillsammans. Stötte och blötte det mesta eftersom vi också hade samma bakgrund. Vi hade det väldigt bra tillsammans ända tills han börjar förändra sig radikalt. Eftersom jag är som jag är gör jag allt för honom och för att vi ska ha det bra. Jag jobbar dygnet runt för att avbelasta honom från saker då han fick en sjukdom. Han vill sedan separera i min ögon då oförklarligt. Han börjar bli aggressiv och beskyller folk för saker. Han börjar genast dejta ett stort antal tjejer. Under denna tiden hör han av sig till mig hela tiden och säger han saknar mig. Han vill sedan starta om att jag ska flytta hem igen. Jag känner dock att det inte är som förr. Den där fantastiska connection som vi hade är helt borta nu. Han undanhåller och ljuger om saker. En månad efter att jag flyttat tillbaka och jag återigen sliter livet ur mig för att vi ska få ett bra liv, märker jag han håller på med andra tjejer. Han åker bort en del nätter och säger han är hos sin bror, men jag vet han inte är det. Jag råkar då av en slump få fatt på inloggningsuppgifter till en del inloggningar på nätet och upptäcker en fruktansvärd sida hos honom. Han har ett sexmissbruk och har hållt på med allt och alla redan innan vi separerade, även med en av mina vänner som jag känt sedan jag var 6 år. Han lovar en massa tjejer ett liv tillsammans och överöser dem med komplimanger och sedan struntar han i dem. Jag tar honom på bar gärning en dag när han varit otrogen med en tjej som han ljugit för att jag inte finns. Försöker få honom till att förstå att han har problem och behöver hjälp, men han känner ingen ånger alls utan försvarar sig och säger att det var för han tappat känslorna för mig och att det är helt ok att ha sex med andra då. Han säger han ångrade sig att han inte var mer försiktig för då hade jag ju inte upptäckt honom. (Största orsaken till att jag kom på honom är min intuitionsförmåga och förmåga att läsa av folk). Kunde han fortsätta att leva sitt dubbelliv. Samtidigt så kommer han och vill att vi ska försöka laga förhållandet. 

Jag står nu alltså inför ytterligare en separation på ett halvår ungefär. Det i sig känns bra för jag har tappat alla dessa känslor jag någonsin haft för honom. Men dessvärre känns det som jag tappat mig själv i detta. 

Jag känner mig oerhört rastlös och stressad inombords. Min förmåga att peka ut currylinjer och energifält eller pendel fungerar inte alls. Jag känner mig energilös, som om mitt energifält är obefintligt. Min rastlöshet tar på mig oerhört fysiskt och gör att jag har svårt att äta och går ner i vikt. När jag är i mitt föräldrahem eller andra platser jag tidigare känt saker på så känner jag numera ingenting alls. Jag har jobbat alldeles för mycket och ställt upp för mycket för en idiot som egentligen var min själsfrände, vilket gör att jag känner bitterhet. 

Jag vill egentligen bara ha lugn inombords och utveckla min andlighet och känna samma lycka och glädje som barn. Känna att det är ok att vara själv och ta hand om mig själv. Få tillbaka min förmåga att läsa av energier och kanske utveckla den ytterligare. Men som sagt har jag ingen erfarenhet alls då jag som sagt aldrig fått tillåtelse att undersöka dessa ämnen på grund av min sektbakgrund. 

Har någon ett klokt ord till mig?

: )) kram
2014-05-17, 16:58
#1

Vilken fin person du är vill jag börja med att säga🙂 

Kan du tänka dig att gå till en healer som fyller upp dig med energi ? Jag hade gjort det om jag var du. Och under tiden ordna upp allt med din separation så du får ett eget boende och bara får vara med bara dig själv. Börja så och ta en bit i taget. Men låt någon hjälpa dig att fylla på med kraft - en healer du kan prata med som känns bra🙂

Ta verkligen en dag i taget. Sväva inte bort i en massa" jag måste" tankar .

Hjärta

Huygens
2014-05-17, 19:59
#2

#0 Svårt att veta vad som är bra råd. Om det var jag skulle jag fundera på några saker. På det andliga området skulle jag fundera på om det fanns någon metod (egenpåhittad meditation el dyl) som jag själv på egen hand kunde ägna mej åt en stund några dagar i veckan, för att se vad som blir resultatet. På det värdsliga planet kanske jag skulle fråga mej själv om jag ägnade mej åt något som jag tycker är roligt. Kanske jag skulle leta lite efter intressanta böcker eller nätsidor.

allhealing
2014-05-17, 22:41
#3

#0

Du har väldigt bra självinsikt.

Du ställer väldigt höga krav på dig själv. Du ställer inte samma krav på andra människor. Det betyder att du ser dig som en person som ska göra mer än andra gör. Du ska vara mer än andra är. Det uppstår en konflikt inom dig när du har det här synsättet.

Att ställa krav betyder att det finns ett tomrum som ska fyllas. Av vilken orsak tror du att du ställer högre krav på dig själv än andra? Kan det vara så att du med din inkännande förmåga har fått lära dig att städa upp andra människors känslor? Att du medvetet/omedvetet bär andras behov som du läser av att de inte klarar av att uppfylla och att du därför som är mycket mer djupinkännande än den andra personen väljer att inom dig bära den personens ouppfyllda behov?  Eftersom du "ser" att den andra personen inte klarar av att hantera den känslan/behovet inom sig?

Det är ingens ansvar att bära någon annans ansvar. Vi ansvarar alla för oss själva och ingen annan.

Kan det vara så att det är det här du upplever inom dig nu sedan 6-7 år?

Och om du inom dig känner att känslor frigörs som skapar gråt eller andra känslor. Håll inte tillbaka dom. Låt dom framträda och frigöra känslan inom dig.

Det är dags nu att släppa det medärvda bagaget du bär och istället lokalisera din egen identitet. Det är någonting du först kan göra när många andras tankar och ideér om hur ett liv ska levas blir medvetna hos dig. När du förstår vilket som är andras tankar och ideéer och vilka som är dina.

Känslomässiga/inkännande personer har väldigt problem med att hitta sin egen identitet eftersom de är inkännande och därför kokar en soppa av så många andras uppfattningar om hur saker och ting ska gå till. Denna soppa späder ut vår egen identitet till så stor grad att vi har svårt att hitta oss själva i den.

Är man riktigt empatiskt/inkännande kan man må dåligt när man möter en person som mår dåligt. Om man då tror att det är man själv som mår dåligt blir det riktigt svårt att skaffa sig en egen identitet.

Jag vet eftersom jag själv har varit med om allt det här jag nu beskriver under 37 års tid. Idag är jag 48 är och det är tack vare mitt mediala uppvaknande när jag är 37 som jag idag förstått hur det här fungerar. Och det är tack vare min förmåga att inte längre vara lita på den logik jag blev uppfostrad med i svåväl, skola som hem och omvärld. Idag vet jag att min intuition är det verktyg jag fick lära mig att förtrycka inom mig för att vara normal.

Det är tack vare den förståelsen jag idag på nytt kan betrakta mitt liv som fram till 37 års ålder byggde på logik utan intuitiva inslag. Idag kan jag tack vare min nyuppväckta intuitiva förståelse som släcktes i tidig barndom omskapa min förståelse av vad verklighet är.

Idag vet jag att vi använder logik inom ett ramverk som logiken fungerar inom. Idag vet jag att intuition klarar av att verka utanför dessa ramar. Tidigare undrade jag vem som ljög när logiken stod i konflikt med intuitionen. Idag vet jag att logiken verkar inom ett spektrum som intuitionen ser bortom. Därför existerar det inte längre en konflikt inom mig. Det existerar numera två förklaringar av en och samma pågående aktivitet som sätter käppar i hjulen för logiken eftersom den inte klarar av att förklara allting som intuitionen klarar av att greppa.

När det gäller demoner handlar det bara om en sak och det är att vidga ditt medvetande tills du förstår varför de som inte väljer att vidga sitt medvetande hittar förklaring bortom det de klarar av att greppa med benämningar som demoner. Det existerar inga demoner annat än i en personen medvetande som väljer att vidga sitt medvetande för att hitta en logisk förklaring till varför man tror att det handlar om en demon.

Tack för att du frågade. Jag hoppas det var till hjälp.

Kent Asp

kentasp.com
www.kentasp.com
www.MindKnowlogy.com

förändring är alltid en möjlighet

Lillaugglan
2014-05-20, 21:43
#4

Tack kära ni för era svar!

Jag måste säga att jag känner mig styrkt av det och har fått energi att ta itu med saker. Inför första separationen kände jag bara panik och rädsla över att förlora min bästa livskamrat. Nu känner jag endast möjligheter och att en stor stress som lättar. Att det är helt okej att bara vara för mig själv och ta hand om mig själv. Samt otroligt skönt att tänka att jag faktiskt inte alls uppskattar hans egenskaper längre och att jag därför inte vill leva med honom. Annars är det så lätt att tänka att om jag bara hade gjort så eller så eller om jag ändrar mig så blir det bra. Men det är ju faktiskt inte så. Jag har ju försökt att hjälpa honom att förstå, men han vill inte. Då kan jag inte göra så mycket mer. Jag har gjort mitt yttersta nu. Och det är så oerhört skönt att få ha lite tid för att göra saker man inte hunnit innan, som att åka ut en sväng till mammas grav igårkväll t.ex. 

Tack Kent för dina fina ord. Jag kände mig oerhört träffad. Visst är det så att man ofta känner av hur andra mår och har det och på något sätt lägger ansvaret och även skulden på en själv. Höga krav på mig själv har man alltid sagt att jag haft. Tack för att du påpekade det. Det kommer att vara lättare att arbeta på det i fortsättningen. Lite är det så att man kan förlora sig själv i en relation och ens identitet blir själva relationen. Kommer inte ihåg sist jag hade tid för att utöva något av mina intressen. Helt plötsligt öppnar sig en ny värld med saker man kan göra. 

Lite är det såhär också att man ofta känner saker på sig när det gäller andra människor. Man har en magkänsla. Min fd. sambo sa alltid att om jag kände något så ska jag lita på det för det brukar alltid visa sig vara sant. Häromdagen sa han att han ångrade att han sagt det för det slog tillbaka på honom själv nu. Och den här känslan att något inte riktigt står rätt till med honom har jag haft väldigt länge, långt innan jag såg vad han faktiskt gick för, men på något sätt utgår man från sig själv, sina egna värderingar, och känslor och spärrar. Man kan inte själv i sin vildaste fantasi komma på att göra vissa saker och därför kan man inte tro att någon annan skulle göra det. Fast numera har man fått lära sig att det faktiskt finns människor som är kapabla till vad som helst. Folk tänker inte som en själv, fast man tänker att kärlek borde ligga till grund för allt vi gör.  

Jag tycker att sinnesrobönen är väldigt vacker vare sig man tror på Gud eller inte: 

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Jag har fått tag på ett nr till en healer som en vän varit hos som jag litar väldigt på. Hon verkar duktig och en bra människokännare. Jag ska börja med att gå dit och få råd och lite energi :-) Sedan ska jag leta reda på lite intressanta böcker. Jag ska börja med dem jag har olästa hemma: Tro, dogmer och biologi med Bruce Lipton, samt Väck din inre healer med Eric Pearl. Och framför allt ska jag ha lite tid för mig själv ute i naturen och njuta av våren/sommaren, samt tillbringa mer tid med min systerdotter som också är en känslig liten själ som jag. 

Numera är jag inte alls rädd för demoner. Därmed inte sagt att man inte har respekt för andevärlden. Det är något jag inte vet exakt vad det är och hur det fungerar. Men att skrämma människor med demonhistorier är ett väldigt effektivt sätt att få människor att göra som man säger. Man måste skrämma folk och hindra folk från att tänka själva, för att de ska vilja vara med i en sekt. Annars stannar man inte frivilligt! Sin egen identitet, sitt egna sätt att tänka och dra slutsatser, och det man själv anser vara rätt och riktigt får stå tillbaka. Allt övernaturligt eller intuition har med demoner eller Satan att göra. Man får inte en chans att utveckla den människa man egentligen är och vill vara. Men min sanna övertygelse är att vi alla är unika och behövs. Vi är alla energivarelser och inte bara en köttslig kropp.

: )) kram
2014-05-21, 06:30
#5

Lillaugglan- det var ett underbart inlägg att få läsa från dig : )) så härligt att du är snäll och go mot dig själv och gör vad du själv behöver nu : )) njut och håll dig nyfiken på allt fint du får av livet så som du själv vill ha det : ))

Hjärta

Upp till toppen