Jag tänker att Om det är personliga kränkningar så skadas kanske själen, men sedan finns det vissa personer som känner sig kränkta av olika sanningar, därför att de är för stolta i sin egen tro. Så har jag själv agerat ibland. Sedan kan det också bero på vilken jargong som är accepterad.. I vissa miljöer förväntas man vara mer vass och ingen förväntas ta illa upp.

aa, men hur kan det vara att man får ont fast man inte blivit illa bahandlad fysiskt?

Om du menar att du får fysiskt ont så tror jag att det handlar om att kroppen och själen är en enhet. Kroppen tar emot själens smärta.

Som jag ser det så är det inte själen som skadas eller lider! Det är det personliga!

#4 hur skilljer man på det personliga och själen? :)

argumentation behöver inte vara negativt. Det bör istället leda till själslig utveckling, tycker jag.

Piixy! Man kan inte skilja på själen och personligheten, innan man har erfarenhet och vet vad själen är. Din personlighet känner du till genom ditt liv i allt du gör och upplever i det yttre. Själen lär du känna genom kontakten med ditt inre liv, allt det som är bortom alla känslor och tankar.

Själen lär du känna genom kontakten med ditt inre liv, allt det som är bortom alla känslor och tankar.

Det låter precis som min ande.

Själen kan inte skadas. Personligheten kan få sig en törn och känslolivet som är en del av personligheten kan bli omskakat så att det blir svårt att se klart. Personligheten är den samlade mentala, emotionella och fysiska enheten som själen uttrycker sig genom i vår värld.

Om känslorna får sig en törn så är det svårare för själen att lysa igenom och att vara sann inför både sig själv och andra. Men egentligen så är känslorna inte vårt sanna Jag (de inre själen) och genom erfarenhet och inre utveckling så kan man lära sig att reagera på ett annorlunda sätt. 

Själen upplever ingen separation utan upplever sig som ett med andra människor. När själens kärlek och närvaro lyser på problemet man har så hittar man nya sätt att se på situationen. Man ser ofta den andra personens sida och förstår dess utgångspunkt, vilket gör att det är lättare att förlåta och hitta lösningar som passar båda parter.

Känslorna som upplevs som svåra kan också försvinna och man känner sig då befriad från negativa känslor och kan då möta en liknande situation lättare nästa gång utan att gå in i gamla känslor. Det är gamla känslor och tankemönster som ofta gör att vi hamnar i känslor som gör ont. Man kan då ofta inte tänka lika klart och möta situationen i nuet utan går in i gamla historier och tankar på vad som har hänt förut. Man är då inte helt ren i mötet (befriad från gamla historier) med den andra personen och likadant är det för den andra personen.

vad är det som gör att vi gråter? personligheten? 

hörde en gång att vi gråter för att "tankarna och känslorna är starkare än kroppen, därför gråter kroppen". 

Skulle vara intressant att veta. :)