Läst 1818 ggr
mindbender
2013-09-24, 09:23

The Road Goes Ever On...

Tänker i den här tråden skriva om sådant som har att göra med att hitta tillbaka till och fortsätta på min andliga vandring efter det att jag förlorat min fru och partner sedan 14 år tillbaka i juli i år (jag är bara 36 och bor nu själv med mina två söner i skolåldern).

Tar gärna emot tankar, erfarenheter, bok- och länktips

1. Cancerskugga (Två månader efter det att A lämnade oss)

Liberal Kristen.

Så brukar jag kalla mig, jag har ändå någonstans trott på Gud, på Kärlek, fascinerats av Bibeln och läst den någorlunda kontinuerligt. Trott på kärleken som det största och viktigaste av allt.

Men vad innebär det nu, när höststormarna skakar allt jag varit och är? Vad står den tron för? Var finner jag min andliga tröst och styrka? Nu, när benen än en gång slutgiltigt sparkats undan och jag så ofta tvivlar på att jag någonsin kommer känna mig riktigt hel igen.

Med hennes död tycks det sista av min barnatro ha försvunnit, jag tvivlar på allvar inför människolivets mening. Varför kämpa, älska, bygga upp när allt är förgängligt och en stark, karismatisk, kärleksfull människa på fem års tid kan brytas ner av en elakartad hjärntumör och nästintill oigenkännlig lämna denna jord.

Hur ska jag kunna förmedla hopp och framtidstro till mina barn när jag själv tycks balansera på en rakbladsvass kant?

Vad hände egentligen och var är hon nu? Var är Gud, den högre skyddande makt jag trots allt talat och talar till och tyckt mig förnimma? Finns det en mening och vilken är den i så fall?

Om allt kan och kommer att tas ifrån oss vad är det då som gör kärlek viktigare än hat, uppbyggnad mer angelägen än förstörelse?

Ändå är törsten efter kärlek, efter ljus, efter att skapa större än någonsin. Är ökenvandringen ett måste för att oasen en dag ska nås? Är det "Själens dunkla natt" jag nu stapplar fram igenom, på väg mot en löftesrik gryning?

Är mina bilder i själva verket ett samtal med Gud?

Så många frågor. Energin saknas, ofta även glädjen och tron. Lever hoppet?

"Hoppet är det sista som överger människan". Har jag något hopp? Någon framtidstro?

Jag upplever vänskap, jag upplever kärlek men törstar efter en existentiell famn. En visshet, förtröstan och riktning för både jordeliv och evighet.

Jag famlar genom Obegripligheten, en dag i taget, oförmögen att vila i "Här och nu".

Det är därför jag sitter här just nu, just idag. Det är därför jag börjar skriva, tacksam för att det finns ett forum som det här…

gryningen
2013-09-24, 16:56
#1

Modig av dig att skriva om din livsituation.

Du skriver att det var länge sedan din fru gick bort,och att sörja har sin tid och är högst inviduell.Varför skulle det drabba henne?vad är meningen med livet?.Var vill Gud med livet?frågor som kommer,men tomhetens svar dröjer.

Har själv varit med om att tappa en närstående i samma sjukdom.

Ökenvandringen du skriver om är så sann.kom till en punkt i min tillvaro att bara acceptera situationen såsom den var,även om jag ej fick svaren på mina frågor.på det sättet kunde jag gå vidare i livet.

Har du varit i kontakt med någon sorgegrupp?Sv.kyrkan brukar ha gruppträffar där man får komma i kontakt med andra personer i liknade situationer.Kan vara bra att få prata av sig.

retep
2013-09-24, 21:52
#2

mindbender! När du säger "att hitta tillbaka till och fortsätta på min andliga vandring" Då tänker jag att, det är inget du förlorat! Det andliga livet Är alltid, så frågan är som jag ser det, mer hur att se igenom mörkret och sorgen och vara närvarande i Livet, i Kärleken. Min fru dog i cancer för 12 år sedan! Jag har som du två pojkar som då var 13 och 16 år. För mig var det så att jag tog fasta på Kärleken och kraften i det andliga. Ser själen som evig och fann trösten, energin och närvaron i att veta. Veta att min kära var fysiskt borta men att hon fanns i Kärleken, i min uppmärksamhet. Uppmärksamhet som expanderade, som jag utvidgade i min upplevelse av evig och oändlig Kärlek. Där jag också utvidgade min föreställning om Gud bortom en religiös tro. Tänker att du skall tillåta dig att vara i sorgen nu, i alla känslor och tankar. Låt också Kärlek omfamna dig och dina pojkar och låt din fru vara närvarande med er i den kärleken. Låt henne vara en del av ert andliga liv. Även att det inte är till mycket tröst nu, så förändras obegripligheten och hopplösheten löses upp. Livet tar nya former och skänker ny mening och glädje igen åt dig och dina barn.

Sanningen är en - De vise nämner den vid olika namn

mindbender
2013-12-08, 11:13
#3

Tack för era svar. Övar mig i att inte vara så "duktig" och högpresterande, kommer därför inte skriva några utförliga svar tillbaka just nu, utan fortsätter resan… 2. Mindfulness Har i liten utsträckning börjat med mindfulness o andningsövningar igen. En kort, kort stund varje dag. Men bara att över huvudtaget tänka på andningen och iaktta hur tankarna far, känns som ett steg i rätt riktning mot klarhet och acceptans. Använder två appar på ipad till detta. Skulle egentligen vilja gå kurs, vara med i någon grupp. Men har inte ork eller mod att söka mig så långt bort från hemmets trygga väggar. Tecknar och målar dagligen, speglar och ifrågasätter med penna och pensel hur jag uppfattar världen och hur den är skapad. Musicerar också flera gånger i veckan, hamnar ofta i "the zone" - upplevelse av enhet mellan rytm, ljud, kropp och ögonblick. Kärleksfulla tankar till er alla :)

Upp till toppen