För mig är gud kärlek, lycka, glädje, värme. Jag ser det varje dag. Ett gammalt par ute på promenad som håller hand och skrattar gott, eller hur vi kommer samman och stöttar varandra efter en tragedi, eller en mamma och pappas kärlek till deras barn. 

Det jag försöker säga är att "gud" för mig inte är en gammal man i himlen som sitter och pekar på rätt och fel och dömer oss efter det. "Gud" finns i oss alla, och jag ser det varje dag. :)

Jag har aldrig aktivt sökt Gud, och jag har aldrig haft något större intresse. Men jag har ändå hittat en väg till någon sorts kraft som mycket väl kan vara någon sorts Gud.

Gud i bibeln framställs som en "han" (varför?), men jag har på känn att Gud är en kraft som inte är bunden till kön. Jag tror även, generellt sett, att män upplever Gud, eller kraften, som feminin, och kvinnor upplever Gud som maskulin.

Jag tror att den kraften som vi kallar Gud består av fullständig kärlek och acceptans inför oss människor och alla våra villfarelser. Jag tror att när vi hittar den villkorslösa kärleken inom oss själva, då finner vi Gud. Genom att åsidosätta vår egocentriska världssyn, ger vi utrymme för det gudomliga ljuset att lysa genom oss.

Tack för att ni delar eran upplevelse om hen. ;) Jag känner gud som en energi som e absolut. Han finns i oss andra, i morgon diset, eller i solens värme som strålar mot vår hud. 

Kram

andra menar jag alla*

#1

jag kan inte hålla med dig om det,

tror inte att gud finns i oss alla, 

det är kopplingen till gud som du känner av,

Gud är fantastisk, han har en härlig humor. Han är smart. Eller snarare vis kanske. Han säger bara så pass mycket som man är redo för. Han är ärlig. I möte med honom blir man hoppfull.

Han skänker trygghet o hopp när man behöver det.

Skulle inte heller skriva att gud finns inom oss eller en energi, däremot kan han ge oss energi och den energin kan kännas som honom själv.

Jag håller istället med fredrikh i #1, men det är inte säkert han ser det på samma sätt som jag.

På de högre stadierna av viss andlig utveckling så försvinner uppfattningen om att vi är separerade från varandra. Uppfattningen om att det finns ett subjekt och objekt upphör - vad som upphör är upplevelsen av att det finns ett "jag" som iakttar något utanför eller inom sig själv. Upplevelsen blir att Gud finns i allt, och inom oss själva, och att man själv (eller ens medvetande) finns i allt, och är allt. När vi når de högre stadierna av andlig utveckling, blir hela ens väsen och varande ett uttryck för Gud eller Guds kraft (du kommer därmed inte att kunna agera på egocentriska impulser eftersom det inte finns något "jag" kvar). På så vis existerar Gud inom oss, eller; allt som existerar inom oss är redan Gud. Vi har bara inte förstått det, men vissa andliga inriktningar (även inom kristendom, tror jag) syftar till att ge oss den förståelsen, genom meditation och ritualer i ett klosterliv. Det finns givetvis flera synsätt, och inget är nödvändigtvis fel.

#7 Hurra!

Jag har ganska personlig relation till Gud. Han finns överallt men samtidigt ovanför allting. Han är störst.

Som yamher #6 säger är han (för mig är gud han) faktiskt rätt så humoristisk -det tror inte många på- och han är ärligheten själv och han känner oss bättre än någon annan.

Han vet vad vi behöver och vad vi inte behöver.

#7

Jag håller inte med dig om det,

vi är inte en enhet med gud ännu, 

och om du når de högsta nivå av andlig utveckling

kommer du automatiskt till gud, då kan du inte leva 

på fysiska, så ja tror inte att det existerar en

människa på jorden som är en enhet med gud.

vi har bara en ankoppling till gud, och den

går genom själen,

Gud är för mig inte den straffande eller den gode Guden som kristendomen kom med.som fortfarande är alltför traditionsbunden.

Gudsupplevelserna är säkert högst inviduell.men att vi kan ha en ankoppling till gud som sirvan skrivet håller jag med om.

Jag tror man kommer till en bra plats efter detta liv och det har väl med Gud att göra. Även om det är kämpigt i detta liv så finns gudstänket med i bakgrunden ändå. Kanske som en kraft, eller en slags plats bortom det fysiska. Där är fullständig kärlek och lugn och allt är ett och helt.

Men grottat mej väldigt mkt i dom frågorna det sista ang. andevärlden, parallella världar, detta universum, Einstein, Illuminati, politik, religion, materialism, andlighet, konspirationer, profetior, satanism, meningen med livet, döden, rymden, tid, fysiska "jaget", beroenden, osv osv.

Klockan är en "hon? Båten är en "hon? Gud är en "han? Jesus var "svart? Mänsklig trångsynthet som vill sätta saker i fack. Petitesser som tar bort de viktiga frågorna som hur allt i detta universum faktiskt påverkar oss!

Min syn på din fråga: Mina frågeställningar & funderingar:
Bibeln säger att Gud är överflödande utav dynamisk energi, och utav det så skapade han allting.(en gammal bok) Vetenskapen säger att allt är energi, i olika former. Kvantumfysiken säger att atomer kan gå från synliga till osynliga. Man vet bara inte vart de osynliga tar vägen. Atomer kan även gå från osynliga till synliga. Andar, spöken, demoner & aliens, gudar= andra energi varelser? Andar, spöken, demoner & aliens & gudar, anses vara interligenta? Olika energier i olika former & interligens. Människan är en energi i fysisk form? Om bibeln har rätt, kommer vi från en jätte kraftkälla som är riktigt riktigt interligent. Inte helt omöljligt eftersom vi är en rätt interligent energiform & även andevarelser är en interligent energiform, som kan komma från denna jättekraften. Kanske från en form av big bang som när en konstnär vill få uttrycka sina talanger? Allt är i alla fall mycket större än vad människan kan föreställa sej. och "ju mer vi vet, desto mer inser vi hur lite vi vet".

Mina tankar.. Säger inte att dom är rätt..

Jag är uppvuxen med en tro på gud & har haft ett nära förhållande på honom. jag tror att universum är så mkt mer än vad vi männsikor vill få det till. Ändå ganska enkelt, men vi vill komplicera allt.
Gud är kärlek! Utgå från det och man kommer väldigt långt, även i sin kunskap. Var öppensinnad!

En sak kan betyda många saker. Vad jag tror att fredrik menar är att gud är kärlek, han skapade allt, han skapade kärleken, därför är kärleken en del av gud, en del av oss alla. Allt hänger ihop.

Men det kan också vara så han inte menar, vill bara inte skapa några missförstånd 🤔

Tycker inte att det finns några rätt eller fel vid det här laget heller, alla har sina trosuppfattningar så förstår inte varför folk säger och skriver, JAG vet, för jag har KÄNT, men hallå? Den personen du argumenterar mot har med KÄNT, hur vet du att just det du känner är det som faktiskt är sant, den andra personen känner ju också att den har rätt liksom. 🙂

#14 bra sagt! :)

samtidigt som vi upplever samma sak annorlunda betyder inte det att det inte är samma.

En jordbävning är fortfarande en jordbävning oavsett om en person upplever det som det mest fruktansvärda i sitt liv och en annan person knappt märkte det.

Däremot kanske det e svårt att bevisa vad som är det genuina, men det spelar kanske mindre roll så länge vi lever och vi ska må bra o hitta vår trygghet annars hade det varit mer till allas kännedom:)

Gud kan visa sig på olika sätt till olika människor helt beroende på vad dessa människor just då behöver/orkar eller kan ta emot. Varken mer eller mindre. Just då.

För mig är Gud kärlekens gud. Han/hon har inga gränser. Han talar i mitt  hjärta och har en hejdlös humor och får mig att skratta åt mig själv. Det bästa i mitt liv! Mystisk, fascinerande, mild… Jag tror vi är här på jorden för att lära oss att bli bättre på kärlek, vilket för mig är samma som att lära oss mera om Gud.

som polyteist har jag ett lite annorlunda perspektiv på det gudomliga i jämförelse med vad de flesta har svarat:

För mig rör det sig inte om "Gud" utan om "gudarna". För mig styr olika gudar och gudinnor över olika aspekter av tillvaron -eller rättare sagt, de ÄR dessa aspekter.

det finns gudar och gudinnor som är som det många av er beskriver; kärlek, empati och godhet osv, men det finns även andra delar av tillvaron och de styrs också av gudar, t ex död och våld. sådana saker upplever vi ofta som negativa, men det är för att vi utgår ifrån ett mänskligt perspektiv och dessa saker är obehagliga för oss.

men död, våld, sjukdom och andra obehagligheter har egentligen en viktig funktion i tillvaron. utan t ex död skulle världen snabbt drunkna i allt liv. det skulle bli trångt och plågsamt. våld är nödvändigt för att t ex rovdjur ska kunna få mat och för att vi ska kunna försvara oss mot faror.

gudarna som styr över sådana saker är alltså inte "onda" -de är lika nödvändiga som kärleksgudar och även om vi helst inte vill ha för mycket erfarenheter av dem i våra egna liv är det inte särskilt konstruktivt att låtsas som att de inte finns eller att betrakta dem som någon slags fiender.

som jag ser det finns gudarna manifesterade i vår tillvaro här. För mig är den kärlek jag känner en manifestation av det gudomliga. På samma sätt är jorden och den fysiska världen, så väl som fenomen och begrepp som livet, döden, havet, glädje, vänskap, rikedom osv det gudomliga manifesterat.

Det innebär att jag har en upplevelse av gudarna som ständigt närvarande i min vardag; jag har en ständig kontakt med dem och allting innehåller något gudomligt, inklusive jag själv. På så vis blir också allting heligt. Min upplevelse är också att vissa gudar och gudinnor kan man dessutom ha en väldigt nära personlig relation och kommunikation med.

Jag skriver inte det här för att påstå att jag skulle ha rätt och någon annan fel om det gudomliga. för min del får folk tro hur de vill. jag skriver det för att om någon verkligen är intresserad av folks upplevelser av det gudomliga, vilket jag utgår ifrån att man är om man ställer frågan i ett forum, så kan det vara intressant att läsa eftersom det är en gudssyn som inte är så vanlig i västvärlden.

För mig är Gud ett medvetande och allt liv i universum är en del av det medvetandet. Vi är alla kopplade till samma medvetande.  jorden ser jag som en plats som våra själar (medvetandet) använder sig för att lära om livet

Remember God so much that you are forgotten, until you are lost in the Call, without distinction of the caller and the called. - Rumi Till #7

Gud har varit grym mot mig, har bara sett lidande från gud, ja tror inte gud är bara kärlek och god,

#23 Om om din upplevelse och uppfattning är att Gud varit grym mot dig och är ansvarig för lidande du sett. Då beror det på att det är så du upplever och uppfattar Gud! Om du inte tror att Gud bara är kärlek och god. Då vet du ju också att kärlek och godhet finns…att välja och föra in det i ditt liv.

Jag håller med Retep. Jag upplever, väldigt konkret både i min inre och yttre verklighet att Gud är kärlek. Hur kan jag vara säker på det? Jo, därför att allt jag får lära mig har att göra med kärleken, att utveckla de goda egenskaperna, främst förmågan att älska, vara tålmodig, mild osv. Jag får också lära mig att man inte behöver vara perfekt - det är lättare att lära sig älska andra med fel och brister om man förmår att acceptera sina egna. Om jag gör nånting riktigt på tok så kan Gud bli "arg" och rätta till mig, men det gör han i undervisande syfte, inte som ett straff. Gud är oändligt förlåtande och mild. Alla som vill kan få känna hans/hennes kärlek, det är bara att be om det.

Egentligen är kärleken det enda som finns på riktigt. Som exempel, om man lockas av världslig makt, så lockas man av en illusion av makt, eftersom vi är här för att lära oss om kärlek på ett andligt plan. Den starkaste makten är kärleken som inte sårar.

#23 På ett annat sätt kan jag hålla med om att Gud inte är bara kärlek och godhet! Gud kan inte vara mindre än allt som finns och som vi kan uppleva! Motpolerna ond och god, hat och kärlek, mörker och ljus är grundläggande naturliga, krafter i skapelsen! Så vår möjlighet och livsuppgift om vi vill ha ljus, godhet och kärlek i livet, är då att välja det och att utveckla dessa egenskaper hos oss själva.

Ja… jag förstår det så att Jorden är en plats att lära (om kärlek) och utvecklas, och därför är vår värld dualistisk, så att vi kan välja antingen det goda eller mindre goda - det fria valet. Jag tror inte att den plats vi kommer till efter döden har något ont, utan är en närvaro i Guds kärlek. Jag tror inte att en enda själv som väljer att låta sig födas på jorden kommer hit med avsikten att göra ont, men det tyvärr lätt hänt - kärleken kräver en betydligt större ansträngning.

För mig är gud allt. Han e den jag vänder mig till. Den jag skulle berätta allt till. Ge mitt liv till. Han e allt. och inget. Han finns i oss alla, och har gett oss våran fria vilja. Att göra det vi vill. Fast såklart sätter våra regler o lagar stopp för det mesta.

Jag tror att vi är en del av honom. Eller att han e en del av oss. Vi finner våran väg till honom. På våra olika vis. Jag brukar använda mig av blomman när jag ska förklara mig. (blomman har massvis av rötter. Om gud e självaste blomhuvudet så tar vi alla våra olika vägar dit).

Vi är här för att utvecklas o uppleva. Jag hade faktiskt en tanke (som inte har så mycket med #0 frågan att göra. Men jag tror eller det känns som om någonting e på gång. Som om det är många som dör nu. Nästan varje dag. Pga att de inte får följa med. Jag vet inte hur jag ska förklara. Det låter vettit i huvudet men direkt jag berättar till någon låter det löjligt)…

Tänk så är vi här på jorden för att uppleva tex hur det e och bli dumpad, fast i olika familjeförhållanden. Så vi kanske e rika i ett liv och fattisga i ett annat. Eller att växa upp utan en mor. Hur det påverkar oss, hur vi reagerar beroende på våran situation. (också en tanke jag har)

Anyway…

Gud e inte en han eller hon. Jag har liksom fått min lilla egna uppfattning av honom (läs samtal med gud) :). 

En fråga till er: har ni någon sin känt er oändliga? Som om ni är allt. Ni kan göra vad som helst? Jag har. 

Hoppas ni förstår vad jag tycker o tänker o inte nervärderar mig för mina tankar. Jag känner bara att jag liksom fått upp ögonen  för en annan värld. (samma värld fast att jag ser den på ett annat vis). 

Kram Piixy :D