Jag har skrivit en dikt om det här med dualitet. Vet inte var den passar att lägga in riktigt och på vilket forum. Men tycker ni att den inte hör hit får ni ta bort den.😃

Leva i ljus

I mörkrets mitt finns alltid en kärna av ljus.
Det gäller bara att stå fast, inte släppa mark.
Brista sig igenom illusionen av att inte höra till eller vara älskad.
Sedan höja vingarna ur askan.

Jag tänker mig att smärta och utanförskap är en grogrund för ondska.
Att när illusionen av att vara ovärdig och övergiven blir för stark är det lätt att söka kraft i mörkret.
Men mörker förvrider och förtvinar.
Smärtan växer till illvilja och sadism, då minnet av ett liv i ljus har slocknat.

Hur väljer man det goda när man inte längre kan se det eller kommer ihåg hur det känns?

Jag tänker mig att ondskan även finns i det lilla. Det smygande och mindre uppenbara. I gränsmarkerna.
Att vi binder oss till mörkret, varje gång vi söker efter brister hos en medmänniska för att själva känna oss bättre.
Att varje gång vi ältar en oförrätt utan att vilja förlåta, så svärtas vår urskillningsförmåga.
Att skitsnack är ondskans förlöpare som sprider mörkrets frösådd under falska förespeglingar.

Hur undviker man att begå onda handlingar när man inte är medveten om sitt eget mörker?

Jag tänker mig att det finns många sätt att släcka ljuset i en medmänniskas blick och otaliga sätt att dö på. Men när vi ser det att goda hos varandra så växer ljuset i våra hjärtan och vi hjälper varandra att leva den tid vi existerar i våra kroppar.