Annons:
Läst 4683 ggr
[Mariann]
2008-03-09 08:38

Kärlek är den kraft som sammanhåller världsalltet

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Kärleken visar vägen och belyser vandringen!

G de Purucker

Kärleken visar vägen och belyser vandringen. Den är utflödet av den buddhiska glansen - Kristusljuset - i världsalltets hjärta. Den lär oss se storhet och glans hos andra därför att vi känner storheten och glansen i vår egen innersta varelse.

Kärlek är den kraft som sammanhåller världsalltet. Den håller alla ting på deras plats. Kärlekens själva natur är frid, dess utmärkande kännetecken är harmoni. Den genomtränger alla ting, den är gränslös, den är odödlig, den är evig.

Kärleken är den vackraste, den heligaste företeelse, vi människor känner till. Den ger oss hopp och väcker de ädlaste egenskaperna i vår natur till verksamhet. Den medför självförglömmelse. Den skänker frid och glädje som inte vet av några gränser.

Kärleken är ett skydd. Ju opersonligare den är, desto högre och starkare är den. Den vet inte av några hinder i vare sig tid eller rum, ty den är det universella föreningsbandet mellan allt som är. Kärleken fräter bort envisheten hos de hårdaste människohjärtan och sprider sin livgivande värme överallt. Ingenting kan hindra den, ty den är världsalltets själva liv och väsen. Alla varelser och ting är ytterst ett. Alla har de sin rot i all-livet, och genom dem alla flödar den allsmäktiga kärlekens jämna, oavbrutna ström.

Kärleken är den väldiga attraherande kraft som länkar ting vid ting, människohjärta vid människohjärta. Ju högre man stiger i utveckling desto mer vidgas hjärtat av kärlek, tills det slutligen famnar hela världsalltet så att man älskar allting, stort som smått. Vilken sällhet ligger det inte i denna känsla, i att förverkliga densamma! Den är gudomlig, ty opersonlig kärlek är gudomlig.

Den personliga kärleken är bara en återspegling av den gudomliga. Vid personlig kärlek tätnar personlighetens slöjor framför det inre ögat och fördunklar dess syn, ty personliga begär samlas i och förtätar ens aura - den omgivande psykiska atmosfären. Den sanna kärlekens väsen är självförglömmelse. Från denna regel ges inga undantag.

Om en människas hjärta och sinne är fyllda med personlig kärlek, då älskar hon det ena men inte det andra, och hennes kärlek är begränsad i direkt förhållande till hennes personliga karaktär. Detta är det slags kärlek som inte är alltigenom sann därför att den är begränsad.

Den opersonliga kärleken är älskvärd, den är vacker och har inga spår i sig av det vi alla tycker illa om. Den är alltid välvilligt stämd mot allt och alla - mot både stora och små varelser och ting. Den är intuitiv.

Ansvarskänsla, tillit, förtroende och kärlek bringar oss lycka, styrka och glädje! Odla dessa dygder! Men du kan inte förstå dem om ditt hjärta är fyllt av rent personliga, begränsade känslor och tankar. Ditt hjärta har inte rum för dem om det är fyllt med enbart dina egna personliga angelägenheter.

Personlig kärlek är aldrig ansvarskännande, kan inte hysa tillit och förtroende, kan inte ge helt och fullt, eftersom jag hela tiden finns där i all sin styrka. Detta är det sorgliga i världen i våra dagar. Men alla bekymmer och bedrövelser kommer att nästan försvinna när män och kvinnor kan älska varandra med en opersonlig kärlek, vilket de skall göra när de förvärvar den inre synförmågan.

Det är just den själviska personliga kärleken som fört sorg, lidande och olycka in i människornas liv, liksom det är den opersonliga kärleken som luttrar, förädlar och gör människornas hjärtan glada.

Det ligger någonting vackert i att ge av sig själv utan tanke på belöning. Den kärlek som ges utan någon tanke på en själv, som inte har några gränser och inte ställer några villkor, den är gudomlig. Sann kärlek är alltid opersonlig.

Kärlek är frid. Kärlek är harmoni. Kärlek är självförglömmelse. Kärlek är styrka, den är makt, den är inre skådande, den är utveckling.

Opersonlig kärlek upplyser hjärtat, vidgar sinnet och fyller själen med en känsla av samhörighet med allt som lever.

Kärleken är mäktig. Den är det högsta i människolivet eftersom den är det högsta i gudarnas liv. Hela ens natur sänder ut ett flöde av sympati till allt som lever. Man ser framför sig alla varelser och tings återförening i ett enda medvetande, fritt från hat, oenighet och missförstånd.

En persons kärlek till en annan är en svag återspegling av denna kärlek, men dock början till självförglömmelse.

Opersonlig kärlek begär ingen belöning. Den öppnar sinnets portar, ty den spränger det lägre jagets gränser som hämmar den inre guden. När man älskar opersonligt flammar de gudomliga eldarna, och människan blir i sann mening människa.

Kärleken är en mäktig kraft. Fullkomlig kärlek förjagar allt vad rädsla heter. Den vars hjärta är uppfyllt av kärlek och barmhärtighet vet inte vad rädsla vill säga. Älska allt som lever. Du ingår då förbund med oövervinneliga kosmiska krafter, du blir stark, du blir andligt och intellektuellt klarsynt.

Du kan övervinna rädsla genom att för dig själv skapa bilder av ädelmodiga handlingar och tankar. Tänk dig själv utföra modiga handlingar. Studera och beundra andra människors modiga handlingar, studera och beundra deras modiga tankar. Lär dig att älska mod. Då blir du modig och rädslan försvinner liksom nattens dimmor för den uppgående solen. Bruka din skapande fantasi.

Detta är praktiska etiska regler. Hur beklagligt är det inte att mänskligheten har förlorat dem ur sikte! Människorna skall regeras av rädsla så länge de älskar sig själva, ty de är då rädda för vad som kan hända. De är rädda för att våga, rädda för att handla, rädda för att tänka, ty de kan ju förlora. Och de kommer då att förlora. Det är alltid så.

Det är de stora själarna som inte är rädda, som vågar, som handlar, som tänker och uträttar något. De älskar de saker och ting de utför, därför är de inte rädda.

Det är den som älskar som är stark, inte den som hatar. Den svage hatar därför att han är lågsinnad och begränsad. Han kan varken förstå eller känna en annans bekymmer och smärta, inte heller sätta sig in i en annans situation. Men den människa som älskar inser sin släktskap med allt som lever. Hela hennes varelse växer av den inre eld, vilken flammar av vackra och harmoniska tankar som leder till kärleksfulla och hjälpande handlingar. Hennes utseende bli mjukare och vänligare. Hon blir inte fruktad. Hon blir inte hatad.

Opersonlig kärlek är magisk. Den gör underverk. Den spränger till och med stenhårda människohjärtan. Ingenting kan stå emot den. Hata inte. Besegra hat med kärlek. Återgälda hat med förbarmande och rättvisa. Var rättvis när du möter orättvisa. På så sätt samverkar du med naturens eget andliga tillvägagångssätt.

En annan dygd på den gudomliga kärlekens väg är förlåtelse. Sann förlåtelse kräver karaktärsstyrka, omdöme och intellektuell förmåga. Det är att inte vara hämndlysten, inte hysa agg, inte hata. Förlåtelse innebär också att du befriar ditt eget hjärta från dessa lumpna och neddragande impulser.

Den illasinnade vet inte vad han gör. Han är svag. Han är blind. Den däremot som har ett förlåtande hjärta ser och är stark.

Förlåt och älska. Då sätter du dina fötter på den väg som för dig direkt till den andliga solen. Förlåt och älska, och innan du vet ordet av känner du det ljuva inflytandet från den buddhiska glansen - från Kristusanden - i hela din varelse. Då blir du en välgörande kraft på jorden, inte bara älskad av dina medmänniskor, utan en välsignelse för alla varelser. Du kommer att förstå alla ting eftersom sann kärlek är klarsynt och en mäktig kraft.

Lär att förlåta, ty det är sublimt. Lär att älska, ty det är gudomligt.

- Sammandrag av kapitlet "Love is the Cement of the Universe" i boken "Golden Precepts of Esotericism".

Tack för artikeln TEOSOFISKT FORUM!

Relaterade länkar

Datum för publicering

  • 2008-03-09
Annons:
[Mariann]
2008-03-09 14:28
#1

En av de vackraste artiklar jag läst…

Gahella
2008-03-09 16:20
#2

Ja, det är vackert uttryckt. Vi strävar nog alla för nå dit, och på vägen snubblar vi många gånger om. Tror också att vi har stunder av den osjälviska kärleken som ser till något större än vår egen begränsning. Det är väl då vi känner oss i Ett saligt glädjerus med oss själv, andra och med det Guddomliga.

Men för att nå dit MÅSTE vi ju faktiskt älska oss själva först. Och det är ju det som är det svåra ibland. För detta är ju nygamla sanningar, för hittills har offertanken-att offra sig för andra varit det största av kärlekar. Men vis av min egen erfarenhet och andras är ju att: Älska dig själv först, så kommer de andra med naturligt och självklart.

Förlåtelse ja det är också stort, och hur kan vi omvandla det mer på jordisk nivå, förutom att skicka ljus till sig själv och dem det gäller?

Jag tror att vi sårar varandra och oss själva, oftast när vi är helt omedvetna om det, vi är tanklösa…menade inget illa alls, förståd inte, såg inte…

För mig handlar det om ärlig kommunikation.Och ta ansvar för vad jag känner. Har jag blivit sårad, kan jag berätta det på ett skysst sätt, och hoppas då den andre tar min utsträckta hand. Och detsamma till den som jag har sårat, så att jag får en chans att reda ut det och få säga förlåååååt, och förklara mig bättre!

För ordet förlåt är ett magiskt ord, det kan hela sår på ett ögonblick och skapa en djup vänskap med den det gällde. För herremodergud, vi gör ju så gott vi kan och lite till ibland. Så vem kan som sagt, kasta första stenen.

GitteL
2008-03-09 22:01
#3

#0 Mycket fin artikel om kärleken, Tack Mariann. Det är ju det ultimata och jag ser det som ett äventyr att utvecklas.  

#2 Mycket insiktsfullt inlägg du skrev här. Klok som en bok som vanligt.

Gitte - värd för personligutveckling

Hemsida: www.laserowcoach.se

Hoppfull
2008-03-10 12:41
#4

Tack för en fin artikel Mariann, den väcker många tankar! Intressant skrivet kring att det är stort att kunna ge utan att förvänta sig något tillbaka.

Det är nog ganska vanligt trots allt att människor tar illa upp när de upplever att de ger men att de som de gett till inte tagit emot med tacksamhet, frågan är väl då varför man gav? Om det var för att få känna eller visa sin egen duktighet eller om det var för att bara visa kärlek genom en kärleksfull handling.

Särskilt intressant är det när det gäller praktiska gärningar mellan människor, det är nog inte det lättaste att fortsätta ge och ge och hjälpa och hjälpa till människor som aldrig säger ett tack eller hjälper tillbaka… fastän det kan handla om helt andra saker otacksamhet, och frågan är då igen varför man gav, var det för att tillfredsställa sig själv genom att känna sig duktig eller var det för att verkligen ge utan förbehåll.

Även kärlek innehåller samma sak enligt mitt sätt att se det. Den här frågeställningen måste ju vara extra intressant och tankvärd för alla som arbetare som teraputer eller med människor i allmänhet.

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

[Mariann]
2008-03-10 13:35
#5

Det som jag upplever med just denna form av kärlek som man syftar till, är just det att när man ger  till andra och inte har förväntningar på att de ska ta emot eller tacka. Man gör det för man vill, inte för att få nått tilbaka.

Ger man för att visa sin förträfflighet eller för att förvänta sig ett tack/motprestation, så har man i mina ögon givit med den personliga kärleken. Den som ställer krav. Den är iofs helt OK den också.

För mig handlar denna kärlek inte om att ge alltid i fysisk handling, det kan lika gärna handla om att förlåta, att bara omsluta människor med kärlek från hjärtat. Lite som Jesus uttalade och gjorde på korset, "förlåt dom, ty de vet inte vad de gör" hållningen.

För mig kan en kärlekshandling lika gärna vara ett Nej eller att sätta ner foten. Gör jag det utan syfte till hämnd eller hat, utan kan göra det samtidigt som jag öppnar hjärtat och låter hjärteströmmen omsluta, famna dom jag säger ifrån till.

Det är här det handlar om att "search your feelings", har du ett lugnt solar plexus, inga sårade tankar o känslor, då är chansen större att kärleken är ren, men man kan lura sig själv. För om man är duktig på att fort tränga undan dessa känslor, genom att vi alla vet att "sådant ska vi inte känna för då måste jag analysera mig själv och ta ansvar för handlingen". Jag upplever att egot/personligheten gärna vill ha "kommit så långt" att den helst ska slippa uppleva att den reagerar på andras handlingar.

Det jag kan konstatera är att egot är en lurig en…

Telos
2009-04-04 16:06
#6

Egot är en lurig en, skulle ibland vilja kalla det för en gorilla som böjer sig över en med sina mörka tankar.

Dessa rader kan beskriva detta varande:

Människorna skall regeras av rädsla så länge de älskar sig själva, ty de är då rädda för vad som kan hända. De är rädda för att våga, rädda för att handla, rädda för att tänka, ty de kan ju förlora. Och de kommer då att förlora. Det är alltid så.

Det är de stora själarna som inte är rädda, som vågar, som handlar, som tänker och uträttar något. De älskar de saker och ting de utför, därför är de inte rädda.

Annons:
evrekaw
2009-04-04 20:33
#7

Tänker att mycket av detta som omnämns är en variant av 1:a korintiebrevet i NT.

Sedan det där med att våga och handla, att det är de stora själarna som gör detta… Är det ändå inte en uppmaning som bör ha viss modifikation?

Att "våga handla" i vissa lägen kan väl ändå emellanåt vara direkt dumdristigt…? Att våga handla ska väl inte innebära att man ska sakna självbevarelsedrift?

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

[Hukanson]
2009-04-04 21:38
#8

Jesus sammanfattade det viktigaste i Herrens Lag (Israels Lag) sålunda :

Älska Herren av allt ditt hjärta , hela ditt förstånd och av all din kraft , och din nästa såsom digsjälv .

Vad kan vara mer gudomligt och personligt än så ?

evrekaw
2009-04-04 21:54
#9

#8 Ja, det blev väl mera utförligt ovan #0. Många tolkar ju det där med "din nästa" i blibeln lite väl fritt… Samfund utesluter vissa utifrån egenskapade regler… "Din nästa" så länge du håller dig innanför ramarna…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

[Hukanson]
2009-04-04 22:50
#10

Det fanns/finns ju en princip om äktenskap mellan man och kvinna också .

Jag tolkar "din nästa " som äktenskapet och familjen . Allt annat hamnar under kategorin gudomlig kärlek / Kristuslik kärlek .

evrekaw
2009-04-05 00:49
#11

#10 Jag tänker det nog som att vi ska försöka älska och acceptera varandra även utanför äktenskapet och familjegränsen…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

[Mariann]
2009-04-05 09:00
#12

Jag tolkar din nästa som allt och alla. Glad

diaz55
2009-04-05 10:03
#13

#12 det gör jag oxå!

Tack för en underbar artikel Mariann.

Kram och ljus till dig/lenaKyss

Annons:
evrekaw
2009-04-05 17:57
#14

#12 Mmmm… Även alla som är så svåra att älska… De som verkligen tänjer på alla gränser… Att lyckas hitta en varm plats i sitt hjärta för även dem - det är att älska sin nästa fullt ut!

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Upp till toppen
Annons: