Annons:
Läst 6921 ggr
[Mariann]
2008-05-23 09:24

GUDOMLIGT SAMARBETE IV

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Fortsättning på 1 kapitlet del 4. FÖRLAMNING

För många av oss har krig verkat särskilt överväldigande. Ju högre utvecklad en människa är ju mer sensitiv är dets nervsystem och ju mer känslig är dets hjärta. Krig är inte bara en period med smärta och ohyggligheter, utan det är ett ödeläggande av liv, där många människor låter sina mest destruktiva kvaliteter komma fram helt öppet. I krig visar mörkret sitt ansikte på ett sätt så att livet i alla riken måste dra sig tillbaka. Krig efterlämnar inte bara en öken i det yttre, utan också en i det inre. En sådan öken är särskilt märkbar för de människor som är sensitiva för planetens inre liv. Varje krig som vi varit med om har lämnat efter sig en ännu starkare och brinnande fråga om Gud har lämnat denna planet till mörkrets krafter. Varje känsla av att Gud inte mäktar att stoppa egoismens övergrepp på livet, förlamar en del av livsmodet i oss och knäcker en del av vår vilja till att kämpa för ljuset.

I de inkarnationer som vi har arbetat för ljuset men upplevt att Gud ändå inte beskyddar oss mot att hånas, förföljas, fängslas, torteras, brännas som häxa eller en annan form för avrättning, har vi reagerat med att tappa lusten för att träda fram och erkänna att vi arbetar för ljuset. Många av oss har idag så djupa sår av ångest för människorna, av förlamning eller en känsla av att bli sviken av Gud, att dessa sår tynger oss till Jorden. Om kring dessa gamla smärtor har det byggts upp lager av vrede mot Gud, över att det har tillåts så mycket lidanden på Jorden. Det har byggts upp lager av hopplöshet utifrån erfarenheten om att det är ingen ide att kämpa på denna planet. Det har byggts upp lager av denna form av förlamning och apati som säger oss, att det är bättre att hålla sig gömd än att utmana människornas egoism.

I dessa lager föredrar de flesta av oss att leva fredligt och att gömma oss för den egoistiska världen, genom att hålla oss anonyma och bara verka genom att vara ett exempel på ett etiskt sätt att leva. I dessa lager känner vi det nästan hopplöst att be till Gud om hjälp, för vår erfarenhet säger oss att vi inte kan förvänta oss den hjälp vi ber om. I dessa lager är vår ständiga fråga: Gud hur kunde du tillåta att det och det lidande kunde få ske?

Eftersom vi inte har fått ett tillfredställande svar, så vi har fått förlöst vår misstillit till att Gud fortfarande styr på Jorden, därför håller vi oss lite avvaktande inför de nya inströmningar och nya budskap om, att nu tar gudomen tillbaks planeten Jorden till sitt hjärta och nu är mörkrets tid förbi.

Några av oss har varit igenom händelser på Jorden som har gjort att vi har tappat tilliten till Gud och ljusets världar i så hög grad, att vi har stängt våra hjärtan för Universums Hjärta och därmed för vårt andliga hem. Vi har dragit slutsatsen att endast genom att upphöra med all naiv tillit till Gud och med det tillitsfulla övergivandet till Gud, kan vi gardera oss mot denna världs smärtor. Vi har dragit slutsatsen att en hängivenhet till Gud som ett personligt kärleksväsen inte har hjälpt oss eller andra i de avgörande situationer där vi har behövt beskydd, omsorg eller den helande kärleken. Vår naturliga slutsats har varit att upphöra med vår naivitet och att göra oss starka i oss själv. Därför försökte vi att bygga upp en förmåga till att klara oss i en hård värld, genom att själv få en stark personlighet som kunde konkurrera med andra starka personligheter.

I de inkarnationer där vi byggde upp personlighetens stryka, stängde vi mer eller mindre av för den förlösande livsströmmen mellan hjärtat och Universums Hjärta. Vår religiositet blev därmed mer dogmatisk och intellektuell eller den försvann. För några av oss blev världen därmed tom och kal, så att vi inte hade lust att leva i den, men samtidigt tappade vi förmågan att öppna dörren igen till Guds livgivande ljus. De mekanismer som gjorde att vi vid den tiden stängde av, kan nu vara så fastnaglade att bara lidandet över vår egen tomhet kan väcka längtan efter Gud som omsorgsfull och förlösande kärlek. Denna längtan ska bli så stor att vi återigen önskar och vågar öppna hjärtana för Universums Hjärta. Så länge längtan efter att bli omsluten av kärlekens universum inte är tillräckligt stor, kommer vi att ha svårt för att öppna oss för den form av ljusarbete där vi utan krav ställer oss till förfogande för Guds arbete på Jorden. Men det finns andra nivåer av ljusarbete där vi kan gagna, tills de inre dörrarna till Universums hjärta öppnas.

SKULD

Några av oss har reagerat för avsaknaden av ljusförbindelse genom att känna skuld gentemot Gud. Djupt i oss känner vi att vi måste ha gjort något helt fel eftersom vi har låsts fast i en begränsad värld och i vår egen självupptagenhet. Vi känner oss skyldiga gentemot Gud och vår själ, gentemot våra ideal och livet. Vi känner att vårt ego behärskar vårt liv i allt för hög grad, utan att vi kan bryta dets makt. Vi vet inte helt precist vad vi gjort för fel mot Gud, men eftersom vi inte längre upplever ljusets världar så måste det har varit något förfärligt eftersom Gud inte tar oss tillbaka även om vi strävar efter att återvända till Guds Rike.

När vi närmar oss detta rike så mycket att vi kan förnimma dets vibration känner vi oss ovärdiga Gud. Vi känner att vi inte har lov till att få uppenbarat Gud ljus och kärlek och att vi inte har lov till att ta del i den stora glädje och lycksalighet som finns i ljusets världar. Vi är ur stånd att förlåta oss själva så djupt att denna gordiska knut kan lossas genom vår egen kraft. Vi är ur stånd till att be innerligt om förlösning från den onda cirkel av skuld, därför att vi inte känner oss värdiga att Gud ska hjälpa oss.

Detta skuldkomplex är ofta så djupt begraven i oss att dets mekanismer styr oss från det undermedvetna och därifrån antingen kan stimulera ett lager av uppgivenhet eller skapa tvångspräglade handlingar, där vi söker att gagna världen för at bli så goda att Gud återigen kan förlåta oss och ta emot oss. Hela livet kan således präglas av att vi inte unnar oss själva glädje och lycka och att vi har inte tillit till att vi kan överge oss kravlöst till Gud och livet.

ÖNSKNINGAR OCH BEGÄR

Några av oss har i perioder stängt av så mycket för de inre världarn,a att vi har tytt oss till den yttre världens glädjeämnen för att se om vi där kunde hitta det vi sa farväl till i det inre. Många av oss har därför låtit materialistiska önskningar, sexuellt begär eller drömmar om makt och storhet på det yttre planet, växa fram i en så stor styrka att den yttre världens frestelser har gjort oss blinda för de högre världarnas verklighet. När vi nu hör gudomen och våra själars kallan till medansvar för Jorden söker några av oss att tolka denna kallan på ett sätt som låter oss behålla egot och de flesta glädjeämnen som vi funnit i det yttre.

Kompromisserna med den inre kallan blir först bruten i det ögonblick när vår själ väcker oss genom inre och yttre lidanden. Det vill säga när själen leder oss genom de kriser där vi upptäcker och accepterar att livet inte ger oss det vi gärna vill ha. Genom de kriserna upptäcker vi att våra önskningar om materiell trygghet, yttre storhet och uppfyllande av våra känslomässiga behov inte får lov till att fullbordas. Under dessa kriser söker vår själ att göra våra händer tomma, leda oss genom ökenupplevelser och skaka oss fria från glamourens tillslöjade värld, så att vi återigen kan få ett balanserat sinne för värderingarna i livet.

DEN MATERIELLA BEGRÄNSNINGEN

När den djupare andliga identiteten mer eller mindre är knuffad i bakgrunden har vi blivit ganska vanliga människor. Vi kan då bara förstå livet som det ses från en tredimensionell värld. Vi har då anammat många av de samma värderingarna om materiella framsteg, om familjelivets prioriteringar och om viktigheten av att vara något. Därmed är den första delen av resan på Jorden förbi: Resan in i människoriket. Vi har lärt känna mänskligheten och vi identifierar oss med mänskligheten, så att vi verkligen känner att vi är en del av den samma stora familj. Vi känner människornas värderingar inifrån. Och vi tar del i mänsklighetens kamper för att förbättra de fysiska villkoren på Jorden.

När den andlig längtan väcks så väcks den så långsamt, att de första stadierna blir stadier av nyfikenhet eller av sökandet efter större personlig lycka. Vi tänker och känner som människorna utan en högre andlig identitet. Det är svårt för oss att gå direkt från en vanlig människas existens till att erkänna ljusets universella och opersonliga kraft och kärlek. Även om vi tror själva att vi nu är väckta andligt, är de flesta av oss fortfarande i den första fasen av väckelsen, där vi söker upplevelser och lyckokänsla av mer andlig art. Vi vinner emellertid först vår andliga identitet tillbaka när vi tar på oss vår uppgift på Jorden, som en del av ljusarbetarnas stora nätverk och som samarbetspartner för änglarna, stjärnfolket och Det stora vita Broderskapets inre ashrams.

GUDOMLIGT SAMARBETE V

Av Asger Lorentsen

översättning Mariann Andersson

Relaterade länkar

Datum för publicering

  • 2008-05-23
Annons:
[Mariann]
2008-08-06 19:57
#1

klipper ur artikeln:

I de inkarnationer där vi byggde upp personlighetens stryka, stängde vi mer eller mindre av för den förlösande livsströmmen mellan hjärtat och Universums Hjärta. Vår religiositet blev därmed mer dogmatisk och intellektuell eller den försvann. För några av oss blev världen därmed tom och kal, så att vi inte hade lust att leva i den, men samtidigt tappade vi förmågan att öppna dörren igen till Guds livgivande ljus. "

Mariann grunnar:

Kan vi här se att vi alla kan ha vart med i tidigare liv att just förstärka det dogmatiska i religionerna? Blir vi för intellektuella när hjärtat inte är med … när livsströmmen är kapad? Har vi då en indirekt skuld till att religionerna är som dom är idag?

Kan det då också vara så att många människor är i en slags uppbyggande fas av personligheten? Är sekulariseringen ett tecken på det?

detta grunnar jag över….

[Mariann]
2008-08-13 19:05
#2

"Även om vi tror själva att vi nu är väckta andligt, är de flesta av oss fortfarande i den första fasen av väckelsen, där vi söker upplevelser och lyckokänsla av mer andlig art. Vi vinner emellertid först vår andliga identitet tillbaka när vi tar på oss vår uppgift på Jorden, som en del av ljusarbetarnas stora nätverk och som samarbetspartner för änglarna, stjärnfolket och Det stora vita Broderskapets inre ashrams."

Detta avslutande stycke i denna delen, tål att grunnas över…

jaaa jag vet att jag grunnar mkt ;)

Blissis
2008-08-13 21:25
#3

Själv tror jag att undermedvetna minnen av förföljelse kan få en till att längta efter att få sitta under korkeken och bara vara och inte visa upp sig själv och visa att man tagit ställning…

[Mariann]
2008-08-14 08:26
#4

#3 Det är jag också övertygad om, att det handlar också om att rensa ut dessa gamla minnen av att det kan vara "farligt att synas".

Upp till toppen
Annons: