Annons:
Läst 11317 ggr
Eremitha
2008-09-07 17:18

Druidernas visdom

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Långt före vår tideräknings begynnelse formade sig en högutvecklad och andligt baserad kultur på de brittiska öarna. Dess imponerande karaktär och djup är lika enastående som den är okänd för de flesta. Här utvecklade sig druidernas visdom, den keltiska traditionens naturinsikt och praktiska livsfilosofi.

Av Søren Hauge

De gröna öarna i norr

I äldre tider fanns en föreställning om de brittiska öarna [1], som bland annat kallades "Heliga Öarna i Väst". Grekerna var förvissade om att den inspiration som ledde till grundläggandet av deras förnäma kulturs olympiska spel, härstammade från urgamla iriska festligheter.

De brittiska öarna var redan i förkristen tid kända som ett av världens viktigaste produktionscentra, med expertis inom emaljering och glasframställning, samt export av korn och ull. Redan mer än 400 år f Kr kallade Herodotus (grekisk historiker 484-435 f Kr, övers anm.) området för "metallöarna" på grund av produktionen av koppar, järn, bly, silver och guld.

Den romerske historikern Tacitus (c:a 100 e Kr) och geografen Strabon (63 f Kr-19 e Kr) beskrev Londons handel och köpmän. Julius Caecar (100-44 f Kr) talade respektfullt om kelternas filosofi. Britternas städer var välorganiserade, och de hade en särskilt välutvecklad rättsfilosofi. Fenicierna hade en väl etablerad handel med de brittiska öarna redan före det trojanska kriget, 1190 år före vår tideräkning.

Den ursprungliga keltiska kulturen - som med rätta kan kallas druidkulturen - har inte mycket gemensamt med de ensidiga beskrivningar som i våra dagar påläggs de "blodiga och krigslystna kelterna". [2]

 vitsten1.jpg 

En kultur ledd av druider

Den gammalbrittiska kultur som nådde dessa höjder leddes av druider, och de brittiska folkgrupperna kunde med rätta känna sig som ett utvalt folk. Själva ordet celt betyder bland annat utvald och ordet brith betyder pakt. Druiderna besatte de absolut högsta platserna i samhället, eftersom de var folkets visa män och kvinnor. Ordet druid, dru-vid, betyder mycket vetande, eller helt enkelt vis.

Man blev inte bara druid hur som helst. Det var en lång och krävande utbildning, som innebar ett stort samhällsansvar och stora förpliktelser. Druidutbildningssystemet kan spåras tillbaka till c:a 1800 f Kr, då historien säger att Hu Gadarn, "den mäktiga människan", förde en koloni från Konstantinopel till de brittiska öarna.

Hu sympatiserade med den gamla visdomen via en speciell mnemoteknik (minnesmetod) som användes i diktningen. Han uppfann Triaderna, de karakteristiska tredelade aforismer som är så kända i keltisk tradition. Han grundlade flera konstarter (bland annat glaskonsten) och uppfann Oghamalfabetet (trädalfabet av runor, övers anm). Han bestämde också att druider och barder alltid skulle samlas under öppen himmel så att människor kunde se och höra dem. [3]

Utbildningen till bard, ovat och druid förutsatte en generell begåvning med god intelligens och ansvarskänsla. En kreativ, djupsinnig människa med speciella talanger, en aesdana, kunde bli elev hos en bard och fick då titeln filid, som betyder elev eller son. Utbildningen till bard bestod då i nitton års officiell träning, och man måste vara tjugoett år innan träningen kunde ta sin början. Processen innebar att man måste lära sig folkets historia, och grundligt sätta sig in i druidismens filosofi, astronomi, medicin, poesi, retorik och rättsvetenskap. Man måste dessutom lära sig aritmetik och geometri. Kunskapen memorerades bland annat genom långa dikter, och eleven måste förvärva praktiska färdigheter på en lång rad områden. Det var i hög grad en muntlig tradition, och därför kunde man klara provet och bli bard först efter nitton år.

  Det fanns tre grader av barder:

  • 1) Kronologerna, experter på stamträd
  • 2) Härolder, som särskilt sovsjöng stora män
  • 3) Diktare, mer kända som trubadurer, i folkmun rimsmeder.

Om man uppvisade särskilda anlag kunde det efter utbildningen till bard bli aktuellt med vidareutbildning till ovat, som betyder siare eller profet. Några barder blev ovater. Andra förblev barder, och åter andra fortsatte träningen till druid. Man kunde examineras till druid först efter nio års ytterligare träning. Man intog då en särdeles ansvarsfull ställning i samfundet, som präst, läkare och vis man/kvinna. Både kvinnor och män kunde nämligen bli druider.

 stenlingon1.jpg

 Religiösa tjänster

Druidismen var källan till hela den keltiska kulturen. Den kom till uttryck i utbildningar, i regeringsledande, och i den religiösa utvecklingen.

Druidernas ritualer och gudstjänster hölls alltid medan solen stod över horisonten. Barder spelade musik och reciterade tempeldikter, och vid dessa tillfällen bar de vita kåpor. Hecatus, en grekisk författare som levde 300 år f Kr, berättade att folket på brittiska öarna tillbad Gud i ett vackert tempel, och hade sångare som tillbad och lovprisade Gud med sina gyllene harpor.

Den ledande ärkedruidens ceremoniella dräkt var vit med guldornament. Han eller hon bar en praktfull guldtiara på huvudet och ett utsökt guldsmycke om halsen. I handen höll druiden ett litet guldklot som de romerska historikerna har kallat "druidernas ägg". Det var en symbol för Gud, oändligheten, och fruktbarheten överallt i kosmos.

Ceremonierna, som försiggick under öppen himmel, ägde ofta rum vid en centralsten, Maen Llog, som också kallades paktens sten, Cromlech, och i Irland Betel, Guds hus. Druiden närmade sig vid en tidpunkt stenen med ett svärd vänt mot sig själv, som uttryck för beredvilligheten att offra sig själv i sanningens tjänst. Den ceremoniella tjänsten innehöll åkallanden tillsammans med helande handlingar. Det finns en ceremoniell invokation, original på walesiska, som sägs vara lika gammal som den ursprungliga druidorden. Orden lyder:

Giv oss, o Gud, ditt mäktiga beskydd;

I beskyddet styrka; I styrkan insikt; I insikten vetande;

I detta vetande, kunskap om rättfärdighet;

I kunskapen om rättfärdighet, kärlek till rättfärdigheten;

I kärleken, kärlek till alla väsen;

I kärleken till alla väsen, kärleken till Gud och till all godhet.

 rönnhav1.jpg

Den enda Guden, Ordet och de många formerna

Druidläran var i grunden en enhetens filosofi. Det kommer symboliskt till uttryck i den keltiska ornamentiken, där en tråd väver samman allt till komplexa helheter. Det är därför helt avgörande att komma ihåg, att den senkeltiska andlighetens gudar och gudinnor endast var att betrakta som olika symboler på och aspekter av den enda, odelbara gudomlighet som genomtränger allt skapat.

Förutom enheten var treheten grundläggande, vilket visar sig på otaliga sätt, exempelvis i de förut nämnda Triaderna [4]. Gudomen hade för druiden två boningar, nämligen i alla levande väsens själar (osynligt universum) och i den yttre världens mångfald (synligt universum). Varje levande väsen är utrustat med en själ. Samtidigt är universum och naturens riken ett levande uttryck för Guds visdom och intelligens.

Naturens mirakulösa framtoningar är skaparens levandegjorda stämma, manifestationen av Guds hemliga, tredelade skaparord, som inte får uttalas av oinvigda människor. Endast de upplysta själarna, de som var besjälade av Awen, den andliga inspirationen, kunde uttala detta ord fullkomligt. Guds verkliga namn är djupast sett ett obeskrivligt mysterium. Därför var ordens kraft och musiken också något särskilt i den ursprungliga druidkulturen, eftersom det var människans möjlighet att skapa och försätta sig i största möjliga harmoni med livets inre källflöde.

För druiderna och barderna var detta att förstå musikens inre väsen, att vara vid den hemliga källan till förståelse av världens ordning. Materian skapades och ordnades när skaparen uttalade sitt namn. Naturen är på detta sätt resultatet av Guds handling, och naturens löfte är Guds löfte. Druiden var präst för naturens Gud, universums Gud.

moon2red.jpg 

En upphöjd filosofi

Druidlärans andliga metafysik kan mycket kortfattat beskrivas som så: Guds allestädes närvarande, upprätthållande kraft kallas Ceugant, "det oändliga rummet", eller det gudomliga allvarandet. Allt kommer från denna upprinnelse, och allt vänder tillbaka till den. Detta är det högsta och djupast sett obeskrivliga, som bara kan antydas och pekas på. Gåtan om Ceugant kan uttryckas i följande filosofiska cirkel:

"Det finns inget verkligt dolt annat än det obegripliga. Det finns inget annat obegripligt än det obeskrivbara. Det finns inget annat obeskrivbart än Gud. Det finns ingen annan Gud än den som är obegriplig. Det finns inget annat obegripligt än det som är verkligt dolt. Det finns inget annat verkligt dolt än Gud."

Närmast Ceugant är Gwynfyd, det lycksaliga, odödliga, himmelska tillstånd som är lysande och fridfullt, och som bebos av gudar, eller högre medvetenhetsväsenden. Under detta finns Abred, erfarenheternas yttre regioner, formernas världar, där allt liv är manifesterat, och där livets kamp lär oss att känna igen gott och ont, ljus och mörker.

Universums substans är evig och oförgänglig, eftersom den är Guds uttryckta väsen. Men universums form är underställt cykler av upplösning och förnyelse. Kretsloppet och den återvändande manifestationen är därför grundläggande, och reinkarnationsläran är helt central. Alla livsformer, Rhith, är på genomresa i Abred och utvecklas genom en spiral som gradvis för dem tillbaka till källan. Själen påbörjar sin resa från Annwn, omedvetenhetens och mörkrets existensform i de lägsta livsformerna, där Cythraul, den kraftlösa oförmågan härskar. Den glider efter döden över i högre tillstånd, tills den från djurriket gradvist når människostadiet där den fria viljan råder.

Människans särskilda position understrykes av följande urgamla utsägelse: "I varje person är en själ. I varje själ är en intelligens. I varje intelligens är en tanke. I varje tanke är antingen gott eller ont. I allt ont är död - i allt gott är liv. I allt liv är Gud."

Människan kan alltså fritt välja mellan gott och ont. När vi väljer ljuset och goda handlingar, förs vi närmare Gwnyfyd, som alla väsen till sist kommer att nå fram till. Abreds cykel kommer då att ha fullföljt sitt syfte.

 rainbow2.jpg

De många spåren

Vi har i denna artikel anbart antytt några av elementen i den gamla druidkulturens visdom, som särskilt blomstrade på de brittiska öarna före vår tideräkning. Druidkulturen hade en omfattande mytologi och naturmagi, som präglade alla livets fasetter och dagliga göromål. De keltiska myterna och gudarna, berättelsen om Ceridwin, Taliesin och senare Merlin, kung Arthur och graalstraditionen, druidernas fredliga möte med de första kristna, den heliga Iona, Sankt Columba, och legenden om Josef från Arimathea och Glastonbury, är bara några av de förgreningar som visar väg till de många spår som druidernas visdom satt som avtryck. Också idag existerar talrika druidordnar och keltiskt präglade grupperingar, som på mycket olika sätt förbinder sig med den gamla traditionen. Det är emellertid en annan historia, och här slutar denna resa.

Essenser om druidvisdomen

Druiden - präst för naturens Gud

Druiden var iförd en vit dräkt och hade guldtiara på huvudet och stort guldsmycke om halsen, som påminde om det vita ljuset i Gwynfyd och om livets gyllens strålglans. Bilden nedan från Henry S Wellcome's bok Ancient Cumric Medicine (1903), visar ärkedruiden i ceremoniell skrud och med skäran i hand. Skäran användes för att samla in örter, och var samtidigt symbol för den vite magikern, som griper om skaftet med medkänsla, använder klingan med sinnets klarhet, och låter Guds vilja ge handlingskraft genom spetsen.

  druid.jpg

 Stencirklar och kultiska anläggningar

Druidernas tempel var nästan alltid under öppen himmel, med stjärnorna eller sol och himmel som takvälvning. Stonehenge är obestritt det mest kända stjärn- och soltemplet från druidernas era. I händelse av att det var tal om heliga platser för särskilda invigningsritualer, kunde byggningarna dock anta andra former. Så är fallet med den berömda kultanläggningen Newgrange i Irland. Newgrange var för tusentals år sedan invigningsplats för kandidater som blev invigda vid vårdagjämningar och andra solhögtider.*

Keltisk ornamentik

Den karakteristiska keltiska ornamentiken har enhetstanken som utgångspunkt. Livets obrutna ström vävs in i allt existerande, liksom ornamenteringarna utgörs av sammanhängande trådar.

Solens högtider - naturens cykel

Druidkulturen följde solens kretslopp och förhöll sig till alla naturens fenomen som levande manifestationer av visdom. Årets solhögtider hade en central betydelse, särskilt Imbolc (1 feb), Beltane (1 maj), Lugnasadh  (1 aug) och Samhain (1 nov), som tillsammans med de två solvarvshögtiderna (21 dec och 21 juni) utgjorde det stora solhjulet.

Vildsvin och ekar

Druiderna liknade sig själva med vildsvinshonan, som leder sina ungar (lärjungar) fram till den skjutna hannen (andlig näring). Som vildsvinet rotar i jorden för att finna rötter och tryfflar, så utforskar druiderna världens natur och söker sanningen. Ekens ollon var också svinföda, och eken var för druiderna en symbol för den allsmäktiga faderskraften, den självexisterande och eviga källan till allt skapat. Det grekiska ordet för ek, drus, har möjligen en inre relation till ordet druid. Eken figurerar därför, liksom lind, fläder och ask, som heligt träd i Nordeuropa och södra Skandinavien.

Triader

De keltiska triaderna uttrycker på samma gång druidlärans djupa livsvisdom och den bardiska kulturens förmåga att sammanfatta insikt och vetande i aforismaktiga minnesrader, som kunde förmedlas vidare i muntlig form från generation till generation. Här är ett litet urval av triader:

  • De tre största handlingarna: Att älska sanningen, att förstå sanningen och att tjäna sanningen.
  • Visdomens tre första principer: Lyhördhet för Guds löften, omsorg för mänsklighetens välfärd och mod att uthärda livets olyckor.
  • Tre ting blev till i samma stund: Ljuset, människan och det moraliska valet.
  • Lärdomens trefaldiga grundlag: Att se mycket, att lida mycket och att studera mycket.
  • Tre förutsättningar för gott ledarskap: God vilja, fritt tal och kunskap om sakens kärna.
  • Tre förutsättningar för god läkning: Munterhet, måtta och motion.
  • Tre krav på borgarnas frihet: Lika rättigheter, lika beskattning och frihet att komma och gå.
  • Tre slags personer som har rätt till offentligt underhåll: Den gamle, barnet och utlänningen som inte kan det engelska tungomålet.
  • Tre slags människor alla bör älska: Den som älskar Moder Naturs ansikte; den som älskar konsternas nyttiga verkan; den som ser kärleksfullt på små barn.
  • Tre ting Gud allena kan göra: Hålla ut i oändlighetens evighet, ta del i allt varande utan att förändras, förnya allt utan att tillintetgöra det.
  • Tre ting försvinner konstant: Mörker, ondska och död.
  • Tre ting förökas konstant: Ljus, sanning och liv. Dessa kommer slutligen att segra över allt.

____________________________________________________________________

UTVALD LITTERATUR

Alwyn & Brinkley Rees: Celtic heritage, Thames & Hudson, 1989

Edward Williams (Iolo Morganwyg): Barddas, London, MDCCCLXII

Isabel Hill Elder: Celt, Druid and Culdee, Covenant Publishing Company, Ltd, 1986

Nora K Chadwick: The Druids, University of Wales Press, 1966

Nora K Chadwick: The Celts, Penguin Books, 1971

Peter Dawkins: Dedication to the light, The Francis Bacon Research Trust, 1984

P G Bowen: The Occult Way, Theosophical Publishing House, Ltd., London, 1978

[1] De brittiska öarna omfattar England, Skottland, Wales och Irland. Den keltiska kulturen omfatta också norra Frankrike och norra Spanien, och präglade det nordliga och centrala Europa. Danmark var därmed också keltiskt präglat.

[2] Det finns många skriftliga källor till kunskap om druidkulturen, och en stor del är utgivet på 1900-talet. Den största delen är dock på walesiska och därmed det rätt så otillgängliga gaeliska språket. Manuskriptet Myvyrian på British Museum består av 47 bevarade band med dikter, därav 4700 diktstycken och 2000 epigrammatiska stansar. Från samma samling finns 53 band med prosa på cirka 15 300 sidor. Skriften Barddas från 1500-talet är också central.

[3] Esoteriska källor hävdar för övrigt att druidkulturen, och särskilt den legendariska iriska folkgruppen Tuatha De Danaan, ursprungligen kom från det gamla Hellas via Skandinavien, och att den keltiska visdomen har sina rötter i den grekiska visdomstraditionen och de ursprungliga orfiska mysterierna. Detta ger en möjlighet att förstå harpans och musikens säregna betydelse, liksom det förklarar vissa gemensamma drag mellan senare keltiska gudar och det grekiska pantheon.

[4] Den symboliska användningen av triskelen (den trebenta ornamentfiguren) och de tre strålarna som är helt centrala i druidismen, visar också detta med all önskvärd tydlighet, liksom senare skildringar av till exempel gudinnan Brigid.

* Såväl Stonehenge som Newgrange är uppförda långt innan den keltiska kulturens och druidernas storhetstid. Även om dessa platser inte ursprungligen byggdes för druidceremonier, är det högst rimligt att anta att de användes som sådana. (övers anm)

Artikeln ursprungligen publicerad på www.sophianet.dk 

Översatt med tillstånd av Søren Hauge

Bilderna i artikeln (förutom den från boken Ancient Cumric Medicine) är upphovsrättsskyddade, © Marie Sundberg

Fair Winds and Following Seas!

Annons:
[Mariann]
2008-09-07 19:39
#1

Mkt intressant artikel tack Eremitha!

jag läste ju då under [3]

 och blev lite nyfiken och vill andra läsa lite också så kan man då läsa mer om

[Tuatha De Danaan](Tuatha De Danaan)

[Mariann]
2008-09-07 22:43
#2

Universums substans är evig och oförgänglig, eftersom den är Guds uttryckta väsen. Men universums form är underställt cykler av upplösning och förnyelse.

Om detta läser jag just nu i Kosmisk Eld Cool… man förstår att druiderna var djupt "esoteriska" i grunden..

Sedan står det i [1] Danmark var keltiskt präglad… och därmed var Sverige det också som en del av norden Glad

Upp till toppen
Annons: