Annons:
Läst 8679 ggr
[Mariann]
2009-06-08 09:22

Rosenkorset i vår tid

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Här är en inledande artikel om Rosenkorset. Del 1.

Nuvarande rosenkorsorganisationer utgår från de tre rosenkorsmanifesten från 1614-1616, författade av Johann Valentin Andreae och är en tolkning av kristendomen men med många inslag som man vanligen inte finner inom den. Man måste tänka på, att det strax efter Jesu död fanns många tolkningar av Jesu lära som hade flera olika religioner och filosofiska system som utgångspunkt. Den mest kände uttydaren är Paulus som i stort sett hade judendomen som grund, vilken han justerade efter sin upplevelse på väg till Damaskus och lade i den in läran om frälsning genom tro på Jesus Kristus. Cirka 100 år senare framträdde bland många andra den från och med resässansen [1] återupptäckte Hermes Trismegistos (Hermes den trefalt store). Han framställer frälsningens väg på ett betydligt mer esoteriskt sätt med begrepp från både den egyptiska och hellenistiska världens synsätt och mycket mer, som vi senare skall se.

På en grundval av flera uppfattningar utkristalliserades med början på 300-talet det som kom att bli den katolska (allmänna) kyrkan, med ett huvudsakligen exoteriskt budskap samt fick vi den kanoniserade bibeln med en likaledes till största delen exoterisk framställning men i vilken många, liksom Andreae, skönjer ett dolt esoteriskt budskap. Ett exempel på att man hade mycket att sovra bland vid Kyrkans grundande var en av dess instiftare Augustinus (354-430) i början hängivna sökande inom nyplatonismen och manikeismen. Detta hänförde 1200 år senare den för Andreaes tid och omgivning så viktige reformatorn Martin Luther (1483-1546) även om denne senare kom fram till en ny dogmatisk kyrkolära.

Del:4 7  faser mellan 1. och 2. invigningen

Rosen har i många kulturer och sedan gammal tid haft en alldeles särskild tjuskraft, kanske är den arketypisk. Så symboliserades Horus ofta av rosen i den egyptiska mytologin och i den grekiska överlämnar Afrodite en ros åt sin son Eros. I den romerska idévärlden var den vanligt förekommande, särskilt när det gäller venusmyterna. Bibeln talar om Sarons ros och i den judiska tron symboliserar den på sina håll Försoningsdagen. Den kan också sägas vara den alkemiska processens slutstadium. Den katolska kyrkan var visserligen i början motståndare till begreppet rosen men senare började man använda begrepp som rosenkransen och Maria som Himmelens Drottning kallades Rosa Mystica och än sjunger vi i Sverige en variant av den medeltida hymnen Det är en ros utsprungen. Man kan i denna symbol se t.ex själen eller kanske hela den gudomliga inspirationen och det är ju om Rosen i förening med Korset följande verk, Andreaes tre Manifest handlar. Det enda vi egentligen vet om hans upplevelse av rosen är, att hans farfars gode vän Dr.Martin Luther antagit rosen med ett i mitten inskrivet kors som sitt vapen och att familjen Andreaes vapen var ett andreaskors med fyra rosor i fälten mellan bjälkarna.

Den romerska katolska kyrkan hade som sagts uppstått några århundraden e. Kr och ur den extraherades ytterligare några århundraden senare den grekisk-ortodoxa kyrkan i Östeuropa. Ingen av dessa kyrkor var öppna för någon komplettering med för dem främmande tankegods. Ändå gör sig vissa förkristliga inslag gällande i den katolska kyrkans liturgi och utsmyckning och en på esoteriskt tänkande grundad inspiration gör sig påmind i de stora katedralernas arkitektur men den kyrkliga hierarkin hade ändå fullständigt tolkningsföreträde och vakade över lärans renhet. Denna intoleranta tradition övertogs sedan av de i och med reformationen instiftade protestantiska statskyrkorna i Nordeuropa som alla antog att deras i grunden materialistisk-systematiska och helt exoteriska doktrin var den slutgiltiga och gav upphov till en egentligen inte självklar intolerans. Man kan till och med säga, att de protestantiska kyrkorna blev ännu mer doktrinära eftersom utrymmet för en mystisk kristendomstolkning där var ännu snävare. Inte heller de några hundra år senare uppkomna frikyrkorna visade en tolerant fritänkande attityd.

Man skall dock inte tro, att Kyrkan och dess förgreningar varit de enda trossystem som hade funnits inom kristenheten fram till reformationen. Som redan påpekats förelåg vid Kristi död många andra tolkningar som ofta kallas urkristendomen. Vi återfinner dessa i hög grad i de läror som Hermes Trismegistos utvecklade i den hellenistiska smältdegeln Alexandria i norra Egypten under det andra århundradet och som vi finner i de skrifter som bär samlingsnamnet Corpus Hermeticum. De år 1945 funna skrifterna vid Nag Hammadi[2] är också omisskännligt lika dessa verk. Under de första århundradena e. Kr hade läror som var väl överensstämmande med den hermetiska grundsynen hållit stånd eller uppkommit t.ex Manis (210-276) stora och långvariga rörelse och senare inte minst den under 1100-1200-talet särskilt i Sydfrankrike så utbredda katarrörelsen och dess systerrörelse bogomilerna på Balkan. Katarismen utrotades emellertid praktiskt taget helt av den katolska kyrkan som katarerna dock aldrig lämnade utan ville rena inifrån och av ordet katar[3] har vi fått öknamnet kättare. Bogomilernas skara upplöstes genom det Ottomanska Rikets frammarsch på Balkan och därmed följande islamisering, dock inte lika blodig som förföljelsen av katarerna.

Men under renässansen flammade Hermes´ låga åter upp och nu med väldig genomslagskraft och genomlyst av intellektuella. Man började tala om en nyupptäckt uppenbarelse, tydligare än den vanliga kristna. I korthet kan sägas, att hermetismen ger uttryck för magiska, astrologiska, numerologiska och alkemiska tankegångar och vilar till viss del på nyplatonsk grund (Platon 429-347 f. Kr) och man såg i Hermes Trismegistos´[4]läror, förutom betydande inslag från urkristna och i viss mån förkristna källor och man förställde sig ytterligare ett från ännu äldre tider utgående inslag, prisca sapienta (urvisheten), eller prisca theologia (den ursprungliga teologin), allt utgående från grundsynen att Gud uppenbarar sig genom naturen och dess innersta väsen och likt en Series Hermeticum, framträdde nu, för att nämna ett fåtal, gestalter som Marsilio Ficino, Pico della Mirandola, Giordano Bruno (som fick bestiga bålet år 1600 sedan han framhållit hermetismen som stående högre än kyrkans lära), Theophrastus von Hohenheim som kom att kallas Paracelsus, John Dee, Johan Amos Comenius, Jacob Böhme och den vars mest kända verk härefter följer, Johann Valentin Andreae. Man kan säga, att renässansens nyväckta intresse för hermetismen började med att en medlem av den berömda italienska familjen de Medici bad primus för den platonska akademin i Florens, Marsilio Ficino översätta ett nyss funnet exemplar av Corpus Hermeticum till latin. Han hade tidigare översatt Platons verk.

En del kristna bekännare,t.ex Johannes Reuchlin (1455-1522), tog upp den judiska mystikens kabbalasystem och fann den väl förenlig med den hermetism han bekantat sig med i Florens.[5]

Många gånger ger sig i dessa filosofers verk det alltifrån Hermes och den första kristna tiden kända gnostiska elementet tillkänna som antydningsvis innebär att man genom den efter studierna uppnådda Gnosis (Insikten) skall befria sin egen ljusgnista. Naturens fenomen och dess förborgade lära är medel att bygga upp en Gnosis som är helt i överensstämmelse med det Högsta tillståndet, det som helt motsvarar den Gudomliga Viljan. Genom att känna naturen skulle man liksom fullborda den för att sedan kunna lämna den och gå upp i ett högre fält som den vanliga naturen aldrig kan ersätta för inom naturen uppenbarar sig det gudomliga bara indirekt och det gäller att uppnå en mycket högre värld. Man kan därför kalla gnosticismen dualistisk. Manikéerna, katarerna och bogomilerna var gnostiker.

image672.jpg

Egentligen handlar även alkemin om detta, symboliskt framställt som att man förvandlar ett ämne till ett annat men innebär till sin ursprungliga avsikt att man, genom att passera olika stadier, till slut når ett högre och med utgångstillståndet helt ojämförbart tillstånd; man har då förvandlat "naturens bly till andens guld". En fullständig transmutation har då ägt rum, alltså inte enbart en förfining av det gamla utan en förvandling av det.

Ytterligare en under renässansen mycket framträdande roll spelade numerologin och dess i viss mån närbesläktade discipliner astrologin som på den tiden stod ganska nära den gängse astronomin. Ett särfall är den s.k iatromatematiken, där astrologi och medicin samverkar, vilket bl.a Hermes Trismegistos går in på. I stort sett härstammar numerologin från Pythagoras (570-497 f.Kr)

Alla dessa vetenskaper uppfattades av dem som ville ge kristendomen en nytändning som hjälpmedel att förstå och uppnå det gudomliga.

Under förrenässansen framträdde också en del som kan betecknas som mystiker och som har betydelse för begreppsbildningen under Andreaes tid. Ganska nära hermetismen stod Meister Eckehart ((1260-1368). Den tysk-nederländske mystikern och klosterherren Thomas á Kempis (1380-1471) medverkade till tillkomsten av boken De Imitatio Kristi (Om Kristi efterföljelse). Senare framträdde mystikern och nyhermetikern Jacob Böhme (1575-1624), den förföljde skomakaren från Görlitz i Schlesien. Man har förmodat ett visst samröre med JV Andreae om vilket åtminstone inskriptionen på hans gravsten vittnar eftersom den lyder "Ex Deo nascimur - In Jesu morimur - Per Spiritum Sanctum revivissimus", som vi skall se en sentens ur Fama Fraternitatis R.C. [6]

Johann Valentin Andreae och Manifesten:

JV Andreaes liv utspelades inom dåvarande Furstendömet Württemberg i sydvästra Tyskland, numera huvuddelen av delstaten Baden-Württemberg. Han föddes år 1586 i den lilla staden Herrenberg där hans far var präst. Hans farfar hade varit universitetskansler i Tübingen dit Andreae kom år 1602 för att studera de fria konsterna, matematik och, inte minst, teologi, i vilket han till sist blev doktor. Under en studieresa i Mellaneuropa kom han bl. a i kontakt med kalvinismen och under studietiden tillhörde han den esoteriskt inriktade s.k Tübingenkretsen.

7  faser mellan den 1. och 2. invigningen

Efter magisterexamen år 1614 blev han diakon i Vaihingen där han genast visade stort socialt engagemang. År 1620, alltså två år sedan det Trettioåriga kriget (1618-1648) brutit ut, blev han kyrkoherde i staden Calw, där han blev känd för att vara en skicklig predikant och en god själasörjare och staden hedrar honom än för hans insatser inom skol- och socialväsendet. Så t.ex grundade han en fond för fattiga som bestod ända fram till 1930-talets hyperinflation. Efter stadens förstöring år 1634 organiserade han skickligt stadens återuppbyggnad. Han var också mycket intresserad av mekanik och hyllade ofta uppfinnarkonsten. Han konstruerade flera astronomiska urverk, bl.a ett, ännu bevarat, åt Hertig August i Wolfsbüttel i nuvarande delstaten Niedersachsen. År 1638 kallades han till tjänsten som hovpredikant i huvudstaden Stuttgart där furstefamiljen sedan länge uppmärksammat honom. Hur "med på notorna" de var vad det gäller hans säregna teologiska inriktning framgår bl.a av den altartavla Prinsessan Anatonia av Württemberg lät Andreae uppföra i kyrkan i kurorten Bad Teinacht. Tavlan följer sefirotisk kabbala i kristet motiv. Andreae lyckades också utverka att allmän skolplikt infördes i hela furstendömet som blev första land i världen med allmänt skolväsen. Den ursprungliga stadsplanen i Freudenstadt bär spår av idéerna i Andreaes verk Christianopolis.

Under sin livstid skrev Andreae över hundra verk. Bland de första var de tre manifesten. Det har ibland ifrågasatts om han verkligen författat de två första manifesten, dvs Fama Fraternitatis och Confessio Fraternitatis, men senaste forskningsrön har gett säkerhet i förmodan att han är författare till alla tre manifesten, men hursomhelst antas de ha uppstått inom en trängre krets, den ovan nämnda Tübingenkretsen, där den av Andreae mycket beundrade vännen och mentorn Tobias Hess (1568-1614) var mycket framträdande och hade grundat ett Societas (sällskap) bestående av tolv medlemmar. Till yrket var han visserligen jurist men hade kommit att intressera sig för läkekonst och alkemi och hade särskilt fördjupat sig i schweizaren Theophrastus von Hohenheims alias Paracelsus omfattande läror. Paracelsus är fortfarande av många ansedd som den moderna läkekonstens fader och ansågs av CG Jung vara den förste psykoterapeuten. Liksom Paracelsus åsyftade Tübingenkretsen en andra reformation, då de ansåg att både lutheranismen och kalvinismen urartat till dogmatiska kyrkoläror som inskränkte sig till intellektuella tolkningar av den kanoniserade Bibeln. Visserligen underkastade Tobias Hess Bibeln ett flitigt studium men han ansåg att man måste förstå det mänskliga varat i naturen först, förstå naturens biologiska och fysikaliska aspekt och utforska dess under i vilket Gud kallar. Förutom hängivenhet för medicin omfattade han med stor iver mekanikens lagar. Genom studier av Bibeln kom han fram till att den kristna erans tredje period skulle bryta in år 1620. Det året hyllar honom Andreae i en särskild åminnelseskrift.

En annan medlem av kretsen, som dock höll en viss distans till den, var den lärde Christoph Beshold som ställde sitt väldiga bibliotek till förfogande. Mot slutet av sitt liv tog han avstånd från Rosenkorset och beskyllde till och med manifesten för att ha orsakat kriget.

Men hur kunde nu Andreae vara en kyrkans man med en så revolutionär uppfattning? - Man kan finna svaret i att han, för det första verkade i en tid då krigets mörka moln hopat sig över Centraleuropa och kraftigt försvagat alla institutioner, således även kyrkan. För det andra hade han en utomordentligt god relation med landsfursten och denne skulle ju enligt Luther vara Kyrkans högste ledare. Det finns flera exempel på hur landsfurstar beskyddat oliktänkande, men trots detta tvingades han hela sitt liv att "ligga lågt" och uttryckte oftast sin inriktning allegoriskt. Ett exempel på det är det år 1616 utgivna verket Republica Christianopolitana Descriptio (En beskrivning av Republiken Christianopolis). Här beskriver han hur han efter att ha lidit skeppsbrott hamnar på ön Caphar Salama där staden Christianopolis (Kristansborg) ligger, fylld av arkitektorisk-

geometrisk symbolik och där en fullständigt harmonisk samhällsordning, som bygger på både demokrati och teokrati, råder. Å andra sidan gav han också oförsiktigt ut en mer aggigtatorisk skrift Veri Christianismi solidaeque philosophiae libertas (Den sanna kristianismen är ett med det fria tänkandet) år 1616.

För att återvända till manifesten och hur de mottogs måste vi först säga, att mycket talar för att Andreae inte ansett tiden vara mogen att ge ut Fama i bokform redan år 1614, utan låtit skrifterna cirkulera mellan andligen befryndade. Eftersom skriften, som riktar sig till Europas ledare och lärde, uppmuntrar till svar erhölls också en mängd svar, bara under det första årtiondet närmare bestämt ca 400, varav nästan hälften samförstående. Manifesten hade snabbt vunnit spridning till många länder sedan de översatts till latin, det dåtida vetenskapliga språket. Vid slutet av 1700-talet hade fler än 2000 svar utgivits. Ett långt och hängivet svar gav den nyupptäckte paracelsisten och mystikern Adam Haslmayr redan före Famas utgivning. Haslmayr blev år 1612 av en österrikisk domstol fälld för kätteri och sänd till galärerna.[7] År 1616 svarade svensken Johan Bureus genom sin F.R.C. Fama e Scanzia redux. Bureus hade forskat i runorna och funnit den med runorna förbundna mystiken kunde tolkas kabbalistiskt. Eftersom han var informator åt prinsarna Gustav Adolf och Carl Philip gjorde han ett starkt intryck på dem och den förstnämnde blev ju senare Konung Gustav II Adolf av Sverige som gjorde avgörande insatser i Trettioåriga kriget. Man kan också nämna, att hans dotter, som senare blev Drottning Kristina, var mycket intresserad av esoterik. Om detta har Susanna Åkerman skrivit i boken Fenixelden[8] och om Bureus´ runmagi har Thomas Karlsson författat boken Adulrunan.

Många lärda i Centraleuropa gav som Bureus manifesten en positiv respons men en del som gjorde det blev häftigt förföljda, även i Nederländerna som redan då var känt för sin tolerans. Motståndet var störst från kyrkligt håll, både katolskt och protestantiskt, och från den konservativa vetenskapen.

Forts del 2

AV:

KROFF

Annons:
Aldebaran
2009-06-09 01:45
#1

Mycket intressant…Det där om drottning Kristina har jag hört förut. Tack KROFF…

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Wargmane
2009-06-10 03:31
#2

Tack KROFF för intressant läsning!!

_B.B //Kristina

**Målet Är Att Livet ska Levas…
*…tha mi a' lorg…*
**
_Medarbetare på Existens

[budewabo]
2009-08-05 12:27
#3

Jag rekommenderar boken Heligt blod, Helig gral av Michael Baigent för den som är intrersserad av dylika ting.

[GunillaR]
2010-02-07 00:35
#4

Mycket intressant!

Just nu håller jag på att läsa boken "Heligt Blod Helig Gral" och är väldigt intresserad av katarerna. Det finns en kärna i deras teosofi som tilltalar mig.

Dessutom är det intressant helt historiemässigt om hur dessa skulle kväsas till varje pris. Intressant och skrämmande!

Upp till toppen
Annons: