Annons:
Läst 1653 ggr
-Marie-
1/27/16, 11:47 AM

Känner av en närvaro?

Hej! Jag har en fråga och fundering som kanske är rätt att ställa här. Tacksam för svar som kan hjälpa. Min dotter har sedan hon var liten haft en känsla av att något är närvarande hos henne. När hon var liten kunde hon ofta prata om andra personer i rummet och antog att vi också såg att de var där. Tex en gång blev hon arg på mig för att jag inte pratade med personen i rummmet eller berättat vad hon heter. Om det här var ett barns fantasi eller inte vet jag givetvis inte och själv har hon inget minne av det här. Nu när hon är äldre (tonåring) berättar hon däremot att hon har en kuslig känsla av att det finns någon i rummet. Hon har tex så länge hon kan minnas tyckt att det är otäckt när hon ska sova och vill ligga med ryggen mot väggen etc. I olika perioder är det så jobbigt att hon inte vill vara ensam. Vi har pratat öppet om olika möjligheter kring vad det kan vara men hon kan inte säga om det är en inre rädsla eller om det faktiskt skulle kunna vara något annat. Jag har gett som förslag att - oavsett vad det är - att hon ska säga åt det att försvinna för att det skrämmer henne. Men bara tanken på att faktiskt prata högt rakt ut i rummet till det som skrämmer henne känns alldeles för läskigt tycker hon och det skulle hon inte klara att göra. Så, vad tror ni att det här kan vara? Bara hennes egent rädsla - trots att det följt henne väldigt länge. Har ni förslag på vad hon kan göra för att få det att försvinna? Kan det vara något bra som hon misstollkar och blir rädd för eftersom hon inte förstår det? // M

Annons:
[Crystal93]
1/28/16, 9:55 PM
#1

God kväll Marie!🙂

Jag kan dock enbart utgå ifrån mina egna erfarenheter..
men rekommenderar en professionell.

Barn är som sagt känsligare för andliga aktiviteter, men som äldre "förtrycks" dessa minnen och förmågor.. som kan återkomma senare i livet.

Barnens fantasi är givetvis livligare men som dem kan se, höra och känna är äkta.

Jag tror definitivt eran jänta kan ha en eller flera andar som vakar över henne.
Vilken/vilka dessa andar kan vara, har jag dock ingen aning.
Men den/dem behöver givetvis inte vara elaka.

Kanske ni har en koppling till anden/andarna i rummet som hon sover inom?
Kanske det är andens/andarnas negativa energier som eran jänta kan känna av innan den/dem avled? Eller.. kanske den/dem suger i sig hennes livsenergi?

Jag skulle personligen inte vilja "reta" andarna genom att utmana dem, då det kan förvärras. Men ni kan ju försöka rena huset? Genom vita ljus, kristaller, rökelser, böner och salt. Negativa energier som depression, aggression och rädsla drar till sig andar oavsett goda, som onda. Genom att stärka ert inre och eran tro kan hålla andarna på avstånd.

🌺Jag önskar verkligen allting ordnar sig för er och ni kan få leva ett fridfullt liv!

Elliid
1/28/16, 11:19 PM
#2

#0 Hej Marie.

Kunde du beskriva lite närmare-

1.-hur länge har just denna känslan (att någon är i rummet som gjör hon rädd) funnits? Har den känslan följt med henne fast hon bytt rum/ hus under tiden ev.?

2.-har denna ev."närvaro" (eller "någon") haft någonsinn en direkt negativ effekt (bortsett från själva rädslan) på henne som hon upplevt det ( som f.ex. obehagliga drömupplevelser, oforklarliga negativa sinnesstämning under dagen, utmatthet, ohälsa….)?

Vad gör denna "någon", bara observerar eller gör den något aktivt som hon upplever det? Känns det ev. som en maskulin eller feminin energi/ någon?

3.-gäller det hela bara sovtiden/ nattiden? Inga problemer/rädslor dagtid?

4.- vad tycker din dotter allmännt om "andar", vilken relation/intresse/vetskap har hon till/om spirituella/andliga saker? Vad är en människa för nåt för henne i grunden (ett rent fysiskt väsen/ andligt väsen i fysisk  kropp etc…)?

"Fantasi" och "verkliga phänomen" går ofta hand i hand, blander sig oxå gärna i min erfarenhet, särskilt när starka emotioner väcks. Rädsla tycker om at multiplicera sig …

Oavsett grunden kan ett rent praktiskt första steg i min erfarenhet vara att ta ett (som hon upplever det) speciellt vackert föremål (liten skulptur, bild, sten, pyramid, kanske i tillägg belyst med stearin ljus eller annat..) sätta det i midten av rummet eller just vid sängen och låta det "ljusa upp" / sprida högre vibrationer i lokalet.

Men , som sagd, vore bra med lite närmare beskrivning.

Allt gott!

nypisnina
1/28/16, 11:23 PM
#3

Enligt min erfarenhet så tror jag att det kan vara någon som står er eller henne nära, som vakar.
Vad jag förstått så är det sällan någon man inte känner som är hos en.
Det är dock väldigt svårt att skilja på om det är verkligt eller inte, själv var jag väldigt rädd för allt när jag var yngre, det var först efter att nära vän dog och denna vän visade sig för mig i en dröm som jag förstod att man inte behöver vara rädd för allt. Och efter att ha pratat med sakkunniga om de upplevelser jag själv har haft så är det sällan någon som vill en illa utan någon anhörig som vill snarare vill en väl..

Hoppas att även du får svar från en sakkunnig.

Jag har själv aldrig pratat högt med någon, utan min kommunikation har skett tyst, jag har inte sagt nånting mer än att jag har tänkt det jag säger, skulle hon våga fråga vad den närvarande personen vill? Eller helt enkelt säga; "jag vill vara ifred, var snäll och respektera det" liksom i huvudet? Man behöver inte säga det högt.

Det är hemskt att vara rädd, jag var rädd under alla mina tonår för allt, både verkliga saker och saker som jag idag inte kan förklara som jag tror var verkliga händelser.
Hoppas att hon får ro och att hon kan finna trygghet.

-Marie-
1/31/16, 8:54 PM
#4

Hej igen!

Tack för alla svar, ert engagemang och alla konkreta tips.

Visst är det hemskt med rädsla och jag hoppas att på något sätt kunna hjälpa henne att få den – oavsett vad det beror på. Eventuellt kanske det kan vara genom att hon förstå och acceptera eller att helt enkelt få det att försvinna. Min tanke har också varit att det troligtvis inte är något ont men det skrämmer henne ändå.

Jag har en fråga om att kommunicera med det som skräms. Om man kan prata tyst ”i huvudet”, betyder det att allt man tänker hörs? Eller hörs bara det som är riktat mot dem man vill ska höra? Finns det en risk att reta igång något genom att jag försöker ta tag i det – bland annat genom att jag skriver här?

Hur vet man att man får professionell hjälp? Vem är ”äkta”? Hur kan man veta det?

Jag ska försöka svara på frågorna.

Känslan av en närvaro har nog funnits ända sedan hon var liten. Jag är inte säker på hur länge rädslan har funnits men enligt henne har det varit där så länge hon kan minnas. Vi har flyttat flera gången och det har följt med. Det följer henne även nu oavsett vart hon är (om hon tex sover någon annan stans).   

När det gäller om det har en negativ inverkan så stör det hennes sömn. Hon har svårt att sova på grund av rädslan men även för att hon inte kan lägga sig tillrätta bekvämt. Jag har förut inte tänkt att det påverkar henne på något annat sätt men nu när jag får frågorna så kan jag svara ja på flera av dem. Hon är ofta enormt trött, även om hon sovit ordentligt. Oförklarliga sinnesstämningar = ja. . Hon har även varit mycket sjuk men det var medfött. Däremot så tog det lång tid innan det upptäcktes och att få hjälp.

Vet inte om det är maskulint eller feminint.  

Rädslorna finns inte bara på nätter och kvällar och inte bara i ett rum.

När vi diskuterar vad andliga saker så är hon nyfiket intresserad men samtidigt skeptisk. Hon avslår tanken på att det skulle kunna vara något sådant men inte helt. Kanske är det jobbigt att närma sig den tanken.

// M

Elliid
2/3/16, 12:27 AM
#5

#4-

Ok. Forstår.

Nej, det verkar inte som något(någon) ont, men tydligen är det nåt i situationen/samspelet med det som tapper din dotter för energi.

Att ha osynliga spelkamerater och prater om och med personer som är osynliga för alla andra änn dom själva är jo väldigt vanligt hos barn, det finns t.o.m et "vetenskapligt"psykologiskt begrep för det, som jag såklart inte minns nu (-detta heter amnesi..) och anses som en helt naturlig period under uppväxten.

Vår allmänna "vetenskap" avfärdar det då vid alla tilfällen till ren fantasi, men medans fantasi gott kan vara grunden/förklaringen vid/ för en del tilfällen, så är det en väldig arrogant naivitet (som tyvär verkar väldigt utbredd i dagens vetenskaps-kretsar..)att tro att alla är alltid bara fantasi. Vetenskapen vet mycket, onekligen, men problemet med den är att den alltid bara ser den fysiska/materiella aspekt av världen och därmed har ingen chans att någon gång få hela bilden ihop.

Efter över 2000 år har den fortfarende inte den minsta aningen om vad något so banalt som själva "medvetenhet" ,som vi alla upplever varje dag, är ("hard-problem of consciousness"), så det är bra att ta den "institutionen" med en god portion salt (såklart ekologiskt!) till hånds… Men det var nok et sidospår-

Poänget är att oavsett vad det är (ren fantasi eller att hon har en slags icke-fysisk kompanjon/aspekt av sig själv) så är det alltid helt naturligt, det finns inget övernaturligt och/eller undernaturligt, allt är bara naturligt. Och det finns inget patologiskt med det heller, det är bara en evolutionsprocess. Förr eller senare kommer din dotter alltid "bli fri" från/ ha overvunnit denna tillstånden, det är det jo aldrig frågan om, så precis som du säger, om allerförsta steget är att först och främst acceptera situationen som den är JUST NU och sen se lugnt vilka möjligheter som öppnar sig för att förändra den, är det den bästa basisen för effektiv förändring.

Rädsla är oxå en helt naturlig reaktion, den har den lite notoriska egenskapen att den tycker om att forstärka sig själv inn i det oändliga, så det kan bli lite (eller oxå MYCKET)för mycket av den goda til tiders, men …..till och med detta (t.o.m det värsta Ångest-vansinne) är i änden : helt ok, bara naturligt…Människan i sin grund är alltid oändligt mycket starkare änn alla de tisbegränsade fänomen..så, som alltid och oavsett första steget:" slappna av" är en jättebra regel tror jag…

Att vara rädd för "andar" kan forstås, men en viktig fråga är dok oxå varför är man/skulle man vara rädd för dom/det/de?

"Vad är en ande?" -och därmed frågan som allt alltid kommer tilbaks till: "Vad är en människa egentligen? Vad är det jag kaller för "JAG"-som jag åker runt i/med hela dagen- egentligen för nåt kult?"

-Och bra att vi då har vetenskapen som förklarer oss att vi faktiskt är ren meningslöst slump-födda biologiska fläsk-roboter som har jättetur att våra hjärnans neuron-elektronutväxlinger helt slumpmässigt plutsligt någon gång startade producera en sådär kul illusionär temporär grej som et "själv-medvetande", så vi kan ha lite kul i det totalt meningslösa universet här under en viss tid, dok tyvär (very sorry about that…) slutar den 1,5 kg tunga fläskhögen som vi har i skallen då allerallersenast efter 120 år att jobba, så: släck ..doink…ut. Ha det bra.-
Bra, då vet vi det! -

sidospår igen, tro?

Poänget var att i min erfarenhet så är en människa (vi) inget fysiskt, men ett multi-dimensionelt väsen, varje sekund, varje tanke/ känsla/ intryck lever/existerar vi i många dimensioner samtidigt, dok i dom flesta fortfarende i ett omedvetet(undermedvetet) tillstånd.
"Andar" och Vi (människor) i min erfarenhet är en och samma typ av väsen, skillnaden är bara att vi har fortfarende en-tidsbegränsad- tillgång till en fysisk kropp. En ande har inte mera kunskap/kraft/ förmåga änn en människa bara fördi den inte har en sådan (länger), snarare tvärt imot och i (det eventuella)mötet med andar, så är det i utgångspunkt precis som 2 människor möts, inte mera, inte mindre. Finns ingen grund för rädsla i grunden, det kan vara en naturlig första reaktion, men den gör i utgångspunkt bara att vi tillskriver den andra parten mera betydelse/makt änn vad den egentlig har. Som är dok oxå helt ok i slutänden, vi kommer alltid till at tröttna på det förr eller senare och gå vidare utan sen..

Samma gäller oxå i min erfarenhet det med att "läsa(och icke-läsa) tanker", vi alla gör det varje dag , men bara vid få tilfällen medvetet (som vi då beskriver som händelser av telepati, eller intuition etc..), et helt naturligt fänomen, inget att oroa sig för.

Men allt det är såklart bara ord, bara personlig erfarenhet kan gör det till något verkligt. Och din dotters inställningen som du beskriver med nyfiken, men skeptiskt är precis den rätta i min erfarenhet.

Antar att du vet att just det fänomenet av en "närvaro" som du/ni beskriver är allmännt väldigt vanligt för -och beskrivs av alternativa/ andliga/ OBE-författare som William Buhlman, Robert Monroe, James Vanpraag, Jurgen Ziewe och många andre, så ifall det finns intresse, kanske ta en närmre titt på någon av dom..? Eller kolla inn på den utmärkta svenska sidan "esoterik.se"..

Vad gäller "professionell" hjälp och att veta vad som är äkta, så är det tyvär previs som vanligt i livet i min erfarenhet, att den är "äkta" ser man bara genom resultatet och upplevelsen, et bra träd kan inte bringa fram dårliga frukter och omvändt. Sen kommer det jo till att varje medium/ healare/ terapeut (som det jo finns massevis om, är bara att googla och hitta sin närmsta…finns det inte oxå just något angivet på den nämnda"esoterik.se"-sidan?!) är en människa som vi alla med sin unika individualitet, att någon passer perfekt för mig betyder inte att den gör det för andra oxå, så där oxå, till slutt kan bara du och/eller din dotter veta/uppleva om just den personen är den rätta just där och då.

Ingen aning varför detta inlägget blev så långt…

Lycka till!

-Marie-
2/7/16, 2:14 PM
#6

Tack för (långt :-) ) svar Elliid!

Du skriver många tänkvärda saker. Och tack för bra tips till hemsida och litteratur. De du och andra har skrivit har gett ett bra perspektiv och bra tankar kring det hon upplever (hennes verklighet).

Jag har stor förhoppning om att det här kommer att lösa sig vartefter och att det dessutom kan mynna ut till något bra (extra styrka, insikt etc).

// Marie

Annons:
[LoveUnite]1
2/9/16, 8:56 PM
#7

Kan bara svara för min egna del,

har alltid känt av andlig närvaro och familjen är rätt öppen gällande andar så det har varit lätt att prata om. Som barn har jag känt av det menar jag då givetvis (samt nu, hela livet). Det kan vara skrämmande, kan fortfarande vara obehaglit.

Gillade också att sova med ryggen mot väggen, hihi, kändes tryggast så. Gillar fortfarande inte att sova så ansiktet inte är mot rummet (alltså jag har alltid ena sängkanten mot väggen och känner mig tryggast att sova så jag kan ha överblick över rummet).

Däremot haft andra saker skett och inte fått stöttande från familjen, jag var 12 år då, de trodde inte på mig, detta som skedde skrämde mig rejält och jag har fortfarande "ärr" från den tiden, men det allra jobbigaste var att inte ha någon att prata med.

Mamma sa det var min fantasi, jag försökte få mig själv att tro på det, men tyvärr gick inte det, allt detta gjorde mig bara hemskt deprimerad, inåtvänd = pratade aldrig mer om andar och andra liknande saker och var bara arg på allt.

Så, så länge du är stöttande, lyssnar och försöker komma med tips och råd så borde din dotter kunna hantera det bra, är alltid skönt att veta det finns någon där för en, speciellt när det är sin egna familj. Det ger styrka!

natsage
2/15/16, 4:02 AM
#8

Hej Marie!

Jag har sjalv vart sjukt radd for spoken i princip hela mitt liv och jag arbetar med ande-varlden varje dag! Det borjade nar jag hade en otroligt obehaglig upplevelse som barn och sen dess har den har radslan foljt mig. 

Skillnaden mellan nu och nar jag var yngre ar att jag ar sa stark i min andlighet och att jag vet att jag ar skyddad av mina guider hela tiden. 

Nagot som kan vara vart att veta ar att spoken som vill skrammas dras till energier som ar radda - av uppenbara anledningar. Sa att bli radd ar inte en sa effektiv losning till att fa dom att forsvinna. 

Det jag kan rekommendera ar att:

Hjalp din dotter att jobba med sin radsla 

Det kan du gora genom att utforska andevarlden med henne. Det finns meditationer dar man kan traffa sina guider. Radslan handlar nastan helt sakert om en radsla for det okanda - att inte ha kontroll - nar hon lar kanna den har varlden mer och mer sa kommer hon inse att genom att bjuda in sina guider i sitt liv och ha en stark kontakt med dom - sa kommer dom hjalpa henne att halla dessa lagre energier borta. 

Det kanske redan ar sagt i tidigare svar men det finns en massa tekniker som hjalper en att 'stanga av' sin kontakt med andevarlden. Om det nu ar det hon vill?

En annan grej som jag vet kanske ar svart att overtyga en tonaring om - men det ar att sluta kolla pa skrackfilmer, haha! Andlighet och andevarlden har i princip NOLL likhet med det som hander i skrackfilmer. 

Oftast ar andar mjuka, nyfikna energier som bara ar ute efter att utforska sin omvarld. Och ibland vill dom ha hjalp. 

Jag har aldrig traffat pa en enda sa kallad 'demon' i mitt liv, har bara traffat pa energier som tycker om att skrammas - men nar jag tagit mig tid med dom [jag ar som sagt ganska oradd av mig nu for tiden] sa visar det sig att dom ar mest ledsna och radda och dom behover lite karlek for att kunna ga vidare. 

Hoppas du far de svar ni bada soker och att din dotter snart kan ga vidare och utforska det som i mina ogon ar en enorm gava!

Karlek till er!

xx Nat Sage

Upp till toppen
Annons: