2015-06-20 20:25 #0 av: allhealing

Den mänskliga erfarenheten har lärt mig att människor kopierar beteenden. Därefter använder människor dessa beteenden och kompletterar med nya. Det är observationen av detta tillvägagångssätt som har fått mig att ställa frågan. Var utgår människan när hon gör sina observationer och därefter drar slutsatser? Från vilket perspektiv görs denna observation? Dvs inom vilka parametrar tillåter hon sig observera det hon sedan använder sig av och definierar som verklighet? Om det är så att frågan och svaret alltid förväntas existera inuti boxen. Då kommer en verklighet bortom boxens insida aldrig att observeras och därmed heller aldrig att förstås. Låt oss anta att en box är det perspektiv en människa använder sig av när hon bildar sig en förståelse kring vad verklighet är.

Om frågan såväl som svaret är det som existerar inuti boxen. Då kommer livet att fortsätta levas inuti boxen. Insikten att det skulle kunna existera någonting utanför boxen behöver inte väckas eftersom frågor såväl som svar redan existerar inuti boxen. Boxen i sig blir därför det som definierar gränsen för hur långt en människas medvetande kan sträcka sig. När tiden är mogen kommer frågan att ställas om boxen ens existerar.

Den mänskliga erfarenheten har lärt mig att allting är kommunikation. Att kommunicera är att återspegla. Om det som kommuniceras återspeglas utan förvrängning blir kommunikationen ärlig i det som förmedlas. När boxens insida kläds med speglar blir reflektion möjlig att observera. Oavsett vad det är som befinner sig inuti boxen och som har ett medvetande samt förmågan att observera kan en reflektion ske. Det är såhär en självbild skapas. En självbild av den vi uppfattar oss vara när vi reflekterar oss själva inuti boxens spegelverklighet.


Vilka möjligheter erbjuder konceptet inuti boxen som inte existerar utanför det som återspeglas inuti boxen? När boxens insida kläds med speglar skapas illusionen av avstånd. Här och där blir möjligt att uppleva. Den tid det tar att färdas från en plats inuti boxen till en annan blir det vi känner som avstånd. En platt spegelvägg räcker inte för att skapa denna upplevelse eftersom den endast representerar en platt dimension. Tänk dig istället ett klot. Markören för den du är i fysisk form befinner sig i klotets mittpunkt. För att kunna observera dig själv inuti klotet ikäder du nu klotets insida med en heltäckande spegelvägg. Därmed har du skapat illusionen av tre dimension, längd, bredd samt höjd. Ändå räcker det inte eftersom det saknas rörelse. Rörelse är därför den fjärde dimensionen.


Tänk dig en vattenruschbana som är heltäckt och där du hela tiden åker framåt inuti klotet i en spiralformad rörelse. Spegeltäck nu hela insidan av vattenruschbanan och illusionen av att du rör dig framåt i ett fysiskt universum blir möjligt att uppleva.


Är det såhär den vi är i mänsklig form upplever sig själv i det vi kallar universum? Är det såhär vi definierar verklighet inuti sfären? Om det är sant då är livet en matematisk formel möjlig att beräkna inuti sfären. Om detta är sant, vem är vi då utanför sfären, bortom illusionen av tid och rymd?