Jag tror inte att det blir svart, det förutsätter att vi fortfarande kan se något och uppleva omgivningen. Jag tror bara att vi "stängs av" och slutar existera.

Menar du slutar existera i våran kropp? Eller menar du helt och hållet. 

Jag tror så att om man provar att gå en  hel dag utan att tänka på nått alls så skulle man bara vara.

För människo hjärnan är ju utformad att tänka på allt föra bilder av allt vi ser. Men om människo hjärnan stängdes av så skulle vi nog vara bara. Bara finnas i total harmoni.

Kroppen finns ju kvar så den existerar fortfarande för omvärlden, men "själen"/personligheten slutar existera. "Själen" är beroende av en frisk, fungerande hjärna.

Det finns ingen som inte kan tänka på något alls under en hel dag. Hjärnan arbetar oavbrutet hela tiden. 

När hjärnan stängs av så lär vi inte uppleva något alls, vare sig harmoni eller disharmoni. Bara det man svimmar så har man en lucka när man vaknar, där man inte upplevde något alls eller ens har någon aning om hur lång tid man har varit avsvimmad, och då lever ändå hjärnan fortfarande. När hjärnan dör kommer den luckan att vara beständig, och ingenting man vaknar upp ur. I mina ögon är något slags efterliv bara önskedrömmar. Inget dåligt i det förstås, att hoppas på ett efterliv är ju oskyldigt. Men jag tror inte på det. 🙂

aa okej, jag skulle nog aldrig kunna gå runt o tänka så hehehe, att det inte finns nått alls efter när vi dör :P 

självklart kan man inte gå runt en hel dag utan att tänka, (jag menade hypotetiskt) xD

Visst finns det ett efterliv. Det kommer mer och mer bevis för detta. Hjärnan är bara ett redskap typ en avancerad dator mellan kropp och ande man är inte sin hjärna utan man är en ande som har kroppen som hölje under sin tid på jorden. Detta är min absoluta fasta övertygelse som ingen kan rubba.

#5 håller så med :D

Jag tror inte att det blir svart, rättare sagt så är jag övertygad om att det inte bara blir svart. Jag tror att allting blir klarare, att man går upp en nivå i sin existens typ (den tiden man är ande och blir inkarnerad.)

Jag är övertygad att det är utveckling, alltid utveckling som fortskrider i många, många liv. Vart vi kommer sen vet jag inte.. Kanske till en annan dimension, när man lärt sig allt man skulle på denna.. Men när man då har lärt sig allt och gått igenom alla dimensioner..? 

Hmm… 😉

#0

Jag tror inte heller att det blir "svart", utan att vi helt enkelt upphör att uppleva olika sensationer. Medvetandet eller själen hänger enligt mina observationer smaman med kroppen; den tolkar alla våra sinnesintryck och bearbetar ständigt inkommande information för att skapa en uppfattning om oss själva och omvärlden. Hela denna komplexa process skapar med tiden jaget, och jaget förändras och utvecklas i takt med våra erfarenheter när vi tar in ny kunskap. Därför tror jag inte på en statisk själv, eller en själ som skulle behöva överleva döden. Varför skulle den behöva det? 

Jag har sett männniskor, djur och växter dö och efterlämna inget av det som gav den dess individualitet. Jag har aldrig upplevt en blomma som vissnar och upphör att vara helt men efterlämnar en doft, för doften är en manifestation av blommans liv på samma sätt som jag tror att vårt medvetande är en manifestation av vår existens medan vi lever. När döden inträffar och kroppen slutar att ta in sensationer så finns det inte längre någon information att processa, därför finns det inte heller något medvetande kvar. Kroppen behöver inte längre ett medvetande som styr den till att äta, överleva, skapa en etik och drömmar och levnadsregler som styr den vidare etc. 

Om man betraktar det på det viset så skulle man kunna kalla döden för ett utslocknande eller nirvana om man är spirituellt lagd, eller bara som en naturlig process där vi utvecklades frånatt inte finas till och föddes för att utveckla ett allt mer reflekterande medvetande som är nödvändigt för att kunna leva och interagera med sin omvärld tills kroppen har blommat ut och man har förbrukat sin förmåga att leva. Då upphör medvetandet att vara till, precis som den saknades innan vi kunde börja uppleva livet och världen genom kroppen. Om man inte längre upplever något efter döden så finns det varken något lidande eller lättnad i det; sådana känslor upplever vi under livets gång men inte efter att det är förbrukat.

Scarlet! Varför inte vända på det och istället se och betrakta Medvetandet som det primära och nödvändiga, för allt liv. Nirvana är inte heller som du tro, något utslocknande! Själens upplevelse av att kroppen dör, förutsätter ju att själen är medveten också efter den fysiska döden. Såvida du inte tror att själen bara finns så länge det finns en levande kropp.

#9

Ja, det är vad jag tror, att själen eller medvetandet eller vad man nu vill kalla det är resultatet av hur en levande kropp tolkar sin omgivning och att medvetandet/själen slocknar vid dödsögonblicket när hjärnan inte längre kan bearbeta sinnesförnimmelserna omkring sig. :)

Okey!?…har du då någon tanke om vad syftet med livet är?

#11

Jag anser att det finns många syften, det hela beror på vilket perspektiv man vill betrakta livet ur; att liv är något som uppstår i form av allt från encelliga till flercelliga organismer, att varje livsform och art (oftast) har den inprogrammerade möjligheten att fortplanta sig och återskapa livet om och om igen trots att individens livslängd är begränsad,  att man (som människa med mänskliga prioriteringar) ibland är lycklig nog att födas in i eller råka befinna sig i en situation där man har frihet nog att ge sitt liv det syfte man vill sträva efter osv. Det finns lika många syften som det finns perspektiv, vare sig man vill fundera över syftet ur en biologisk, evolutionär, etisk, filosofisk, antropologisk aspekt eller vilken utgångpunkt man nu vill använda. 

Men att försöka sammanfatta allt till ett enda övergripande syfte blir diffust eftersom man då lätt förbiser många detaljer. Vi människor har en tendens att prioritera ett mänskligt perspektiv vilket ger oss en farligt selektiv syn på saker och ting. Dessutom  är vi också ofta subjektiva i vårt sätt att tänka ("vad är syftet för just mig?"), vilket kan driva en att förkasta sådant som inte tilltalar eller berör en personligen när man söker efter ett generellt syfte med livet - detta trots att livet fanns i många former före oss som sitter här och funderar över frågan i denna tråd, och vilket med all trolighet kommer att finnas även efter att vi har försvunnit. Jag tror att svaret varierar beroende på hur man formulerar frågan. Men det är en intressant fråga. :) Vad tror du?

Jag menar som sagt att Själ och Medvetande är själva förutsättningen för allt liv ! Att Själ och Medvetande är evigt medan det fysiska livet är föränderligt och genomgår liv och död. Tre grundläggande Universella lagar, bortom det kroppsliga är de krafter som får hela det fysiska och materiella att fortgå. Dessa tre samverkande krafter är: Den skapande, den upprätthållande och den nedbrytande. Intelligensen i dessa är det Universella Medvetandefält som omsluter all rörelse, allt liv och all skapelse, men som i sig är orörlig, obunden, oskapad och likväl dynamisk och självrelaterande till sina oändliga vibrationsmöjligheter av skapande och nedbrytande, av liv och död, av upprätthållande och fortgående.

#13

Ok, tack för förklaringen. :)

Hej! Intressant tråd.

Själv tror jag att man går vidare efter döden, men jag vet inte hur det blir och vart man kommer. Kanske återföds man och fortsätter att utvecklas med mänskligheten tills man är klar med det. Eller så går man upp i ett högre medvetande…och kanske båda delarna.

Bara för att hjärnan "stängs av" (varför skulle inte en ej fysisk kropp kunna ha en motsvarighet till hjärna, till exempel?) tror jag inte att vi slutar att finnas till på något annat sätt, någon annan stans. Jag tror att kroppen är en tillfällig boning för själen som sedan går vidare, så att säga :)

Och ändå…så är liksom kroppen en del av medvetandet, av själen, och inte tvärt om! :)

Vänligen,
Niklas

Nä nå tror jag då att det bara blir svart, att vi upphör att existera! Jesus återuppväckte ju flera människor som dött och ingen av dom berättade ju att dom "levt vidare" på något sätt. :)

#16 därför att det inte går att komma ihåg om man inte använder sig av hypnos. Jag har haft en tanke på senaste tiden om vad som kan hända efter döden. 

Själen kan ju ha olika siffror beroende på hur gammal eller ung den är. Går lätt att räkna ut: om man föds med personnummer (19951208) så ska man (1+9+9+5+1+2+0+8=35(3+5)=8 då säger de att ens själ är 8 år gammal. 9 är högst typ.  

Så jag tror att man börjat på 0 - 9 och återföds hela tiden tills man är klar. Och när man är klar så vaknar man typ upp eller nått i ett annat medvetande där man känner frid och är glad osv. 

Fast det är så himla svårt att veta. Men en sak är säkert att det finns nått på andra sidan. För det krävs ganska mycket för att man ska kunna sätt ihop ett liv liksom.

Kanske det passar att lägga in en länk om NDU - Nära Döden-upplevelser?

De som varit i gränslandet men vänt tillbaka har ofta väldigt tydliga berättelser om hur det var att vandra över, smärtfrihet, lugn, harmoni och möten med anhöriga. Ofta försvinner deras rädsla för döden efter en sådan upplevelse.

http://consciouslifenews.com/proof-death-experiences-real-diminish-fear-death/1176249/#