Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

Aktuella världshändelser Andlig utveckling - Psykologi Astrologi Boktips Bön - Invokation - Affirmation Chakran - Psykiska kroppar - Hälsa Devor - änglar - naturväsen Esoteriskt/Teosofiskt Evenemang - Retreats - Kurser Gud Healing - Hälsa Hjärtat - Kärlek Humor Inspiration-Förebilder Konst - foton Livsprocesser - Utvecklingsproblem Ljusarbete - Tjänande Läsvärt - tänkvärt Meditation Medlemspresentationer Medvetande - själen Musik - Film - Youtube OT - off topic Om sajten/om iFokus Omröstningar - undersökningar Ordförklaringar Själen - anden Stjärn - Änglamänniskor Tal och symboler Universum Upplevelser Övrigt
Andlig utveckling

Att mista sig själv, del III

2008-02-26 18:52 #0 av: [Mariann]

Fortsättning av artikeln Att mista sig själv

Ska alla stjärnmänniskor mista sig själva?

 

De mista sig själv processer, som blev beskriven omkring människans utveckling från personlighet till själ, gäller för invigningsvägen på Jorden. Det finns andra planeter, där invigningsvägen tillåter människan att behålla långt mycket mer personlighet än här på Jorden. Detta betyder i princip, att dessa invigningsvägar inte slutar i de buddhiska och högre världarna. Detta orsakas av att dessa världar är så starkt präglade av enhet, att det inte finns en tillgång till de människor, som tänker i separatistiska banor, i dualitet eller som är upptagna av att nå mål för det individuella självet. I stället kan invigningssystemen på vissa andra planeter "röra sig vid sidan" på det mentala planet. Dette betyder, att när det valda invigningssystemets mål för personlighetsupplösning har nåtts, så kan människan fortsätta med att ta invigningar inom specialiserade områden av förmågor, som tillhör det mentala planet. Dessa förmågor kommer typiskt att handla om att kunna samla mental kraft, om att kunna fungera inom fler strålfält och om att kunna skapa med kombinationen av vilja och intelligens inom vissa skabelsefält.

Den typiska invigningsvägen på de mentala planen är en invigningsväg, som lägger vikten på magiska förmågor och på att kunna använda vibration till att skapa med mentalt, astralt och fysisk materia. I de flesta tillfällen kommer invigda från dessa planeter fungera positivt i den meningen, att deras förmåga att skapa blir använd till att främja en planlagd evolution på planeten eller i ett större område av vintergatans system. Det finns därför många ljuscivilisationer, som fungerar med vikt på ljusmedvetande, med vikt på gemenskaper, nätverk och gruppaktivitet och med vikt på att gå samman om stora gemensamma uppgifter. Om bara de invigda i en sådan civilisation inte börjar att manipulera med materian för egen vinnings skull eller att manipulera med andra människor för att få personlig makt, så är det acceptabelt, att det behålls en viss del av personligheten. Människor från en sådan ljuscivilisation kommer i egna ögon ofta vara högre invigda, men vibrationsmässigt kommer de oftast att motsvara andra (2)invigda inom Jordens invigningssystem. I förhållande till andra (2) invigda i Jordens invigningssystem kan de högre invigda i sådana ljuscivilisationer ha tränat i den skapande intelligensens många möjligheter i mycket längre tid och på långt fler mångfaldiga sätt, än det är typiskt för Jordens invigda.

När denna beskrivna sorts stjärnmänniska kommer till Jorden, finner vi dom ofta som positiva och duktiga människor, som har ett mångfalld av uppgifter som t.ex. affärsfolk, politiker, naturläkare, journalister, författare, terapeuter och andliga lärare inom positivt tänkande, tankekoncentration, kundaliniyoga m.m. För många kan de stå som ideal för positivt tänkande och aktiv världstjänst. Men om man lär känna dom närmre, kommer man upptäcka, att de inte har inbyggt i sig den förståelse, som gäller för invigningsvägen på Jorden om att låta själva personlighetskärnan mjukgöras och upplösas. Deras ideal är att förbli personligheter i en öppenhet för gudomligt samarbejte. Men i detta gudomliga samarbete önskar de att behålla den personliga friheten till att gå från uppgift till uppgift, och manga av dom har svårt att förstå, varför Jordens mystiker och högre invigda lägger vikt på att man ska ge upp materiella önskningar, sexuella önskningar och önskningar om att vara något. Deras hållning är snarare, att allt vad som ger livsglädje är tillåtet, bara det inte går ut över andra. Detta betyder i princip, att de väljer en balans, där en stor del av personligheten är intakt, och där de inte behöver att gå genom de djupare smärtprocesser, som uppstår, när de sista bladen i hjärtcentret ska utvecklas, så att längtan efter Gud som kärlek kan hjälpa till med att upplösa de sista delarna av egot.

Den stora frågan är, om den här beskrivna sorten stjärnmänniska kan få lov till att behålla denna balans mellan själ och personlighet, som ofta motsvarar den andra invignngens nivå på Jorden. Svaret är att den kan behållas, intill det högre medvetande väljer en utvecklingscykel, som kommer upplösa den sista delen av personligheten. Dette val kommer som huvudregel först, när personligheten har insett, att den saknar en öppenhet till det buddhiska planets genomträngande kärlek för att kunna komma vidare eller för att kunna hjälpa en planets mänsklighet på ett djupare sätt. Genom kombinationen av detta erkännande och en mätthet av att vara personlighet uppstår det som regel ett grundläggande beslut om att ta en cykels mer med mer lidande. Detta lidande kommer att öppna de innersta hjärtbladen, och den kommer skapa en längtan efter Gud som kärlek. De innersta hjärtbladens utveckling är en förutsättning för, att den tredje och den fjärde invigningen på Jorden kan passeras.

För mig verkar det som om det är millioner av stjärnmänniskor på Jorden, som inte har valt att passera den tredje och den fjärde invigningens jag-upplösningar här på vår planet. De är här som hjälpare inom olika mentala områden. De representerar ett visst ljus från deras hemmaplaneter. De glädjer sig över att få nya utvikningsmöjligheter på vår planet, men de har inte tillräckligt stor önskan om att släppa de sätt att vara medskapende på, som de är genom att bli bättre och bättre på det dom gör. De kommer då vid en tidpunkt lämna vår planet, när der inte längre finns användning för dom, och de har rätt till att vänta i millioner av år, innan de tar beslutet om att gå in i de processer, där själva personligheten upplöses.


Av Asger Lorentsen, www.dengyldnecirkel.dk

översättning Mariann Andersson

 

UTVIKNING= Udoldelse på danska, unfold på engelska.

 

 

Anmäl
2008-02-26 22:03 #1 av: omelett

En cykel med mer lidandeFörvånad 

Dom här texterna förklarar ju en hel del för mig. Jag har misstänkt att jag har världens sämsta karmaGenerad Det är många som har sagt till mig att jag blir hårt prövad och undrat hur jag orkar stå upp. Som tur är så har jag inte riktigt fattat att alternativet att ge upp finns. En kort stund går det ju, men det är så förvivlat tråkigt. Med den här beskrivningarna så finns hoppet om att jag ska få lön för mödan. Eller det har jag ju iofs redan fått. Man blir stark av prövningarna.

Ta inte livet så allvarligt, du överlever det ändå inteFlört 

Anmäl
2008-02-26 22:13 #2 av: [Mariann]

Det är farligt å leva.. man kan dö.... brukar jag säga Flört

Man får alltid lön för mödan!

Sedan en sak till jag läst är att man får aldrig mer än man klarar av av vedermödor... så de som får stora sånna, är med andra ord starkare än oss andra som inga eller lite får... skulle man ju då tro  Cool

Anmäl
2008-02-26 22:35 #3 av: omelett

Det sägs ju så. Uppenbarligen klarar jag mycket. Jag läste din komentar till den första artikeln nu. Japp jag har mist min familj. I ett år har jag fått klara mig utan dom. Nu vänder det och dom kommer tillbaka. Jag stod pall för det provet oxåGlad

Anmäl
2008-02-27 12:54 #4 av: Hoppfull

Hur menar du "mist min familj" omelett?

Det sista stycket var lite extra intressant tyckte jag.

Anmäl
2008-02-27 12:58 #5 av: [Mariann]

#4 Där håller jag med dig!

Detta sista stycket talar om just det du har mött mkt, eller hur?

Dessa stjärnmänniskor med en mental utveckling nästan endast.... som det är så himla lätt att bara lyftas genom "å tänka lite rätt" och tror då att det gäller alla.

Att det då är väldigt många av dessa här på jorden och som i synnerhet jobbar med sådant och skriver böcker om sådant, tycker jag i detta ljuset blir så himla uppenbart.

Självklart har de en mkt viktig upgift i att visa oss detta sätt....

Anmäl
2008-02-27 13:03 #6 av: Gronstedt

Mycket är så klokt, men mycket så väldigt främmande ... Att vissa individer, som strävar att få behålla sin personlighet ändå är givande och hjälpande, eller vad man ska säga, känns väldigt sant - men att de skulle komma från andra planeter Förvånad? Det är inte en modell jag kan anamma, riktigt. Andra plan kan jag kanske köpa ...

Anmäl
2008-02-27 13:10 #7 av: Hoppfull

Om du menar att man har annorlunda sätt att tänka, resonera och se sammanhang på, och som man trott att alla med självklarhet kan se... för att med tiden upptäcka att andra (de flesta) inte ens är i närheten av att tänka på samma sätt och dessutom inte alls förstå, så håller jag helt med dig Mariann. Jag fann ändå mest intressant info i del II

Anmäl
2008-02-27 17:42 #8 av: omelett

#4 Jag miste faktiskt min familj i samband med separationen. Helt chockerande. MINA barn stod på mitt ex sida. Jag stod helt själv, från att ha haft en stor familj(4 barn och 2 barnbarn) Jag kunde inte för mitt liv begripa hur det gick till. Man kan ju gå och hänga sig för mindre, arga var dom på mig oxå. Nu har jag tack och lov hittat den informationen jag behöver. Exet är en typisk narcissist och jag råkade ut för en smutskastningskampanj. Det gör att jag har redskapen för att gå vidare och lära mig något. Nu börjar barnen att se hur tokigt det var. Att han inte kan leva upp till något alls av allt det snacket som han vräker ur sig och jag är mitt vanliga jag. I början försökte jag prata med barnen, men det blev bara värre. Tillslut drog jag mig undan och väntade på att allt skulle ge sig av sig själv. Det har börjat att hända nu.Glad

Jag måste ju skicka en tanke till alla dom som mist sin familj i Tsunamin. Där var det ju oåterkallerligtLedsen

Anmäl
2008-02-27 17:54 #9 av: Gronstedt

#8: FörvånadSkrikandes! Sicket svin! Men vad skönt att barnen börjar se verkligheten.

Anmäl
2008-02-27 18:13 #10 av: omelett

#9 Helt otroligt att det kan bli så här. Man tror ju att man är helt ensam i världen om att råka ut för sådant, men tyvärr inte. Det är vanligare än man tror.

Det kändes ju lite positivt att tänka aha jag kanske är en ängel som ska prövasGlad

Men så är man ju svensk, med jantelagen och allt vad det innebär. Du ska inte tro att du är någotGenerad

Anmäl
2008-02-27 18:33 #11 av: Hoppfull

:) håller med om det där med Jante och att det känns konstigt och fånigt att ens våga tänka tanken!

Jag miste min familj jag med. Och tanken slog mig inte förrän du skrev om det innan omelett... jag tänkte automatiskt död först när jag läste "mista".

Jag skiljde mig -95 efter att ha lämnat allt och flyttat hit till min dåvarandes hemtrakt. Vi umgicks uteslutande med hans gamla kompisar och hans släkt (min bor 120 mil norrut). När vi skiljde oss tog samtliga av våra bekanta samt hans familj hans parti och till och med slutade hälsa på mig... så nog har jag mist min familj alltid. Barnen bodde visserligen hos mig halva tiden men jag var ju bara skit jämfört med den fantastiska (narcissistiska) pappan som lovade guld och gröna skogen för att sedan dumpa barnen hos farmor och ge sig iväg på egan äventyr och spendera hans och barnens pengar...

Hm, där ser man hur likt det kan vara!

Anmäl
2008-02-27 18:56 #12 av: omelett

#11 Ja som sagt vi är tyvärr många. Det är en oerhört stor förlust och med krossad självkänsla, så börjar man att tvivla på sig själv. Det kanske var jag som var sjuk i huvet, konstig och onormal? Det är väl på både gott och ont att man glömmer svåra saker. Man måste vara medveten om att dom finns och att man kan råka på dom igen. Se till att identifiera dom, så man kan skydda sig.

Har man varit utsatt för en narcissists kränkningar så fungerar Jantelagen extra bra. Självkännslan har fått sig en ordentlig törn.

Den som lever får se, eller jag menar Den som inte lever får seFlört

Anmäl
2008-02-27 22:13 #13 av: [Mariann]

Att mista är oerhört smärtsamt, även om det bara är prestigen så  är det smärtsamt...

Det finns många som mist sitt ansikte i det offentliga livet...

det finns myckat att msita. Arbete t.ex. hur många msite inte det isamband med den stora arbetslöshetsvågen för någr aår ssedan...

vi är många som är inne i desssa processer.

De hör som mest till innan 1 invigningen och mäsnkligheten som helhet håller på med den...

Det man brukar säga om 1 invigningen so tål att grunnas på (kontemplera) att

Man ankommer invigningens port med fötterna badande i hjärtats blod......

Anmäl
2008-02-27 22:43 #14 av: omelett

Det är intressant med alla dessa pövningar. Vad dom gör med oss och vart det leder oss.

Det slog mig att vi har diskuterat "Räkmackemänniskorna" men det finns väl knappast några med i detta forumet. Alla som sagt något hittills har fått rejäla törnar i livet.

Anmäl
2008-02-28 08:21 #15 av: Gronstedt

Räkmackemänniskor tvingas kanske inte till så mycket introspektion att de letar sig till sådana här fora?

Anmäl
2008-02-28 09:47 #16 av: Hoppfull

Näe det kan nog stämma Gronstedt. I alla fall de jag känner är oerhört ointresserade av att reflektera, både över sig själva och livet i stort. De har på något sätt fullt upp med att glida runt och hitta alla fördelar med livet man kan hitta. Men så missar de mycket oxå :)

Anmäl
2008-02-28 23:53 #17 av: omelett

Det var det jag syftade på. Visst kostar det på att bli utsatt för allt möjligt, men man växer som människa oxå. Man får ett rikare liv. Räkmackemänniskorna missar ju det.

Anmäl
2008-02-29 06:53 #18 av: [Mariann]

Frågan är om inte räkmackemänniskorna ändå får sin beskärda del av smärtan... fast på andra sätt.

jag vet att mitt liv var räkmacke likt ett tag... men smärtan just då var enorm inom mig...

Om man glider på räkmacka genom större delen och man mot slutet av livet drabbas av något  så blir nog smärtan enorm just p.g av att man varit van att ha det bra.. Ju högre upp på piedestalen ju högre fall, ju större smärta..

Så jag tror nog at räkmackefolken får sin beskärda del när tiden är inne..

Anmäl
2008-02-29 09:04 #19 av: Hoppfull

Jag har alltid sagt så jag med... att deras prövningar kommer senare istället då jag har den tron att alla prövas. Kanske inte lika hårt och mycket men ingen går genom livet utan prövningar.

Sedan är det ju olika vad man själv anser som svårt och jobbigt oxå. Medan en del exempelvis upplever sjukdom som livshotande och skakar om hela livet för dem har andra en enorm tilltro till livet och blir inte alls lika omvälvda av sjukdom.

Anmäl
2008-02-29 09:09 #20 av: Gronstedt

Jag har aldrig stött på någon som sagt "Vem, jag? Jag har inga problem och har aldrig haft." Alla har något med sig som de tycker är jobbigt, även om det kan se löjligt ut för en utomstående (typ att de "bara" fick 15000 av mamma när de väntat sig 30000). Så sett från individens synvinkel kanske det inte finns några räkmackor?

Anmäl
2008-02-29 09:32 #21 av: [Mariann]

Jag är benägen att tro det faktiskt inte gör det.... alla är vi vegatarianer alltså *lol*

Anmäl
2008-02-29 09:35 #22 av: Hoppfull

Näe så tror jag med att det är. Det är väl vi andra som fått annorlunda prövningar som upplever att deras bara är gnäll, eller jag ska väl skriva att jag upplever det så!

Kanske är det min ödmjukhet det handlar om när jag har svårt att tycka synd om någon vars stora problem handlar om att de blir tvungna att låna 30000:-  istället för 15000:- (eftersom de fick mindre av mamma) för att kunna köpa den där alldeles nya bilen de vill/måste ha. Min erfarenhet är att den här typen av människor inte är särskilt empatiska, de kan sitta och beklaga sig över den typen av problem under en mycket lång tid medan de sedan ägnar två minuter åt andras betydligt mer(enligt mig) allvarliga problem som sjukdomar eller skilsmässor.

Anmäl
2008-02-29 12:45 #23 av: omelett

Men då är vi ju tillbaka i mitt påstående i #17

Räkmackemänniskorna har problem, men inte tillräckligt stora, så som krashar och söker innåt. Dom finns inte härGlad

 

Anmäl
2008-02-29 12:49 #24 av: Hoppfull

Hur tänker du kring det Mariann? Att det handlar om deras livsväg som inte ska ha/tål/behöver några djupare prövningar (om man lite förmätet får säga så)? Eller att de inte ska söka inåt?

De räkmackemänniskor jag känner (av någon anledning känner jag ett helt gäng!!) så är de överlag väldigt rädda människor. Rädda för att se sig själva, rädda för att utvecklas och rädda för allt som de inte kan kontrollera. De söker inte inåt av rädsla utan istället kämpar de för att kontrollera allt materiellt i deras omgivning.

Anmäl
2008-02-29 13:22 #25 av: [Mariann]

#23 #24

SANT vi ser inte dom här förrän smärtan är tillräcklig djup... finns sajten kvar i deras nästa liv kanske  de är här....

Det är ju lite med det, att man söker när det är dags.. när själen börjar kalla på en, då finns nästan ingen återvändo... och har man väl stått där med "fötterna badande i hjärtats blod", så är det kört!! The piont of no return!

Anmäl
2008-02-29 15:43 #26 av: omelett

Det blev ju en härlig slutsats av detta flummet. Här fungerar mitt favoritcitat igen

Ju hårdare man faller, destu högre studsar manGlad

Anmäl
2008-02-29 21:46 #27 av: Lionadh

Det är väl alltid ens egen smärta som är den värsta att bära? Andras kan man mer skjuta åt sidan och ignorera bara?

Eller hur ser ni på en hemlös?

Eller ett barn som vill begå självmord?

Anmäl
2008-03-01 11:25 #28 av: omelett

#27 Det beror väl på hur nära dom är i relationen. Skulle jag ha båda exemplen i min närhet, så skulle det ju påverka mitt liv och ådstakomma smärta hos mig.

Så kan jag tycka att det är för mig ibland. Jag har ordning på mitt liv. Men jag har en massa mäniskor omkring mig som har problem, så att det påverkar mig. Är man en hjälpande person, så får man ju hjälpa dom i tid och otid. Släppa det man har för händer och gripa in. Så får man en dos av deras smärta.

Anmäl
2008-03-01 14:08 #29 av: [Mariann]

Jag måste ju erkänna att mänsklighetens smärta berör mig också djupt... barn som lider, människor som har det svårt... jag blir alltid djupt berörd av det...

Det är nog därför som aag genast efter "vaknandet" började dras mot tjänsteformer... att nedtransformera ljus till människorna  o hela planeten som sådan.... deras smärta gör ont i mig....

Anmäl
2008-03-01 21:06 #30 av: Lionadh

Vad jag försökte illustrera är att vi blir så uppförstorade i vårt eget sinne. Andra människor har också prövningar och smärtor att gå igenom men vi glömmer detta och stirrar oss blinda på vårt eget lidande. Många av oss deltar också i en gemensam kosmisk smärta som ska lösas upp.

Det är då min känsla säger mig att lämna över det till Gud.

Så ser det ut för mig.

Anmäl
2008-03-02 15:57 #31 av: Hoppfull

Menar du då vårt lidande för andra eller enbart vårt eget inre lidande?

Jag kan må så pass dåligt av hur vi i väst lever våra liv på bekostnad av exempelvis afrikanska länder där man får svälta ihjäl osv så att jag mår rent fysiskt dåligt av det. Antagligen borde jag då träna på att lämna det ifrån mig jag med eftersom det inte blir mycket bättre av att jag mår dåligt!

Anmäl
2008-03-02 17:23 #32 av: Lionadh

#31 Jag menar både och, men framför allt det lidande som vi delar som ljusarbetare i världen. Att lämna över smärtan till en högre kraft för att den ska transformeras till ljus och lösa upp den bakomliggande orättvisan/blockeringen ser jag som en träning som alla ljusarbetare bör öva upp sin förmåga i.

Se -inse för att förstå -släppa, lämna över, för att sen gå vidare i handling. En enkel krishanteringsprocess som funkar också här.

Anmäl
2008-03-02 22:14 #33 av: Gronstedt

Som jag sagt, brukar jag bli upprörd av "fel" saker. Mänskligheten i stort kan gärna ha det, även om vissa individers öden berör mig, och om jag läser/hör om någon som blivit misshandlad tänker jag att "Det hade h*n säkert förtjänat." Men om ett djur far illa, däremot, då flyger jag i flintor. Och ser jag en överkörd katt så brister jag i gråt.

Anmäl
2008-03-02 23:03 #34 av: Gahella

Jag är inne i en krishanteringsprocess nu, och vissa dagar har det varit så jävla jobbigt! Det har varit en längre tid av speglingar av mig själv från alla håll och jag har t.om sökt upp dem medvetet och undermedvetet.

Det började förra året vid den här tiden, då jag fick 2 drömmar som uppmanade mig att säga upp mig från jobbet(får sanndrömmar dåådå). Gick å kände efter ett tag och tog och fick tjänstledigt, trots att chefen är stenhård med det. Jag hade fått för mig under en längre tid att jag och min kille nu var redo att åter ses för att bygga upp något tillsammans. Hela tiden har jag fått drömmar på hur det såg ut för oss, var vi kommit andligt osv. Sedan i juli förrändras drömmarna och den sista visar att han vänt mig ryggen å börjat supa igen.

Jag fortsatte att bygga vidare på mig själv, med förtröstan om att han skulle komma ikapp. Men inget förändrades i infon om honom. Jag beslöt att åka till ett mycket bra medium, å hon berättar att han gett upp pga av sina svåra smärtor han han i sin krossade fot, och det enda som hjälper är drickat.

Jag blev helt chockad....allt bara rasade. Men enligt henne har jag andra uppgifter nu som är mycket viktiga att jag gör nu. Hon säger också att mirakel sker, att forsätta tro på oss å skicka ljus å kärlek. På vägen hem på tåget, tar jag upp en tidning och på första sidan står det om en kille som funnit ett medel som tar bort fantomensmärtor!!!

Och i hela mig i varenda fiber känner jag att det är vi två och detta ska vi tro på och "kämpa" till. Och jag får fortsätta ta en dag i taget och släppa taget, och lita till min inre färdplan. Och jag går som i okänd terräng, då jag själv förändras tillsammans med utvecklingen.Ibland känner jag inte igen mig själv, och det nya som gror inom och utom mig. Och jag är både lessen å glad, tillitsfull och förrvirrad...


Anmäl
2008-03-02 23:09 #35 av: camillal777

 #32 helt riktigt!

 

 det e svårt det här med lidande och smärta, en sak är säker, allas smärta är lika tung att bära för personen just då.....det går inte att mäta smärta...

Anmäl
2008-03-03 08:05 #36 av: [Mariann]

#34

Precis ett steg i taget... och samtidigt vara beredd att trampa åt sidan...

"35 Jätte bra sagt... att det inte går å mäta smärta, det gör nog inte det, precis när man är i den är det jobbigt oavsett, det är kanske max vad den personen tål.

Det sägs ju att vi alla får vår portion av den och man får inte mer än man tål...

Anmäl
2008-03-03 09:18 #37 av: Hoppfull

Det köper jag rakt av, att man inte får mer än man tål... sen kan man ju undra varför det hela tiden måste balansera på gränsen till där man inte orkar leva mera... och så måste man väl få känna att en del inte ens har smärta utan bara är gnälliga (för så ÄR ju en del)?

Anmäl
2008-03-03 09:28 #38 av: [Mariann]

japp... gnällspikar finns det gott om... Cool

jag gillar ju Asger (som bekant ;)

han brukar säga... att man ska ta på sig sitt kors och bära det med värdighet....

 

hhmmm lättare sagt än gjort... men det är en mening som ringer i mitt huvud när jag gärna vill gnälla....

Anmäl
2008-03-03 09:39 #39 av: Gronstedt

Nåja, måtta i allt! Inte f*n behöver man ta vad skit som helst och bära med värdighet. Man måste få lov att spotta, fräsa, svära och skyffla tillbaka skiten där den här hemma också. Allt som dumpas på mig hör inte hemma där!

Anmäl
2008-03-03 09:42 #40 av: Hoppfull

Jag tycker att det är helt okej att människor gnäller ibland, det kan i sig vara en sort reningsprocess, man släpper ut det som känns tungt och sedan orkar man bära ett tag till.

Det jag har svårt för är de jag varit inne på tidigare som gnäller på att deras städfirma (som de har råd att anställa privat) inte städar tillräckligt rent... eller att de är så ohyggligt uppstressade (pga att det har för mycket aktiviteter på kvälls- och helgtid, helt självvalt och för att de tycker att det är kul) så att de inte orkar jobba heltid längre! DET tycker jag är obefogat gnäll, särskilt om det låter så jämt jämt jämt och det finns ingen glädje och tacksamhet över de goda liv de lever!

Anmäl
2008-03-03 09:46 #41 av: [Mariann]

#39 Jag tror inte han menar att man ska ta emot skit från folk utan å säga ifrån...

han syftar mer på de inre processerna som syftas till i artikeln...

men det är ju som sagt lättare sagt än gjort... och det är nog så att vid ett visst steg i den utvecklingen kan man det bättre o bättre.. bära sin smärta (vad nu än den beror på) utan å gnälla...

Anmäl
2008-03-03 10:03 #42 av: Hoppfull

Är det meningen? Att vi ska bära vårt lidande utan att knysta om det? Det ger mig lätta rysningar och kastar mig tillbaka till min uppväxt (igen) där det är en del av religionen... att tappert bära alla sina lidanden och prövningar... och inte bara tappert utan tacksamt. Inte förändra, inte protestera utan bara tacka och lida... (kräks bakom datorn...).

Anmäl
2008-03-03 10:22 #43 av: [Mariann]

Hhhmmm... jag vet det finns inom det religiösa..

detta är svåra grejer...

Jag vet att Asger ibland har sagt detta och jag kan förstå det inom mig... jag tror inte det handlar om det "vardagliga". för mig handlar det om den djupa smärtan som är inom mig och som inte går att gnälla över... denna helt existensiella smärtan att vara åtskiljd... att vara ensam.. den som ändå ingen förstår...

jag kan inte förklara bättre...

klart vi ska säga ifrån, vi ska inte acceptera allt, absolut inte... men det finns en smärta som vi ska bära... smärtan att vara inkarnerad på jorden som ljusväsen skulle man nog kunna kalla den också...

Vi kan ju komma in på offer här också om man vill... att offra sig, när är det offer och när är det det inte..

tänker igen på Martin luthers ord här står jag och kan inget annat.... det är att bära sitt kors med värdighet... (som jag ser det)

Moder Thersa säger nog detsamma... och också Aung San Suu Kui...

det är mer rätt att snacka "bära med värdighet" när vi hamnar i den utvecklingsfasen där uppe...

vi här har nog rätten att gnälla...

vet inte om jag tillförde nått eller om det blev ytterligare svammel... men inom mig förstår jag... Fundersam men svårt å sätta ord på...

 

Anmäl
2008-03-03 11:37 #44 av: Hoppfull

:)

Alltså jag ska väl förtydliga mig med... det jag menar här är att när jag upplever lidanden gör jag allt i min makt för att förändra mig och/eller min situation. Jag har alltid sett Gudskraften eller den andliga närvaron på det sättet. Att det inte alls är meningen att vi ska gå runt och må dåligt, vi ska inte alls acceptera vårt lidande, vi ska be om kraft och hjälp att förändra vår situation, vårt tänkande, så att vi skapar harmoni och välmående såväl inuti oss själva som runt omkring.

Att vara ett jordbundet ljusväsende är väl en lycka i sig? Att få ha den ljuskvalitén (missförstå mig rätt här) är ju en välsignelse både för oss själva och för andra.

Jag kanske tänker helt fel men jag tror inte alls att lidandet har ett högre eller bättre syfte och inte heller att vi ska acceptera det och bara bära det. Vi får det för att bli ödmjuka inför andras lidanden och därmed kunna se och hjälpa till att bära det åt dem. Men lidande bara så där... nej, det tror jag inte på.

Anmäl
2008-03-03 11:41 #45 av: Gronstedt

För mig är detta att bära sitt kors med värdighet att inte säga "Gånge denna kalken ifrån mig", utan att säga "OK, ge mig kalkdjäveln då så ska jag fixa det!" Alltså just att ta hand om och reda upp/förändra situationen och inte smita.

Anmäl
2008-03-03 12:16 #46 av: Gahella

Vad det är stödjande och trösterikt att läsa era tankar.....precis så här tänker och känner jag också. Som du sa Mariann, ibland känner man sig så ensam om det, att ingen kan förstå. Ja, just nu står jag här och kan inget annat, med den där "kalkdjäveln". För det går inte att smita längre, ansvarskänsla, hängivenheten och förståelsen av den Högre Planen har blivit så mycket större, än min egna person nu för tiden.

Men visst gör det ju det fortfarande ont, och man känner sig ibland helt vilse i pannkakan.


Anmäl
2008-03-03 12:47 #47 av: [Mariann]

Här summerar ni precis det jag tänker alla tre!! Glad

jag som gått o grunnat under "mitt lilla jobb för bröfödan", hur ska jag vidare förklara detta, min inre förståelse av just detta att bära sitt kors... så har ni tre tillsammans redan gjort det!! Kyss på er

 

Anmäl
2008-03-08 10:34 #48 av: [Mariann]

Grunnar vidare... vill andra grunna med mig?

Nu när kanske ännu fler har lyckats läsa denna långa artikel...

 skulle man kunna säga att denna process i att "mista sig själv", denna långsamma process i att upplösa peronligheten, ÄR det en process i andlig utveckling för er?

Eller finns inte denna process?

 

Anmäl
2008-03-08 12:40 #49 av: Hoppfull

Jag tror absolut att processen finns och är andlig utveckling, men man uppmärksammar inte och förstår inte förrän man hamnat i den tror jag! Innan man är där framstår tanken mest underlig och osannolik.

Fast jag utgår förstås, som vanligt, helt och hållet från mig och mina erfarenheter.

Anmäl
2008-06-21 21:49 #50 av: [Mariann]

Kan denna den tredje delen i artikeln om att mista sig själv, vara förklaringen till att många inom det alternativa inte har en förståelse för en djupare väg och att man som människa inte lyfts lika lätt som andra?

jag märker ofta att detta inte förstås.

Jag tror denna den tredje delen borde läsas av alla alternativare... fast de skulle förneka det direkt, för det tilltalar ju inte dess ego precis att vara någon....

men sannerligen säger denna tredje delen mkt om de fler av de som jobbar alternativt idag....

Anmäl
2009-01-10 00:44 #51 av: szirius

#50  det var precis det du skriver här, och det denna tråd tar upp som jag kämpat med och nu äntligen,med all information här inne,börjar känna att jaaa, jag har inte haft fel! Det finns en djupare väg att gå, där det ingår att dyka,bära sina bördor,be hängivet för  folket i nöd,känna vördnad för det bräckliga i livet, och det vackra som finns i det.Visst är många new age-människor ljusa och i nån härlig skaparglädje, men de har ingen förståelse för de djupare lagrenTyst.Nästan en ovilja att känna obehag,som på ett sätt faktiskt blir till ett avståndstagande även mot dem som lider!De vill bara vifta bort det och säga att man skapat sin sorg själv.

Jag tror på attraktionslagen, men den är hemskt komplex, med tanke på karma och vad man behöver möta för att utvecklas.

Så att läsa om att det finns en NÖDVÄNDIGHET att  "ha stått med fötterna i blod" för att kunna öppna hjärtbladen känns bara så...sant.

Och viss new age som kommit på sistone som handlar om rikedom känns, för mig, så...världsfrånvänd.Den delen som handlar om " se på mig, jag är framgångsrik,älskar mitt jobb, har 3 hus och fem bilar, en vacker fru och underbara,smarta barn, jag är fullkomligt frisk och allt beror på att jag tror på det!"

Kom tillbaks och visa hur trygg och lycklig du är om du mister allt det där yttre,vill jag säga.Att ha lyckats för mig innebär ngt helt annat.Det handlar om att inte behöva ha någonting men ändå känna sig rik.

 

Anmäl
2009-01-10 07:37 #52 av: [Mariann]

#51 Nu gråter jag (glädje tårar) det är mer än underbart när man få läsa sådant här som du skriver, man (jag) har känt en sådan djup ensamhets känsla här i Sverige, vart är alla som går den djupa vägen? har jag grunnat över, det kan omöjligt vara så att det bara är en handfull svenskar som går invigningsvägen.... det är nog inte det heller visar det sig mer och mer för de dyker upp en och annan nu genom detta forum och det gläder mig något ofantligt.

Jag gillar( säger mig mycket) också meningen "stå med fötterna badande i hjärtats blod"...

Detta du skriver här: "Kom tillbaks och visa hur trygg och lycklig du är om du mister allt det där yttre,vill jag säga."  har jag också varit frestad att säga många gånger, typ, livet har varit snällt mot dig genom hela denna cykel, men kanske nästa omgång inkarnationer att din själ väljer den djupa vägen och då kommer du förstå...

men så kan man ju inte säga  till människor så....

Tack för dina ord här szirius jag älskar dem alla!

 

Anmäl
2009-06-11 16:36 #53 av: Choklad

Jag tycker inte att dessa prövningar är intressanta alls....just nu så håller jag mig knappt uppe....ändå gläds jag till fullo i allt som har med naturens skönhet att göra, livets alla underbara skeenden, att få leva ett bra liv. För min del är det inte fel med pengar, men man ska hjälpa de som har det svårt om man har det bra , och även ändå...man kan hjälpa fast man har lite själv. Hjärtats rikedom innehar så mycket mer än pengar och makt, men har man makt ska man förvalta den till att hjälpa andra. Ingen som aldrig har varit riktigt fattig ska säga att man inte behöver pengar.

U R us

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.