Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

Aktuella världshändelser Andlig utveckling - Psykologi Astrologi Boktips Bön - Invokation - Affirmation Chakran - Psykiska kroppar - Hälsa Devor - änglar - naturväsen Esoteriskt/Teosofiskt Evenemang - Retreats - Kurser Gud Healing - Hälsa Hjärtat - Kärlek Humor Inspiration-Förebilder Konst - foton Livsprocesser - Utvecklingsproblem Ljusarbete - Tjänande Läsvärt - tänkvärt Meditation Medlemspresentationer Medvetande - själen Musik - Film - Youtube OT - off topic Om sajten/om iFokus Omröstningar - undersökningar Ordförklaringar Själen - anden Stjärn - Änglamänniskor Tal och symboler Universum Upplevelser Övrigt
Andlig utveckling

Andlig ensamhet

2008-02-20 10:53 #0 av: [Mariann]

Känner du igen den situationen, där du är omgiven av människor som du har lätt att kommunicera med samtidigt som du känner dig ensam? Känner du igen den situationen där du kanske har ett bra parförhållande och ändå känner dig ensam?

Andlig ensamhet är den form av ensamhet, där vi känner oss isolerade som människor i ett andligt vakuum, medan vi saknar en djupare hjärtkontakt.

Känner du igen den situationen, där du är omgiven av människor, som du har lätt att kommunicera med samtidigt som du känner dig ensam? Känner du igen den situationen där du kanske har ett bra parförhållande och ändå känner dig ensam? Har du provat att sitta tillsammans med goda vänner och plötsligt upptäcker att du har en form av inre tomhet och ensamhet, som dessa vänners sällskap inte kan täcka över? Känner du den smärta i hjärtat som berättar för dig både att du är isolerad och ensam och som samtidig ger dig en längtan efter en odefinierbar inre fullhet och kärlek? Känner du den desperationen i hjärtat där du ser i ögonen att du kanske aldrig kommer att kunna uppleva den kärleken, som skulle avsluta hjärtats ensamhet? Har du ibland sett en film, där huvudpersonerna i det lyckliga slutet får varandra, samtidigt som du tänker att även om jag fick en motsvarande partner, så skulle det inte täcka över din inre ensamhet? Om du kan svara ja till de flesta av dessa frågor, så känner du den andliga ensamheten från dit eget liv.

När jag har talat med andligt inställda människor omkring den andliga ensamheten, så har jag lagt märke till att många blir förvånade över att de inte är ensamma om denna ensamhet. De trodde att det var de som var omöjliga eller misslyckade, eller som ställde för stora krav, att de inte kunde anpassa sig till människornas värld. De hade med förvåning lagt märke till att de inte längre kunde använda de sätt, som andra använder för att få avhjälpt ensamheten eller få en inre form av lycka och glädje. Samtidig har det gått upp för dem att även om det hjälpte mot den inre tomheten, när de sysselsatte sig med den andliga världsbilden. Så kunde de ändå inte hitta en lösning som kunde avhjälpa deras grundläggande ensamhetsproblem.

Detta tillstånd av att vare fastlåst i den andliga ensamheten kan därför lätt ge en förnimmelse av att vara misslyckad och oanpassbar: "Det måste vara mig, som det är något fel på, eftersom jag varken kan anpassa mig till människornas värld eller Guds värld." Därför kan det vare en stor lättnad att upptäcka att ett sådant tillstånd är mycket utbrett bland andligt inställda människor.

Att vara en andligt inställd människa betyder i verkligheten, att vi har lämnat den form av gruppmedvetande, som är härskande i människorikets nuvarande utvecklingsstadium. I det nuvarande utvecklingsstadiet lever huvuddelen av mänskligheten i en form av gruppidentitet, som skapar en grundläggande trygghet i livet. Denna gruppidentitet kan vare den snäva familjens identitet, det kan vara lokalsamfundets, byns eller stammens identitet. I våra dagar kan vi söka att få en motsvarande identitet och grupptrygghet i en form av storfamilj, kollektiv eller nära granngemenskaper. I en större skala finns grupptryggheten vid sporthändelser och nationala händelser, som kan hjälpa människor med att undgå känslan av ensamhet och isolation. Starkast kommer grupptryggheten naturligtvis i genom i parförhållande, som bl.a. har den stora psykologiska funktionen att hjälpa människan med att undgå ensamhet.

Att skilja oss från grupptryggheten

Den andliga vägens första steg betyder i verkligheten att vi börjar att skilja oss från den gamla gruppidentiteten. Det illustreras av den lille pojken i H. C. Andersens berättelse om klockan, som den enda i hela byn hör. Det är en klocka ute i skogen som han måste följa, även om han därmed måste gå vägen ensam. Problemet med den andliga ensamheten är att den andliga vägen grundläggande bara kan gås ensam. Den andliga vägen kommer därför i en viss mening alltid vare ensamhetens väg. I den första delen av ensamhetens väg upplever vi särskilt ensamheten som detta att inte kunna förbinda oss med de sociala sammanhangen i mänskligheten. Ensamheten består då i att grupp och familjelivet verkar för tomt, samtidigt som vi inte kan finna en ersättning för detta.

Den största ensamheten från detta stadium kan i verkligheten bestå av att vi tillsynes har ett gott familjeliv, och ändå känner vi hjärtats smärta över att vara ensamma. Här kan vi upptäcka att vi är 100 % ensamma trots att vi ändå är nära tillsammans med en annan människa. Det största problemet med denna form av ensamhet är att vi inte kan prata om det med andra. Den ligger som en inre smärta i hjärtat, som kan förvärras av att den hela tiden påminner oss om att vi inte är som andra och att vi inte passar in i mänskligheten.

Acceptera att vara ensam

I nästa fas har vi mer eller mindre gett upp omkring att få täckt ensamheten genom andra människors sällskap. Kanske hoppas vi fortfarande på att den "enda en" kan väcka oss ut ur den grundläggande ensamheten. Men i så fall är vi medvetna om att denna "enda en" skall vara en frälsande ängel eller en ryttare på den vita hästen. I båda tillfällena ska den möjliga partnern komma från himlen - dvs. från vårt hem universum. Vårt hopp kan då vara att Gud sänder en kopia från vårt eget hem universum. Som har inbyggt i sig att han eller hon förstår oss och att han eller hon kan fylla ut den smärta som gnager i ett tomt rum i hjärtat. Kanske kommer vi på detta stadium fortfarande bli påminda om att vi är misslyckade i den vanliga familjen och i gruppsammanhang. Men vi har nått till det erkännande att vi inte kan återvända till grupptryggheten och att vi måste hitta en annan väg. Vi är därför medvetna om att vi ska gå framåt och inte tillbaka.

Vägen framåt kan vi då hitta genom psykologiska tekniker, där vi eventuellt kan få bearbetat några av ensamhetens trauman. Nå fram till det grundläggande erkännandet om att vi står ensamma i tillvaron och att vi vågar verkliggöra oss själva som individuella människor. Även om detta innebär större risk för att vara ensamma i tillvaron. Till vår stora förvåning kan vi då upptäcka att även efterhand som det lyckas att realisera oss själva som individuella människor, så kan ensamhetens smärta gnaga vidare i hjärtat.

 


Motivation till djupare sökande

På ensamhetens tredje steg börjar vi bli medvetna om att det enda, som kan täcka över ensamheten, eller som kan förlösa ensamheten, är ett djupare andligt sökande. På detta steg blir vi kanske medvetna om, att Gud har givit oss ensamheten, för att ensamheten kunde bli vår djupare motivation till att söka tillbaka till kärlekens universum. På de tidigare stegen hjälpte ensamheten oss med att frigöra oss från gruppidentiteten, och den tvingade oss till att kämpa med tillvaron. Den fick oss att inse att de ytliga, lätta och snabba lösningarna på tillvarons problem inte längre kunde tillfredsställa vårt andliga sökande. Den gav oss möjligheter för att förstå så många fler facetter av livet, att det är som om den skapade en ny och djupare etage i vårt medvetande. I den tredje fasen av ensamhetens väg upptäcker vi kanske, att ensamheten hjälper oss att förstå, att vi först blir lyckliga och tillfreds, när vi kan märka den form av inre fullhet, liv och kärlek. Den som vi djupast sett känner från de andliga världarna, de som vi har utgått från. Vi upptäcker här att självrealiseringens form av livsglädje inte kan tillfredsställa denna djupa längtan, så som ensamhetens motivation kan.

Upplösning av ensamheten

Det paradoxala är att ensamhetens smärta nu går så djupt in i hjärtat, att den nedbryter sig själv. Eftersom ensamhetens smärta gör längtan efter Gud som kärlek så stark, att vi oundvikligen kommer att kalla på Gud som den förlåtande och förlösande kärleken, och den upplöser ensamheten. När hjärtats ensamhet är tillräckligt stark, blir längtan efter gudomlig kärlek så stor, att dessa energier tillsammans nedbryter den stolthet, separatism och andra jag - identiteter, som tidigare gjorde oss ensamma. I denne fas av ensamhetens väg sker de stora förlösningsprocesserna. Där vi steg för steg öppnar våra hjärtan för den förlösande kärlekskraften.

Vi inser nu att ensamheten först upphör, när vi smälter samman med Själen eller med ett annat uttryck för den gudomliga kärleken. Vi upptäcker då att tomrummet i hjärtat kan fyllas ut av en gudomlig kärleksström. Den ger oss en inre förbindelse med universums hjärta, Guds hjärta, Kristus, Jesus, Själen eller en annan vibration som utgår från ensamhetens plan.

Det största ögonblicket i denna fas kommer när vi upptäcker att kärleksströmmen har blivit så stark och så permanent i vårt hjärtcenter, att det för oss när som helst lyckas att öppna för denna. Dvs. att när ensamheten återvänder är det upp till oss själva att öppna hjärtat för Gud och låta ensamhetens rum fyllas ut. Samtidigt upptäcker vi att det har skett ett grundläggande skifte så den djupa smärtan, desperationen och tomheten som var förbunden med ensamheten nu försvinner bort.

Den subtila ensamheten

I den sista fasen av ensamheten märker vi inte längre den stora desperationen och tomheten omkring vår livssituation. Vi lever med en relativt hög grad av inre livsglädje och fullhet. Ensamheten har i ett visst omfång blivit förvandlad till hjärtats djup, visdom och förmåga till medkänsla. I förhållande till tidigare faser känner vi oss inte längre ensamma. Det er inte så svårt för oss att se i ögonen att vi eventuellt skulle leva resten av inkarnationen utan en partner eller under livs omständigheter, som tidigare kunde framkalla ångest och ensamhet.

Ensamheten har nu blivit mer subtil och mindre smärtfull. Om vi vill spåra den i hjärtat, kan vi finna den som en ensamhet i förhållande till att inte vara fullt öppna för Gud, för kärleksvärldarna och för det inre livet som genomtränger den yttre världen. Denne form av ensamhet motsvara den tomhet, som fortsatt finns genom att vara en människa på det fysiska planen, i förhållande till att vara en diskarnerad väsen i ljusvärldarna. Denna fas av ensamhet motsvarar också den saknaden av inre fullhet, kärlek och glädje som gör sig gällande så länge vi är fokuserade i våra personligheter, sett i förhållande till att vare fokuserad på själsplanet.

Om denna fas av ensamhet markerar sig starkt, kan den vare ett tecken på att vi närmar oss en invigning, som kommer skapa en större grad av dagsmedveten enhet med Gud, enhet med kärleksvärldarna och enhet med själva livsessensen bakom fenomenenas värld. I denne fas av ensamhet kan det också uppstå en ensamhetens smärta över de lidanden som finns i den skapade världen generellt. Man kan därför upptäcka, att de sista spåren av ensamheten först kan förlösas, när man själv är med till att bygga bro mellan Guds värld och skapandets värld. Ensamheten kan då bli ett uttryck för att våra hjärtan är öppna för den smärta, som andra väsen har bara för de inte märker universums kärlek.

När vi förstår den andliga ensamheten i sin helhet, då upptäcker vi att ensamheten är oundviklig på den andliga vägen. Ensamheten gör oss självständiga, ensamheten gör oss mogna, ensamheten nedbryter medvetandets tendens till att vara ytlig, och ensamheten får oss till att ta upp de stora kamperna om meningen med livet, Guds existens och våra egna livssyften. Det är ensamheten som i vissa inkarnationer gör oss till narkomaner och alkoholister, för vi inte kan stå ut med individualiseringens processer. Men det är också ensamheten som får oss att öppna oss så djupt för Gud, att vi alltid skaffar oss de förmågorna till att leva mitt i stämningarnas värld, och ändå känna oss förbundna med den värld som vi har utgått från.

 

Av Asger Lorentsen, www.dengyldnecirkel.dk


översättning Mariann Andersson

 

 

Anmäl
2008-02-20 14:12 #1 av: Ijin

Um. Alltså.. jag är nog ensam, men jag vill ju vara det=) Visst jag har en tjej, men det är inte precis något ljushuvud..:p

Anmäl
2008-02-20 16:55 #2 av: Gronstedt

Jag trivs bäst tillsammans med mig själv och har nog alltid gjort ...

Anmäl
2008-02-20 17:09 #3 av: Lionadh

Ensamhet kan vara positivt, men just det att möta andra som har liknande synsätt som man själv kan vara läkande. Jag vet det av egen erfarenhet, och det är också därför jag engagerar mig här på sajten.

Välkommen hit - som du är!

Kram Maud

Anmäl
2008-02-20 18:23 #4 av: Gahella

Haha..tror att det finns många enstöringar härinne, mig inklusive. Det går i perioder för mig...efter en sån, så längtar jag efter att få träffa lite folk igen. Kan bli lite tomtig annars.


Anmäl
2008-02-20 19:29 #5 av: Farwuq

Ensam känner man sig också om man inte har någon att "bolla" sina upplevelser emot; någon som har samma eller liknade erfarenheter.

Det är inte alltid kul att människor bara nickar förstående och sedan nog med det...

Ledsen 

Corruptissima re publica plurimae leges.
Värd för Astrologi iFokus. Medarb. Astronomi, Existens, Filosofi och Finland.

Ge mig snabelat NU!

Anmäl
2008-02-20 19:32 #6 av: Lionadh

#5 Det är sant. För att förstå det man upplever behövs lite forskning, anser jag. Man får läsa andra kloka människors tankar....

Anmäl
2008-02-20 19:51 #7 av: Gahella

Ja, därför är dessa sajter Jätteviktiga!!!Man kan läsa i lugnåro, och känna sig delaktig med andra i alla våra funderingar.


Anmäl
2008-02-20 23:10 #8 av: camillal777

Ensamhet är ett ord som kan betyda så oerhört mycket.

Utveckling mest av allt.

Längtan...då kostar det mycket energi...

Andlig ensamhet känner vi nog alla igen oss i,
tack för att ni alla är här Glad Här e det inte ensamt!

Anmäl
2008-02-20 23:58 #9 av: Ayena_old

Jag har läst en del av artikeln och måste ju medge att jag just upplevt detta med andlig ensamhet, att det blev ett problem för mig.

Jag trivs med att vara för mig själv men att inte få andlig stimulans kan vara mycket mycket ensamt!

Anmäl
2008-02-21 07:14 #10 av: [Mariann]

Denna sorts andlig ensamhet, känner jag mkt mkt väl igen. Den har gnagt i mig så att jag fortfarande lever är väl ett under i sig ;)

Mitt värsta år var nog 92, mitt fysiska liv var PERFEKT, utåt sett. Inåt sett en katastrof!

Jag kan känna att (precis som det står i artikeln) att denna ensamhetskänsla kan dyka upp mellan varven, men den är inte en katastrof då. Denna andliga ensamhets känsla får mig att gå på djupet, att falla på knä och överlämna mig till Universums hjärta/Gud. varpå när jag ligger där, inte nödvändigtsvis fysiskt på knä (men det biter mest) så kommer denna djupare öppning  i hjärtat och jag är inte ensam längre. Förbunden på ett ännu djupare plan med helheten. FANTASTISKT!

När man upptäcker och när hjärtat drar en till denna sorts överlämning, sökan djupare in i hjärtat och enheten med Universums Hjärta, i en önskan om att på ett ännu djupare sätt kunna vara en förlängning av samma hjärta in i mänskligheten. Öppnas portar som man bara kunde ana eller endast tro att dom finns. NU VET JAG!

 

 

Anmäl
2008-02-21 15:49 #11 av: omelett

Jag har ofta mycket folk omkring mig. Jag gillar det och det stimulerar mig. Sen å andra sidan söker jag gärna ensamheten. Förr kunde jag få panik när jag inte hade folk runt omkring mig, men nu är det bara skönt. Så bra tankarna kan flöda då.

Anmäl
2008-02-21 18:34 #12 av: camillal777

Visst är den andliga ensamheten som att blivit lämnad på en öde ö...jorden..... bland en massa människor som det inte riktigt går att prata med.  Som inte förstår vad man saknar.

Här finns ju våra vänner, vi som söker något mera.

Men vägen för oss alla är nog densamma, våga öppna hjärtat, släppa taget och vara i nuet.

In med själen och villkorslös kärlek! Kyss 

Vi ska sluta fly upp till gud, vi ska ta gud hit till oss, på jorden. 

Anmäl
2008-03-27 14:13 #13 av: Hoppfull

Den värsta ensamheten för mig är helt klart att inte finna människor att göra sig förstådd bland. Att försöka föra samtal med människor som man ser hur de verkligen inte hänger med och inte fattar... och snabbt för över samtalet på jobbet eller något annat ytligt (och skittrist).

Anmäl
2008-03-27 14:17 #14 av: [Mariann]

Där håller jag med dig, det gjorde riktigt ont i början. Men med tiden och genom kurserna i Dk har man ju hittat likasinnade som förstår när man pratar.

Sedan får man helt enkelt träna på "skådespelartalangerna" när man träffar mor o far mfl... Cool Det är ju en träning i sig att kunna vara med alla männsikro oavsett...

Asger är fenomenal på det, med min gubbe har han snackat MC och värmesystem t.ex.... så det går....

Asger är genuint intresserad av människor vilket syns när han träffar nya. Glad

 

Anmäl
2008-03-27 14:21 #15 av: Hoppfull

Jo det är inte det som är problemet :) Jag kan prata om nästan vad som helst (är inte så bra på sport...) men när man aldrig får detsamma tillbaka... det är ju då det blir ensamt!

Anmäl
2008-03-27 14:26 #16 av: [Mariann]

Jag vet... jag vet... fruktansvärt ensamt kan det bli...

men ok... det är ju ensamhetens väg...

jag är glad för de få vänner jag har som man kan prata med, även här alltså Glad

Anmäl
2008-03-27 21:00 #17 av: camillal777

Ibland är ensamheten bara tung. När man inser att man är skittråkig djuping som ingen längre vill diskutera med. När man inte kan prata ytliga lätta flamsgrejjer...

Tanken på att ensam dra utvecklingens tunga lass framöver kan också kännas ensam, flocken var ett bra skydd.

Men hade inte velat ändra något Glad

Anmäl
2008-03-28 10:23 #18 av: [BigMama]

Har en vän som länge funderat på varför hon mått så dåligt, men nu säger hon att hon kommit fram till att hon lider av "hemlängtan." Kanske det också är en slags andlig ensamhet?

Anmäl
2008-03-28 11:48 #19 av: [Mariann]

Absolut... hemlängtan är till det ställe varifrån man kommer och till det ställe där man uppehåller sig mellan inkarnationerna!!

Hade man inte kännt sig ensam hade man ju inget att längta efter so  to speak...

Anmäl
2008-07-14 10:36 #20 av: [Mariann]

Den andliga ensamheten är ju inte personlighetens ensamhet... vilket den lätt förväxlas med...

Den andliga ensamheten är ju just den ensamhet som uppstår trots att livet till det yttre är perfekt...

Anmäl
2008-07-14 11:24 #21 av: Kurina

Guu vad jag kände igen mig i artikeln och i era beskrivningar. I skrivande stund är jag själv hemma, gubben är borta och jobbar i flera veckor. Och det är så skööönt. Tyst och lungt, ingen tv som skränar. Jag har möjlighet och komma ikapp mig själv och tid till navelskåderi. Men visst känns det lite ensamt just nu, känner inga människor i den här stan, (nyinflyttad) förutom på jobbet, men jag längtar hem till ensamheten varje kväll!?

Jag har aldrig varit en gruppmänniska. När kompisar ville ut o festa försökte jag hitta på nån ursäkt för att slippa (tråkmåns). Det konstiga är att när det blir mycket folk och mycket stimm är det nästan som om jag hamnar i ett vacum och känner mig mer som en iaktagare än en deltagare. Förklara det den som kan... självbevarelsedrift kanske...?

Anmäl
2008-07-14 12:47 #22 av: Vera-Trollet

Känner också igen mig.Jag ser också skillnaden innan och efter att jag förstod helheten och allt fantastiskt med andligheten.Är också idag nöjd med "min ensamhet".Är en mycket social och pratglad troll, men ensamheten har blivit ett behov, eller rättare en livsstil. Kan detta bero på att man har och är så medveten om allt och alla som finns hela tiden brevid mig jämt och överallt.Dom som vakar över mig från andevärlden älskar mig och man känner sej inte ensam då?Jag backar ofta också när jag känner ytligheten,när äktheten inte är närvarande.

När man väljer denna vägen oavsett vad ,healer, häxa ,andlig mm., så tror jag att vi omedvetet valt ensamheten.

Anmäl
2008-07-14 13:05 #23 av: Hoppfull

Kan det vara så att de allra flesta människor känner sig ensamma? Och att det är en av anledningarna till att så många söker sociala sammanhang? Samhället är ju uppbyggt kring enheter och likheter snarare än det motsatta. Man mäter och skapar ordning kring de största likheterna. Så kommer det nya individualiserade samhället där allt kretsar kring att utveckla den egna personen och plötsligt uppstår oundvikliga krockar mellan gruppidentitet och individ.

Min ensamhet handlar inte om andra människor, jag älskar andra människor och är socialt begåvad, men är ändå ensam. Förut såg jag min ensamhet som något negativt, att jag var udda och passade inte in. Idag ser jag den som en tillgång och hur mitt utanförskap i tanke och handling faktiskt tillför nya och annorlunda tankar till mina medmänniskor.

Anmäl
2008-07-14 14:23 #24 av: [Mariann]

Jo jag tror nog alla känner sig ensamma i grunden och därför söker gruppen och den trygghet som finns där... men när man kommit dit hän i utvecklignen att man söker sig utanför gruppen och lever mer individuellt tänkande o handlande... det är ju mer då den andliga ensamheten sätter in...

Sedan när man kommit ytterligare en bit på vägen så är den inre kontakten så stor att man känner sig inte så ensam, så länge kontakten i hjärtat till själen - Gud och de inre planen är vid liv så är allt ok. Men i perioder så försvinner den kontakten coh då uppstår denna ensamhet igen... så får man säka ännu djupare i hjärtat och så uppnår man en ny tröskel av öppning till det inre livet... osv...

så ser jag det iaf...

Anmäl
2008-07-14 23:09 #25 av: Solana

Jag tycker jag känner igen mig precis i det du skriver här Mariann, att vissa perioder är man "vilse" och sen finns den inre kontakten o man känner sig inte alss så ensam. Man önskar ju att den inre kontakten ständigt var vid liv......

Anmäl
2008-07-15 00:00 #26 av: MagnusProjektSol

Hej, va kul att upptäcka att jag inte är ensam med min sköna ensamhet. Jag visste att det fanns fler, men man möter (upptäcker) ju inte sådana kompisar så lätt mitt i "livets fotbollsmatch". Skrev följande rader (Pratet) i tältet efter att dragit mig undan pratet på verandan under en släkträff:

Kram till er alla, vi sesGlad

/Magnus

Pratet

Jag älskar allt i smyg i en tyst lovsång till Dig min Herre. Men pratet, hur skall man kunna öppna sitt hjärta när alla bara pratar och pratar. När alla bara kämpar med att fylla sitt ego med uppmärksamhet och att släcka ensamheten. Nej, jag älskar det tysta i dig, Guden i dig, han som inte pratar, han som inte ständigt behöver bekräftas.

Bli tyst och skratta med mig och le. Man kan inte le när man ständigt är upptagen av prat, ett äkta leende kräver att hjärtat öppnar sig, att rädslan är borta, rädslan att inte vara någon, rädslan för att inte vara sedd, rädslan för tystanden, rädslan för att Gud inte finns. Men han finns, i mitt leende, och i din tysta närvaro, så finstämt, så sant och så enkelt.

Varför är du rädd min vän, varför låter du käften gå i ett? Stilla dig och öppna dina ögon och du skall se det uppenbara. Han står där och väntar på dig, Han finns överallt, i allt. Om du vill hitta hem, om du aldrig mer vill vara ensam; tystna och lyssna på sången inom dig, titta mig djupt i ögonen och du vet att det är sant, Gud finns och han älskar dig!

Anmäl
2008-07-15 00:34 #27 av: Eremitha

Så vackert och precist uttryckt, MagnusProjektSol!

Ensamhet i tystnad är essentiellt för själens samtal med det gudomliga.

Samvaro i tystnad är essentiellt för djupa, äkta möten mellan människor. Själsmöten.

Fair Winds and Following Seas!

Anmäl
2008-07-15 10:10 #28 av: [Mariann]

Underbart!! Båda två och också så sant! Helt i min stil..Glad

Vill bara göra ett litet tillägg... som jag är 100 på att ni både vet också, att den ensamhet/stillhet som ni båda pratar om här är en mkt viktig stillhet, långa perioder och i hela liv så är denna mkt viktig för kontakten till Gud. Ofta när vi inte förmått denna stillhet har vi inkarnerat i kloster för att återuppbygga stillheten o kontakten...

Jag tror man rör sig från yttre stillhet till en inre stillhet...

Mystikerna var ofta i stillhet i långa perioder... nu är tiden inne för de "praktiska mystikerna"!

 

+ att denna ensamhet är ju inte den samma som den ensamhet som artikeln handlar om... Oskyldig

artikeln behandlar ju den ensamhet som inte är självvald och som upplevs som stor smärta även om livet är perfekt... den helt existensiella ensamheten... den som i grunden handlar om att vara avskiljd från Gud...

den ensamhet som artikeln handlar om är ju inte personlighetens ensamhet, eftersom denna andliga ensamhet uppträder i synnerhet när man har många vänner och nära familj, så känner man sig trots det oerhört ensam och övergiven. Den sortens ensamhet handlar artikeln om.

Känner ni igen den också?

 

Anmäl
2008-07-15 10:21 #29 av: Gronstedt

#16: Vad fint skrivet om pratet! Precis så är det ju - flabben går på folk så de varken ser eller hör alla underverk som finns omkring oss.

Jag tror att just detta pratande GÖR folk ensamma. De är så rädda för det mäktiga underverk som är livet, de stora känslor som kan komma i tystnad och ensamhet, att de pratarpratarpratar för att slippa uppleva dem. Men då går de också miste om en livsviktig källa till kraft, energi, vila - och måste prataprata ännu mer för att skydda sig från längtan efter det de är rädda för.

Och den som erkänt sin längtan till stillheten men inte kan finna den för att alla omkring pratarpratarpratar, eller som måste lämna sina kära "bakom sig" för att hämta kraft i stillheten, den blir ännu mer ensam och övergiven och konstig i sitt behov.
spekulerar Grönstedt

Anmäl
2008-07-15 10:30 #30 av: [Mariann]

Jag tror ni spekulerar helt rätt!! det är huvudet på spiken... det skulle behövas mkt mer stillhet hos folk i allmänhet...

fast artikeln handlar ju inte om just den självvalda ensamheten... Cool

Anmäl
2008-07-15 10:45 #31 av: [Mariann]

Så här står det i artikeln:

Att skilja oss från grupptryggheten

Den andliga vägens första steg betyder i verkligheten att vi börjar att skilja oss från den gamla gruppidentiteten. Det illustreras av den lille pojken i H. C. Andersens berättelse om klockan, som den enda i hela byn hör. Det är en klocka ute i skogen som han måste följa, även om han därmed måste gå vägen ensam. Problemet med den andliga ensamheten är att den andliga vägen grundläggande bara kan gås ensam. Den andliga vägen kommer därför i en viss mening alltid vare ensamhetens väg. I den första delen av ensamhetens väg upplever vi särskilt ensamheten som detta att inte kunna förbinda oss med de sociala sammanhangen i mänskligheten. Ensamheten består då i att grupp och familjelivet verkar för tomt, samtidigt som vi inte kan finna en ersättning för detta.

 

Anmäl
2008-07-15 11:48 #32 av: MagnusProjektSol

Min längtan till stillhet resulterade först i den icke självvalda ensamheten, men övergick sedan till den valda ensamheten, och nu är jag inte ensam där längre, jag har mött Gud. Men visst känner jag mig ensam (ej självvald) i den allmäna världen och i min relation till nära och kära som inte riktigt kan förstå vad det handlar om. Men när jag nu fått ett nytt perspektiv, så vet jag att även dom måste göra resan innan vi kan mötas fullt ut på detta plan, på samma sätt som jag gjort min, och det kan ju ta några liv eller så, så det är bara att vänta och le tillsammans med Gud.

Anmäl
2008-07-15 12:00 #33 av: Kurina

Du beskriver det så mycket bättre än jag kan göra, tack för det.

Vi är aldrig ensamma. Tänk på det. Hela andevärlden finns omkring oss med våra guider och hjälpare. Jag önskar bara att jag kunde få en egen direktlinje.:-)

 

Anmäl
2008-07-15 12:02 #34 av: Eremitha

Jag känner absolut igen det som artikeln beskriver. Det blev bara en liten utläggning vid sidan om ... Oskyldig

Den icke självvalda ensamheten som uppstår i konstaterandet av att man har börjat tänka/känna/uppleva/inse saker som andra inte upptäckt än och därför inte kan dela, den känner jag också.

Jag noterar att den finns. Känner mig inte ensam i negativ bemärkelse för mig själv personligen, däremot väcker det en sorgsenhet över att så mycket ännu är fördolt och omärkt för så många. 

Eftersom jag är eremitiskt lagd i min personlighet (Glad) har jag inget stort behov av att kommunicera om sådant jag tänker och känner. Men en längtan efter fruktbärande gruppsammanhang har växt fram ändå. För att få vara delaktig i ljusarbetet och tjänandet på ett mer energieffektivt sätt än om man bara är ensam hela tiden.

Detta forum är en sådan möjlighet. Tack, Mariann!

Fair Winds and Following Seas!

Anmäl
2008-07-15 12:17 #35 av: Gronstedt

Menvafan! Hade skrivit ett sådan själfullt inlägg om den där klockan som pojken hörde, men det finns inte nu! Försöker igen ...

Jag upplever att jag är icke självvalt ensam, inte utstött, annorlunda, off, är jag försöker vara i den "normala" världen, med "vanliga" människor. Där hör jag inte hemma. Däremot aldrig när jag söker mig bort från den mot "annorlunda" upplevelser, för då har jag syfte om mål. Jag är inte ensam, andra gör mig ensam.

"One day in the year of the Fox came a time remebered well,
when a strong young man of the rising sun heard the tolling of the
     great black bell.
One day in the year of the fox, when the bell began to ring,
it meant the time hade come for the One to go to the Temple of the
    King
There in the middle of the Circle he stands, searching, seeking.
With just one touch of his trembling hand, the answer will be found.
Daylight waits while the Old Man sings - Heaven help me! -
And then like the rush of a thousand wings, it shines upon the One,
and the day has just begun ...
"
Richie Blackmore's Rainbow

Ibland värker det i mig av längtan att vara den som får höra den klockan ...

Anmäl
2008-07-15 12:42 #36 av: Hoppfull

Åh, tyckte väl att jag kände igen texten!! *gillar Kyss*

Anmäl
2008-07-15 13:47 #37 av: [Mariann]

Ni är underbara alla!!!

Gillar mkt texten Gronstedt, går de att få översatt? Oskyldig

Eremitha älskar dina 2 näst sista meningar Kyss... mkt... gillar det andra också givetvis  Flört

Magnus, exakt så är det för mig också....Skrattande

Kurina, visst är det så .. vi ÄR inte ensamma Skrattande... det kan bara upplevas så, när kontakten via hjärtat är lite bruten till Gud och ens egen själ...

 

Anmäl
2008-07-15 14:02 #38 av: Gronstedt

#37: Voila (men det rimmar inte i översättning).

"En dag under Rävens år kom en tid som många minns,
när en stark ung man från Den Uppgående Solens folk hörde
    den mäktiga svarta klockan slå.
En dag under Rävens år, när klockan klämtade,
var tiden inne för den Utvalde att bege sig till Konungens
    tempel.
Där står han, i cirkelns mitt, sökande, letande.
Vid beröringen av hans skälvande hand kommer svaret att uppenbaras.
Dagens ljus hejdas medan den Gamle sjunger - hjälp mig,
    Himmel! -
och sedan, som bruset av tusende vingar, faller ljuset på den
    Utvalde,
och dagen har just grytt ...
"

Både Rainbow och DIO har många ljuvliga texter. En av dem mest underbara är Rainbow Rising från skivan med samma namn Och så ska det vara Ritchie Blackmore Generad.

Anmäl
2008-07-15 14:08 #39 av: [Mariann]

Tack! Skrattande 

Vackert!

Anmäl
2008-07-15 15:44 #40 av: Hoppfull
Visst är det så Gronstedt, jag hade en mycket het diskussion med en kille om DIO när jag var 16-17 år. Han hävdade att de var onda och jag som alltid fokuserade på texterna blev lite lätt galen på honom :)
Anmäl
2008-07-15 15:51 #41 av: Gronstedt

#40: Det är nog mest skivomslagen som är sataniska, Holy Diver är väl inte så snäll ... Flört. Fast folk förväxlar så gärna okristen med OND.

Anmäl
2008-07-15 19:20 #42 av: Toyan

 

 Vilken härlig tråd.. så skönt att det finns fler som upplevt/ upplever den här ensamheten. Så mångs ggr jag suttit i ett helt sällskap jättetrevliga människor men plötsligt tänkt "jamen jag är ju ändå ensam". Inte så många som jag kunnat prata med om mina funderingar om tex reinkarnation, tron på Gud och andra spörsmål, men har nu hittat många likasinnade så jag är verkligen jääätteglad!! Glad

Tack för era fina inlägg!! / kram 

 

 

Anmäl
2008-07-15 19:22 #43 av: [Mariann]

#42 Vad härligt att vi kunde glädja dig!!! 

Kram på dej me Glad

Anmäl
2008-07-15 21:02 #44 av: lkn02001

jag känner mig i fasen där jag söker efter något att fylla tomrummet, jag vet att det måste komma uppifrån på något sätt. Ett ljus, värme, GUD!

Mitt problem är att jag är en mycket social varelse, och jag älskar att prata och "låta käften gå" men jag är även för den skull eftertänksam och drar mig gärna tillbaka och funderar. Jag ser inget problem i att vara social med vänner och att kunna diskutera djupa andliga frågor. Däremot håller jag med om att det är svårt att hitta andra att diskutera det med.

Nåväl, efter som jag är så social så söker jag en gemenskap, ett forum för att finna GUD. har starka funderingar på att gå till kyrkan, men vet av erfarenheter att det egentligen inte är mitt forum, de är sas inte så vidsynta i alla sammanhang.

Finns det någon här som har en aning om vart "vi" hör hemma? Är det verkligen så att vi måste sitta hemma på stugan i ensamhet och söka vårt "nirvana".?

Anmäl
2008-07-15 22:33 #45 av: Kurina

#44  Skulle vilja säga att det inre tomrummet kan inte fyllas genom att söka utanför en själv. Den inre tryggheten kan bara komma inifrån och den tryggheten kan du ta med dig dit du går.

Anmäl
2008-07-15 23:03 #46 av: lkn02001

absolut!

men jag skulle vilja ha ett forum! och detta är ett mycket bra sådant, men ett fysiskt!

Anmäl
2008-07-16 00:22 #47 av: Kurina

#45 Håller med dig. Man behöver veta att det finns likasinnade, då känner man sig inte så ensam som man ibland gör när ingen förstår en

Anmäl
2008-07-16 03:44 #48 av: Solar

Ja stjernfolket som är här här jo tränet i mange tusinder av år i att väre ensam -

vi är van ved det -

 

Anmäl
2008-07-16 13:35 #49 av: [Mariann]
  Vissa liv ska vi vara ensamma och kämpa den kampen... vissa liv får vi träffas... och jag ser inga fel i att vilja ha en grupp, ett fokus att träffas i!! Tiden är ju faktiskt inne till att grupper ska träffas och samarbeta... NÄTVERKA som det heter... och för det behövs ju grupper!!

+ att framtiden är det mer gruppinvigningar än individuella invigningar som kommer gälla.. + att man kommer ta dom offentligt på center och i moderna tempel i GRUPP!!!

Så vi ska inte vara rädda att ansluta oss i grupper tvärtom!! tiden är inne NU! 

#46 Jag har hittat mitt forum i Danmark, Den Gyldne Cirkeln... vi är fler från sajten där, som tankar o laddar upp oss... där träffar vi likasinnade och där kan vi få gå djupt in i hjärtat och kontakten med Själen o Gud...

Där får vi rensat oss, får djupare förståelser osv....

Kortsagt, jag mfl hittade "hem" där... vårt andliga hem!

 

Anmäl
2008-07-16 14:52 #50 av: MagnusProjektSol

#44 Hej lkn02001. För två år sedan gick jag en meditations kurs hos ett medium. Vi träffades 10 gånger varannan måndag för att i grupp få guidad meditaion av henne. Efteråt utböt vi erfarenheter från våra upplevelser och fikade tillsammans. Detta gav tillfällen till både social samvaro med likasinnande och hjälp att söka innåt. För mig var nästan tiden i bilen hem och dagen efter våra möten den viktigaste då jag fick tid att i lugn och ro bearbeta det som kommit upp. Men jag blev också väldigt stärkt av att fått deltaga i gruppen och lära känna likasinnade. Kan varmt rekomendera dig att göra något liknande.

Varför inte besöka Mundekulla festivalen 14-17 Augusti, där  brukar jag träffa många härliga personer. Jag skall dit med min familj. Kolla in www.mundekulla.se

Anmäl
2008-07-16 15:49 #51 av: Eremitha

#37 Tack, Mariann! Glad

 

Fair Winds and Following Seas!

Anmäl
2009-02-09 11:42 #52 av: Choklad

Jag känner igen mig i nästan alltihop...i hela mitt liv har jag känt denna ensamhet och inte förstått varför....jag kan vara ensam fastän jag har nära och kära omkring mig, även om jag deltar i diskussioner och allt verkar ok. Men ändå finns jag ensam i min egen värld

Jag har alltid undrat vad det är för del på mig...

Tack för bra artikel Mariann!

U R us

Anmäl
2009-02-09 16:39 #53 av: [Mariann]

Varsågod Glad, härligt att några känner sig hjälpta till djupare förståelser!

kram på dej Choklad!

 

Anmäl
2009-02-10 04:05 #54 av: ceeson

jag är på min andra dag och utforskar AU och kan bara säga; tack för ytterligare en stor polett som fick möjlighet att ramla ner, börjar faktiskt likna de dom kallar för synkronisering?

Mariann vi får nog börja citera churchill "aldrig har så få gjort så mycket ......"

 

Anmäl
2009-02-10 08:19 #55 av: [Mariann]

#54 Skäms Jag gör bara min plikt tillsammans med mina fantastiska medarbetare som jobbar på med översättningar så fingrarna glöder.

En fråga till dig ceeson, läser du danska?

Anmäl
2009-02-10 20:26 #56 av: [lanns]

Läst artikel och alla kommentarer nu.
Måste erkänna att jag har svårt att förstå artikeln helt.
Ensamhet trots gemenskap är det så det menas?
Jag trivs både i ensamhet och sällskap. Gillar att prata men kan lika gärna vara tyst. Den ensamhet det skrivs om, funderar om det är det som jag känner som en slags sorgsenhet, tomhet. Längtan efter nått jag inte vet vad det är? Är nu ganska säker på att saker och ting inte kan trösta utan det är något annat, något själsligt som ska till. Vet bara inte var eller hur jag ska finna det jag söker.

Undrar om jag ens fattat vad artikeln och tråden handlar om, förvirradObestämd 

Anmäl
2009-02-10 21:08 #57 av: Maddo

Jag har svårt att läsa långa texter på datorn,så jag skummar bara.Men jag har också känt mej mycke ensam,tills en dag när jag var ute och jick,allt kändes fridfullt ensamheten kändes i själen.Så helt plötsligt hörde jag fåglarnas sång väldigt tydligt,tittade upp i träden och med ens fylldes den tomma känslan av att jag är inte ensam,fåglarna är ju här med sin vackra musik ,solen är här vinden är här träden naturen ja det finns oändligt med stimuli om vi bara öppnar vårt sinne och kan njuta av allt som finns runt oss. Förstår heller inte alla texter m.m.Har lättare att förstå det där inom mig,

Anmäl
2009-02-10 21:49 #58 av: Namaste1

Att "känna sig" ensam är ett medvetet val.

Ensamhet existerar inte då vi hör ihop som en, en "Gud " eller ett " medvetande".

Ensamhetskänslan kan bara uppstå då vi tror att vi är separerade från varandra och det vi egentligen är.

I denna relativa värld kan det vara svårt att förstå vårt syfte att vara "här", att se processen.

Där kommer "ensamheten " in som Mariann beskriver den. En nödvändig tystnad för att möta oss själva, ett överlämnande till sanningen.

Däremot förstår jag naturligtvis vad man menar när man beskriver sig själv som ensam i vardagligt tal, vare sig man upplever det som något negativt eller något bra

Anmäl
2009-02-11 03:14 #59 av: ceeson

hej mariann

jo jag kan läsa danska,

 

mats

Anmäl
2009-02-11 07:34 #60 av: [Mariann]

#57 Ett tips är att kopiera in texter i word och sedan skriva ut dom. Skrattande

#59 Bra, ifall du vill så kan du kika våra länkar och samarbetpartners där hittar du mycket matnyttigt som vi ännu inte hunnit översätta. Den Gyldne Cirkel, Kentaurnet, visdomsnettet, Levende visdom mfl.... kanske kan intressera dig.

Anmäl
2009-02-11 12:23 #61 av: Maddo

Tack för  tipset . Men jag har tyvärr ingen skrivare ennu. Men den kommer så småningom. Jag förstår vad för ensamhet som menas, Jag har också fått uppleva det Gudomliga, men sådant kan man inte beskriva i ord , det måste upplevas..Ska försöka läsa texterna lite pö om pö .

Anmäl
2009-02-11 12:25 #62 av: [Mariann]

Ååå ja då är det ju svårt med att läsa förstår jag. Hoppas skrivaren kommer snart. Glad

kram på dej

Anmäl
2009-02-11 13:43 #63 av: Maddo

Kram och tack.Vill förstå vad det här handlar om såg nogonstans nogot om ondska. Skulle du kunna förklara det på nogot sätt?? Som Hoppfull skrev.Att de var onda

Anmäl
2009-02-11 13:44 #64 av: [Mariann]

Nu hänger jag inte med i vad du menar riktigt. Kan du specificera frågan mer om ondska?

Anmäl
2009-02-11 13:47 #65 av: Maddo

Är väldigt intresserad, men av vissa skäl, har jag svårt att ibland orka Läsa för mycke på en gång, Eftersom jag bara har lärt från mitt inre så blir det mycke oförståliga ord . m.m.

Anmäl
2009-07-25 09:26 #66 av: [Mariann]

Tride: jag har inga problem att kommentera denna artikel.

kan du mer beskriva vad som händer för dig när du ska skriva?

Anmäl
2009-07-25 10:00 #67 av: rore

#0

Åh ja! detta känns igen *småler*

Så himla skönt att jag vågade ta tag i denna "ensamhetens"  känsla och utforska den vidare. Tack för fin och påminnande läsning. Kram

Ödmjukheten drunknar i kampen över vem som har rätt och vem som har fel.

När slaget är över finns ingen vinnare.


I livets källa väntar svaren.Regnbåge Kedjor som tynger blir till länkar som bär.Hjärta

 

 


Anmäl
2009-07-25 13:11 #68 av: Choklad

En mycker bra artikel! Tack Mariann!Glad

U R us

Anmäl
2009-07-25 14:42 #69 av: Tride

I skogen finns ingen ensamhet, även om du går ensam där.

Artikeln är väldigt viktig, intressant. jag tror att problemet har så många dimensioner, att det knappast går att uttrycka på ett enkelt sätt. Det jag tänker på just nu är religiöst maktmissbruk. Om påven, biskopen, prästen, ayatollan, bikkhun, (buddhistisk munk) etc. talar om för andra hur de skall tro och sätter sig över andra människors andliga upplevelser eller erfarenhet - är då inte risken att det uppstår ett slags andlig ensamhet? Nämligen att vi inte förmår kommunicera med varandra om detta, som jag ser det, allra mest funtamentala i det mänskliga livet.

Om detta kan jag skriva så mycket att jag slutar här- .

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Anmäl
2009-07-25 14:53 #70 av: Bestla

jag känner igen mig i artikeln. har alltid varit en människa som behövt mina stunder för mig själv. annars känner jag mig dränerad på kraft och energi. mina ensamma stunder har fungerat som återhämtning, reflektion och samtal med "alltet".

idag är jag hellre ensam än umgås med människor som inte kan/vill förstå mig.

innan tyckte jag att ensamheten var tabu, något fult att skämmas över. det fick jag lära mig av samhället...umgicks med människor jag inte hade någonting gemensamt med bara för att få uppleva gemenskap. uthärdade i umgänget på bekostnad av mig själv, tappade bort min identitet.

det är nu ett minne blott.

det är som om något kallar på mig och jag får också ibland "hemlängtan". jag kan även ibland översköljas av en intensiv "gudomlig" kärlekskänsla som går genom hela kroppen. efteråt känner jag mig stärkt och lugn.

väldigt intressant artikel.

 

 

Anmäl
2009-07-25 16:47 #71 av: Lynxx

Jepp - de stämmer in på mig det som skrivs i denna tråd Flört

-----------

Denna lilla betraktelse drömde ja när ja var som sämst i min utbrändhet (kroppen/musklerna lydde inte order, ångesten malde dygnet runt, vecka ut & vecka in o.s.v.).

'En morgon i en pojkes liv'

En morgon (I en pojkes liv, kanske någonstans vid den skånska/danska kusten)

Han sitter högt uppe i trädet, där två grenar har vuxit ihop till en bekväm sittplats, alldeles perfekt för en liten pojke. Det är en sådan där tidig försommarmorgon när allting stämmer; Doften från det spegelblanka havet som han kan se där borta, förs in med en svag, omärklig vind. Värmen är mjuk, omfamnande och behaglig där inne i skuggan bland grenarna.

Det är söndag, människorna tar det lugnt, fikar och njuter av tystnaden. Inga tåg som passerar på spåret, som ligger där bara några meter bort, till vardags fraktande stressade människor på väg till och från arbetet.

I ett ögonblick av total tystnad, en sådan där bråkdel av en sekund när allting tystnar samtidigt, inga kor som råmar, inga fåglar som kvittrar, inget skrammel och oväsen från mänsklig verksamhet. Under trädet passerar en katt på väg hem, mätt och trött efter nattens jakt på möss och andra godsaker, ljudlöst tassande på vägen som slingrar sig likt en gigantisk orm genom landskapet. Ett sådant där ögonblick när man är Ett med tillvaron, Alltet (eller vad man nu vill kalla det).

--------

Sådana ögonblick har ja upplevt ngr ggr när jag ngn tidig morgon varit ute på en ö, suttit på en klippa/sten - havet som en spegel.

Det är en alldeles speciell känsla att uppleva detta - att sitta helt öppet, utan ngt fysiskt skydd, himlen som tak, horisonten som närmaste granne , men ändå känna sig trygg på något underligt sätt. Det skulle ja aldrig känna i en stad t.ex. - trots att där finns de fysiska skydden, aldrig mörkt pga alla ljuskällor m.m.

--------------------------

Varje människa har ett uppdrag

SvD - Publicerad: 1 mars 2005. Senast ändrad: 21 november 2007

Det är inte karriären Patricia Tudor-Sandahl tänker på när hon vill uppmuntra människor att hitta rätt i tillvaron. Det handlar mera om att vara i samklang med hela livet, menar hon i sin nya bok En given väg.

Vad menar du med att vara mer människa?
- Att göra sig till litet mer subjekt i sitt eget liv - möta andra som ett du och inte som ett det.

Alltså, vill hon säga, handlar livsuppgiften sällan om stora, nya uppdrag eller nästa steg i karriären. Att följa sin kallelse är inte att hitta rätt jobb. Sådant kan snarare stå i vägen.

- Vi är så avtrubbade i vårt sätt att leva i dag att vi missar chansen till den där stilla susningen som kan uppfattas om man ger sig litet tid att lyssna inåt, säger Patricia Tudor-Sandahl. Dessutom behöver vi få syn på ett antal hinder som vi rest på vägen...

-------------------

Lev nu

Igår kan du inte ändra på - Idag lever du - Morgondagen har du inte sett.

Din stund på Jorden är här och nu.

--------------------

In Lak'ech betyder ungefär "Jag är en annan du" och är ett ordspråk från Mayaindianerna.

/L

Anmäl
2009-07-25 16:55 #72 av: rore

Tack lynxx! För att du delar med digGlad

Ödmjukheten drunknar i kampen över vem som har rätt och vem som har fel.

När slaget är över finns ingen vinnare.


I livets källa väntar svaren.Regnbåge Kedjor som tynger blir till länkar som bär.Hjärta

 

 


Anmäl
2009-07-25 17:27 #73 av: Choklad

Naturen är undert att stilla finnas i, och bara vara i...att få andas. Det är då man verkligen ser och känner....

U R us

Anmäl
2009-07-25 18:37 #74 av: [Mariann]

Jätte tack lynxx! Underbar text och jag håller helt med. Glad

i naturen blir man ett med det gudomliga, det Enda Livet -  Alltet...

 

Anmäl
2009-07-25 19:40 #75 av: Lynxx

Tack till er åxå! Glad

Vattnet, det stora, ger en xtra dimension till det hela & underlättar för oss att uppleva känslan, de e ja helt övertygad om. Den som vänder ryggen åt en strand, räck upp en hand. Men....vattnet skall visas stor respekt! Den som inte gör det - löper stor risk att bli dess offer i stället.

Vi består av 70% vatten, liksom 70% av Jordens yta e täckt av vatten - de e ju helt naturligt att vattnet har väldigt stor inverkan, åxå mentalt,  på oss. Liksom Månen påverkar & orsakar tidvattnet - känner även Vi av den t.ex.

/L

Anmäl
2009-07-25 22:35 #76 av: andtic

Måste som många andra här, instämma i att jag känner igen mig. I många år har jag känt en viss ensamhet. Ingen människa omkring mig vill prata om andlighet. Jag har aldrig känt mig andligt knuten till någon person. Har alltid haft en känsla av att vi människor är ensamma. Avskilda från varandra. Även om man älskar en person så kommer man aldrig bli "en".
Och även jag känner en hemlängtan. Tillbaka till paradiset (Gud).
Och när jag nämner det här så tittar bara folk på mig och säger: men vi lever här och nu!
Jag vet att vi lever här och nu. Jag lever här och nu. Men jag vill vidare. Mot nya mål. Bara nu när jag tänker på det gnager det i mitt bröst. Problemet är bara hur skall man gå vidare?
Får man måste gå vidare om man skall fylla sin tomma andliga ensamhet.

Anmäl
2009-07-26 13:18 #77 av: [Mariann]

Jag upplever det som så att det är genom mitt hjärta som de inre världarnas, min själ, Guds rike mm öppnar sig och genom det uppstår en slags enhet.

För mig är det så att när jag låter mig näras av de gudomliga världarna/strömmarna så är jag inte ensam.

Ensam i den fysiska världen är det många av oss som är och ska vara, det hör liksom till livet, för att annars söker man inte en djupare gemenskap med det gudomliga och att söka den näringen via hjärtat och "uppåt" eller "inåt" är det som är syftet med separationen.

Så de inkarnationer när ensamheten gör sig påmind är det på djupet vi ska gå och då finns det ingen annan väg än genom hjärtat.... som själen ska sökas....

Så ser jag det i alla fall.

 

Anmäl
2009-07-27 00:09 #78 av: DaVinci-dotter

Har nu läst igenom artikeln och alla inlägg. Oj så mycket att reflektera över och låta mogna. Jag väljer att inte kommentera något av det jag läst just nu, därför.

Däremot kan jag konstatera att den ensamhet jag har känt och som ibland i livet fört mig på villovägar som inte lett till någon glädje eller känsla av icke-ensamhet, den ensamheten känner jag inte längre. Idag älskar jag min ensamhet och vaktar den som en dyrbar gåva från det högsta. Det ger mig möjlighet att komma närmare själen och dess många skikt där jag ständigt hittar nya vägar att gå. Det händer så mycket just nu inom mig och jag är så oändligt tacksam och känner en sådan NÅD för att jag får uppleva allt detta växa inom mig. Tack Universum, tack alla medmänniskor, tack Livet. Jag är en lycklig människa - ensam men inte på ett negativt sätt.

Vill också säga att jag är gift med en underbar man som jag kanske inte pratar så mycket med. Det behövs nämligen inte. För vi förstår varandra utan ord. Han har lärt mig mer om kärlek och vad det verkligen är mellan man och kvinna än någon annan jag träffat. Det är också en nåd. När jag mötte honom för några år sedan så var det inte så att jag blev handlöst förälskad eller något sådant. Däremot rörde hans väsen något inom mig, något ogripbart. Jag kunde inte stå emot, han var mitt öde. Det var oundvikligt. Vi kände båda att vi levt många liv ihop och att vi helt enkelt hörde ihop. Det var verkligen ett själarnas möte. Därmed inte sagt att livet sen dess varit en dans på rosor. Icke. Men jag vet att det är den man jag behöver vara med för att kunna växa på själslig nivå. Och det är en nåd i sig. Man skulle kunna säga att vi delar en ensamhet tillsammans. Det finns i vår luft tillsammans en energi som har liv i sig. Det finns i de outtalade orden mellan oss. Att vi hör ihop och att det är en djupare kärlek än vad som syns utåt.

Hoppas av hela mitt hjärta att ni andra härute på sajten också har sådana själsliga möten även om ni känner en ensamhet.

Och nu startar vi vår grupp i Sthlm där vi som känt oss andligen ensamma äntligen kan ses och berika varandra. Underbart! Jag längtar efter att få träffa alla mina själsliga systrar och bröder.

Kärlek från Da Vinci-dotter/S

Anmäl
2009-07-27 00:24 #79 av: Tride

I skogen är det aldrig ensamt.

Tride.

Sajtvärd på Indien.ifokus. Medarbetare på Andlig Utveckling

"Livet är inte lätt men intressant"  storafamnen

 

 

Anmäl
2009-07-27 00:36 #80 av: DaVinci-dotter

#79 - skogen är mitt favoritställe, bland träden och fåglarna. Hela naturen faktiskt, och havet. Och inte tala om fjällets vidder. Underbart att vistas där.

Anmäl
2009-07-27 02:02 #81 av: szirius

Nån klok man som jag inte minns namnet på just nu Skämssa att om du vill finna insikten i att alla är ett ,behöver du först lära dig vara helt ensam.Först när du funnit ett sätt att klara dig helt på egen hand - DÅ kan du möta andra i fullkomlig gemenskap.

Jag kan också faktiskt se det som ganska "uppblåst" Tystatt lägga skulden på andra att man inte känner spirituell gemenskap med andra.Man menar att andra är ytliga.Det är lätt att drunkna i sina tankar kring att vara ensam och veta saker som andra inte kan förstå osv.

Men det ligger alltid i ens egna betranktande vad man kan se i andra.Det finns gudomlighet i ALLA människor och det tror jag är en del av uppgiften många "enslingar" har att lära sig se...

 

Anmäl
2010-04-20 00:02 #82 av: stillness

Väldigt givande att läsa!

Känner igen mig där

 

Jag tänkte på Rädsla som jag slåss en del med nu, det kan ju med gå hand i  hand med ensamhet så kan det vara samma sak lite?

 

 

/Tack Mariann

Anmäl
2010-04-20 09:40 #83 av: lojna

Kände så igen mig i textens början.Läste inte hela.-Har så svårt o läsa långa stycken....

Men för mig är det en ut veklingsfråga..Klart vissa tillfällen så känner jag som så-Vad gör jag här...

Men jag är inte ensam, har så många med mig som är behjälpliga när jag behöver...Sen så har jag mig själv...o Naturen o djur..o barn .

Anmäl
2011-01-14 20:50 #84 av: Gaiatri

Puttar upp artikeln. Artikel har ett tema som fler kanske känner igen och funderar över.

Sajtvärd på Andlig utveckling

Anmäl
2011-01-14 21:22 #85 av: rore

Tack Gaiatri!! *suckar* Skön läsning.....som förklarar en hel del,,,

Ödmjukheten drunknar i kampen över vem som har rätt och vem som har fel.

När slaget är över finns ingen vinnare.


I livets källa väntar svaren.Regnbåge Kedjor som tynger blir till länkar som bär.Hjärta

 

 


Anmäl
2013-09-23 15:36 #86 av: gryningen

Har länge gått och funderat på ensamheten.

Denna artikel rätade ut en hel del fundringar.

Frågor man har ställt sig själv om livet ,som fick svar.

Anmäl
2013-09-25 12:44 #87 av: stillness


Denna låten säger allt :)

Anmäl
2013-09-25 14:38 #88 av: Farwuq

Vackert

Corruptissima re publica plurimae leges.
Värd för Astrologi iFokus. Medarb. Astronomi, Existens, Filosofi och Finland.

Ge mig snabelat NU!

Anmäl
2013-09-26 11:05 #89 av: stillness


:)

Sedan vill jag dela med mig av denna låten ta till den till era hjärtan och se er själva i spegeln för där finns en hjälte bakom era rädslor och tvivel

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.