Annons:
Läst 6117 ggr
[Mariann]
5/14/08, 2:36 PM

Varför Själskontakt?

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Den som har inspirerat mig till den här korta artikeln är en person som chattade på denna sajt för några veckor sedan och ställde den raka frågan: Varför ska man ha själskontakt? Varför ska man ”bli” själen eller ”fyllas” av själen allt mer? AV NINA MATTHIS

 Jag minns inte ordagrant, men jag kommer ihåg att personen i fråga inte verkade särskilt entusiastisk. Tvärtom. Jag tror inte att han eller hon satte själskontakten särskilt högt upp på sin önskelista. Och jag tyckte att det var riktigt uppfriskande att läsa dessa frågeställningar på en så kallat andlig sajt. De är ju  synnerligen grundläggande frågor. För hur kan man vilja ha något, som är helt främmande för en själv?

Om jag går till mig själv, hade jag förmodligen ställt liknande frågor för ett antal år sedan (ganska många år sedan, om jag skall vara noga): Varför ska man ha själskontakt? Vad är det bra för? Vad får jag ut av det? Blir jag gladare? Blir jag mer framgångsrik? Sätter det sprutt på mitt självförverkligande? Får jag det där jobbet på TV då? Kan jag skriva romaner då? Eller fantastisk poesi? Blir jag klokare? Nej, det där sista hade jag förmodligen inte frågat, för jag trodde nog inte att jag kunde bli så mycket klokare än jag redan var. Jag var helt enkelt rättså nöjd med mig själv, kände mig mer eller mindre komplett intellektuellt - förutom att mitt yrkesliv inte riktigt tog fart, tyckte jag (och jag hade ganska höga ambitioner).

Hur gammal var jag då? Kanske tjugofyra, tjugofem. Nej, någon själskontakt stod inte högt upp på min önskelista. Jag visste knappt vad det var för något. Jag ville förverkliga mig i världen, precis som de flesta människor vill och tänker sig sin framtid. Vad annat skulle jag önska mig? Energier? Inre ljus? Expanderat medvetande? Vad sjutton är det? Och inte minst - vad är det att ha?

Redan här vill jag uttala, att jag inte vill propagera för att någon människa "ska ha" själskontakt. Man har det man har. Man vill det man vill. Det ena är inte bättre än det andra. Min egen erfarenhet säger att det är en fråga om timing. Man erfar det inte förrän man erfar det. Själskontakten dimper ner i knät hos en del, när de minst anar det. Då först är det dags. Inte en dag tidigare. Det finns ingenting slumpmässigt med själskontakt. Vissa längtar efter den, strävar efter den och vill ha mer av de underbara tillfällen då själsnärvaron känns i hela kroppen. Några andra längtar inte alls, men får plötsliga upplevelser som sätter fart på den inre kontakten. Ja, det finns en mängd sätt för själen att kontakta oss - vare sig vi önskar det eller inte. Egentligen (och det här är det finurliga) så har vi själva inte så mycket att säga till om vad det gäller själskontakten. Det är själen, vår egen högre medvetenhet, som "tar sitt grepp" om vår person, inte tvärtom.

Själen och personligheten

Nej, själen knackar inte på dörren och frågar oss om vi har tid för lite samvaro. När själen väl kontaktar oss, har den redan ett bestämt mål i sikte; att omvandla oss till de ljusvarelser vi i själva verket är. Själens mål är att förverkliga sig själv genom oss; att förverkliga sin villkorslösa kärlek och enhetsupplevelse här i världen. Den vill förvandla oss till den vi verkligen är bortom våra känslomässiga och mentala illusioner. Själen vill fylla oss mer och mer med sig själv och den har ett helt annat synsätt på vad framgång är, än vad vår personlighet hittills har förstått.

Vanligtvis har vår personlighet inte villkorslös kärlek som sitt livsmål (fråga dina kollegor eller grannar, så får du höra), eller enhetsupplevelse heller för den delen. Vårt ego, eller vår person, är som förtrollad av den fysiska verklighetens möjligheter och värderingar, och kan ännu inte omfatta själens universella kärlek och intelligens. Vår personlighet är helt enkelt inte där i sin medvetenhet. Personlighetens mål handlar vanligtvis om att stärka sin ställning som person i den fysiska världen.

Personligheten älskar kärlek, men vill gärna ha kärleken för sig själv; en fin partner, härliga ungar, trevliga vänner att älska och bry sig om, så att man orkar möta alla andra "mindre älskade" människor på jobbet, i affären, på charterresan, på bussen osv. Personligheten tror att den vet vad kärlek är. Och det gör den ju också, på sitt sätt. Den vet så mycket om kärlek som den kan veta om. Men själen vet något mer. Själen är ren kärlek. Den kan inte vara något annat än ren kärlek till allt som är skapat, till allt som den möter, eftersom den upplever enhet med alla och allt. I detta perspektiv är personligheten begränsad, även om den inte upplever det själv och därav, helt logiskt, inte saknar något annat eller mer.

Undra på att själen måste bryta sig in i vår person! Annars skulle vi väl traska runt i liv efter liv och aldrig (förfärligt nog) få uppleva vem vi egentligen är. Personligheten tycks inte ha någon egentlig önskan om en inre förvandling förrän den lider. Inte förrän den känner att den "sitter i en bur" önskar den att bli frisläppt. Den där inre buren kan bestå av känslor av sorg, av ilska, av frustration. Den kan bestå av tankar som maler i huvudet, så det känns som att vi håller på att bli tokiga. Själva upplevelsen, när den intensifieras, kan beskrivas som att vårt livsutrymme krymper. Vi får en direkt känsla av att vi är instängda i oss själva - och vi vill ut! Vi vill ut i det ljus och i den klarhet, som vi kanske minns att vi hade tidigare i livet, kanske som barn. Eller som en frihet vi instinktivt anar existerar. Plötsligt är vi inte sådär allmänt nöjda längre. Vi kan faktiskt vara så missnöjda med vårt liv, att vi är redo att ge upp det - för något annat, något som vi inte vet vad det är, men som i alla fall måste vara bättre än detta!

I detta skede står vi inför en förändring. Själen, vår högre medvetenhet och vårt inre vittne, har full koll på läget. Själen vet att vi befinner oss i en kris och den ser bara möjligheter. Den ser en förvandlingsmöjlighet; en väg att öppna oss för en större kärlek, för ett mer ödmjukt förhållningssätt, för djupare insikter, för ett accepterande av det som är och - i vissa fall - för en direkt och påtaglig kontakt med vår egen själ. Själen ser all inre förvandling som framgång. Att vi exempelvis försonas med våra föräldrar är en framgång. Att vi ser att livet är något större och rikare än vår eventuellt snäva yrkeskarriär, är också en framgång. Att vi på djupet accepterar det som har hänt oss i livet, är en ytterligare framgång. Att vi upplever kärlekens läkande kraft är en stor framgång. Om vi upplever själen mer konkret som inre ljus, som villkorslös kärlek, som djup vetskap, som inre energi, som den inre mästaren är det också en avgörande framgång, som sätter fart på vår fortsatta utveckling till den vi egentligen är.

En naturlig utveckling

Om vi på djupet skall förstå meningen med själskontakten, får vi lov att se oss själva som en själ i första hand och som en personlighet i andra hand. Vi får helt enkelt vända på det gängse jag-perspektivet. Från den dag som vi känner eller snarare vet att vi är själen, förstår vi att vår personlighet är en sorts "materia" i förvandling. Ja, inte en fysisk materia i första hand - men tankemateria och känslomateria; något som är i ständig förändring och som egentligen inte är  bestående utan "upplösningsbart". Vi förstår också att själens kvaliteter är eviga; att dess essens av villkorslös kärlek, frid, enhetsupplevelse och god vilja, är vad vi är. Dessa kvaliteter är bestående och vår egentliga kärna. Och det blir uppenbart för oss att vi är på väg att bli själen, vårt verkliga jag, allt mer, och vi vill inget hellre!

Vi håller på att släppa taget om personligheten och själens tag blir allt fastare. När vi har kommit så här långt vill vi också samarbeta med själens kvaliteter och medvetet hjälpa till att omvandla våra hinder av rädsla, ilska, sorg och de invanda tankeformer som skymmer vårt egentliga ljusjag. Vi blir stegvis allt bättre på att se oss själva. Vi kan uppleva själens essens inom oss, och vi ser allt snabbare vårt inre motstånd mot den större kärleken. Vi har nu egna erfarenheter av själens enhetsmedvetande och känner automatiskt när vi drar iväg åt ett annat håll och blir dualistiska; när rädsla får oss att bjuda motstånd och vi separerar oss från enhetsupplevelsen. Vi känner att vi inte mår bra av det. Vi känner att det inte är vi själva. Allt fortare och tydligare kan vi urskilja våra personlighetsmönster och medvetet välja den inre friheten. Den friheten vill vi inte byta bort mot någonting. Inte mot någon berömmelse, inte mot någon blänkande bil, inte mot något statusyrke eller mot någon tjusig lägenhet i världen! Nej, inget materiellt eller någon personlig illusion kan få oss att vilja byta bort den friheten. Den är fullkomlig glädje, helt utan anledning, i sig själv.

Medveten själskontakt innebär ett inre befrielsearbete. Den kontakten är vår naturliga utvecklingsväg. Det är dit vi kommer förr eller senare, precis som att vi inte är barn eller tonåringar hela livet utan att vi hela tiden växer och mognar. När jag var barn ville jag inte bli tonåring. Jag tyckte det verkade hemskt att inte kunna leka längre och bara måla sig och sitta och vänta på moped-killar hela dagarna. När jag var tonåring ville jag inte bli vuxen för det verkade så tråkigt och töntigt, och inte var man speciellt snygg heller med rynkor i ansiktet och noll koll på modet. Av någon anledning har det alltid känts som att jag har haft den perfekta åldern, som jag för stunden har haft. Livet avslöjar successivt kvaliteter, som jag inte haft en aning om innan jag var där och begripligt nog inte heller har längtat till. Så är det även med själskontakten.

En ny verklighet

Idag är själskontakten mitt liv, eftersom jag hela tiden utvecklas genom den och låter den fullborda mitt liv. Tidigare i mitt liv trodde jag inte att någonting annat än min person kunde fullborda mitt liv. Hur kunde det ens vara tänkbart? Eller i mitt eget intresse? Nu vet jag att "själens intresse" är mitt intresse. Jag hade aldrig kunnat gissa mig till fullkomligheten i själens intresse; den enorma vänlighet som leder mig mot allt större klarhet, allt större kärlek, allt djupare glädje. Det innebär inte att själens väg alltid är lätt att vandra. Så länge som delar av personligheten fortfarande krockar med själens essens uppstår inre motstånd, som kan vara nog så jobbiga. Stora avgörande utvecklingssteg, styrda av själen (så kallade invigningar), upplevs även som inre kriser. Men efteråt, när den stora omvandlingen är över och ny energi har ersatt den gamla, så översvämmas jag inifrån av frid, av en ny frihet och av en ljuvlig tacksamhet. Ingenting kan mäta sig med detta!

Det känns som ljusår sedan då jag var omedveten om själens existens. Som ett helt annat liv, långt borta på en annan planet! Jag kan nästan inte minnas hur det kändes. Överlämnandet åt själens kärlek och intelligens har varit så definitivt, så utan återvändo, att jag har slutat att vända mig om för länge sedan. Jag kan knappt se bakåt! Jag vet inte riktigt vad det beror på, men tydligen är själens sikt framför allt här och nu och framåt. Det betyder inte att jag inte kan bearbeta mitt förflutna om så behövs eller märka hur det plötsligt ploppar upp i mitt medvetande och ber om min uppmärksamhet. Men när det är gjort så är det här och nu som gäller igen. Här och nu och framåt, utan fortsatt analys eller grubbleri kring det bearbetade. Det är ersatt av ljus. Av ett ingenting. Man kan kalla det för tomhet, eller kanske för lätthet, eftersom den gamla tanke- eller känslomaterien har ersatts av själens energi. Själen grubblar inte, den är effektiv på ett helt annat sätt. Och jag låter den styra.

Den här verkligheten hade jag aldrig kunnat gissa mig till! Hur skulle jag ha kunnat det innan jag visste om den? Hur skulle jag ens ha kunnat ana den stora kärlek som flödar genom mig och som inte är min personligen. Själen måste upplevas - för ingen artikel, ingen bok eller någon föreläsare kan ge dig den ljuvliga vetskap som bor i själens egen energi. Till och med vetskapen om att inre "skräp" kan dyka upp när som helst, känns intressant och naturlig, för det är så som själen verkar inom oss. Det inre arbetet fortsätter. Ljuset ökar och arbetet fortsätter, fast med större lätthet, större frihet, större klarhet, större kärlek. Själen tar över, breder ut sig, tar nästan all plats stundvis - och det är ren njutning. Jag bara noterar, att jag blir allt mer jag, även om det jaget känns märkligt opersonligt.

Tänk, att det opersonliga är så underbart. Ja, det är som upp och nedvända världen: Nästan allt som jag en gång trodde var viktigt visade sig vara oviktigt. Och allt som jag fått upptäcka genom själens ökade energi, visar sig vara ovärderligt. Snedstegen är för all del mer kännbara nu för tiden (då någon personlighetsdel drar iväg med mig), men å andra sidan framstår dessa steg just därför mycket tydligt och blir lättare att uppfatta och undersöka. Och dessa utflykter från friheten är begripligt nog ingenting som jag vill bevara. Personligheten står med andra ord inte så högt på min önskelista längre; dess ambitioner, strategier och mål. Nej, inget av detta är med på min lista överhuvudtaget. Allt är ombytt. Själens intelligens är så mycket visare, vänligare och mer långsiktig, att jag med nöje kapitulerar inför den gång på gång. Vart för den mig? Jag vet inte. Men jag känner ljuset, är ljuset och är trygg.

Nina Matthis  april 2008

www.herkules.nu

Relaterade länkar

Datum för publicering

  • 2008-05-14
Annons:
[BigMama]
5/14/08, 3:31 PM
#1

Ja, det finns nog inte mycket mer att tillägga. Glad

[Mariann]
5/16/08, 1:54 PM
#2

Nej, det gör nog inte det…. inte för mig heller i alla fall! Glad

Hoppfull
5/16/08, 1:54 PM
#3

Den är jättebra!

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Lionadh
5/27/08, 5:50 PM
#4

Väl värd att läsas! Tack till Nina som skrivit så fint till oss på AU!

Light and joy and peace abide in me. Lesson 93 ACIM

Liveva
5/5/13, 2:59 PM
#5

Fantastisk text som jag nu puttar upp.

Värmer hela mig!

[malinska]
5/9/13, 1:38 PM
#6

underbar text! :)

Annons:
solvinge
5/15/13, 11:18 AM
#7

Tack för denna underbara text om själen🙂

[Lynx1]
5/16/13, 10:04 AM
#8

kärlek.

retep
5/16/13, 8:47 PM
#9

…om att påminnas om att minnas!

Sanningen är en - De vise nämner den vid olika namn

Upp till toppen
Annons: