Annons:
Läst 8229 ggr
[Mariann]
8/28/08, 10:07 AM

Discipelskapets väg III

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Av Kenneth Sørensen

Discipelskapets godkännandefas

När discipeln träder in i godkännandefasen, betyder det att han närmar sig det stadium där han eller hon kan ta en mer direkt del i arbetet som den inre och yttre gruppen är involverad i. Detta stadium kallas för accepterat discipelskap.
Innan accepterat discipelskap kan beträdas startar en kamp med känslornas värld, som berättar:
A: Om själen, i ett särskilt liv och under denna fas kommer det att vara den dominerande faktorn.
B: Om känslornas och det astrala planets illusioner har övervunnits och kan bli ett område för tjänst, via en förmåga att rikta sina känslomässiga aspirationer och begär emot själens avsikt.
C: Om människan kan bli en av Hierarkins (Det Stora Vita Broder/systerskapet) aktiva Medarbetare och kunna arbeta mentalt inspirerad av kärlek och rätt motiv.

Om det lyckas avgörs av aspirantens insatser och bedömningen gjord av seniordiscipeln, som har haft kontakten med aspiranten i samarbete med mästaren.
Aspiranten som närmar sig det stadium där han kan bli en permanent del av ashramets liv, är själv omedveten om sin inre status. Men godkännandefasen är också en av de svåraste av alla faserna, eftersom alla de gamla känslorna återstimuleras som ett led i förberedelse arbetet.

Discipeln som närmar sig accepterat discipelskap är en person som står under starkt inflytande av själen genom det dagliga meditations och samhällsengagemang. Om, för att använda en bild, den vanliga människan bär en spänning på 100 volt, så är discipeln under godkännandefasen en människa som fungerar som en högspänningsledning. Det stimulerar allt i personligheten inklusive karaktärssvagheterna.

Discipeln arbetar med känslolivet
Godkännandefasen är en mycket intensiv fas, eftersom ingen kommer nära gruppen och stängs in i ashramets medvetandesfär förrän man har lärt sig att hantera sina känslomässiga svängningar.

Mästaren är tvungen att skydda sitt arbete mot lärjungar som fortfarande drivs av personliga ambitioner, eller reagera utifrån sårade känslor och andra personlighetsreaktioner. En enda människa som har ett beklagligt beteende i en grupp (som på arbetsplatsen) kan förstöra mycket med en massa skvaller, baktaleri eller kritik. Därför är det viktigt att discipeln när han kommer i kontakt med det viktiga arbetet har tränat sig i att visa god vilja och opersonlighet.

D. K. nämner ett antal egenskaper som måste utvecklas innan accepterat discipelskap blir aktuellt:
1. Opersonlighet. Discipeln skall ha visat och bevisat opersonlighet och obundenhet i förhållande till sig själv, sina medmänniskor, arbetet, mästaren och sin tro, oavsett hur bra den än är. Opersonlighet och obundenhet är en förmåga att handskas oemotionellt till situationer och människor, oberoende av beteendet de kan ha. Det är inte en kylig distans det här är tal om, utan snarare ett varmt utstrålande erkännande och som ser bakom beteendet.

Det är inte heller en tyst passivitet eller handlingsförlamning, tvärtom gör den obundna inställningen att discipeln kan agera mycket tydligare, klart och vist.
Vi har ofta svårt att handskas obundna till vår livsfilosofi som vi ser som ett tecken på att vi är speciellt utvecklade, oavsett om det är något som tyder på det när man nogsamt observera arbetet och inflytandevidden. Trots detta är det av stor nödvändighet.

Det är av stort värde att hitta symboler för de kvaliteter som du funderar på att utveckla, och som man kan arbeta med i meditation. Det är mitt intryck och min personliga erfarenhet att solen är en bra symbol för opersonlighet. Den har en varm och belivande utstrålning på allt utan förbehåll av något slag, därmed stimulerar den livet i allt levande. Solen skiner på de fattiga såväl som rika, såväl som på brottslingar som vise män. Det är kanske just därför att många andliga traditioner har haft soldyrkan, som en central del i sina andliga metoder. Den är en mäktig symbol för Gud och livets utstrålande välsignelse.

D.K. nämner att mästaren har på intet sätt en önskan om känslomässig hängivenhet från sina lärjungar, faktiskt är denna dyrkan ett hinder för en mästare, när kontakt sökes.
 
Opersonlighet kräver en form av lidelsefrihet eller känslomässig neutralitet, inte likgiltighet och passivitet. Opersonlighet är inte en känslomässig kyla och distans. Det är, när den är som starkast, förmågan att träda in i sin nästas ställe, genom identifikation och gruppmedvetenhet. Identifikation är enhetsmedvetande. Gruppmedvetenhet är inklusivitet, förmågan till att genom kärlek uppfatta andras behov som sitt eget. När vi lär känslolivet att vara stilla som ett spegelblankt hav, då kan den större kärleken nämligen använda känslorna som ett medium och "spegel".

Opersonlighet är brist på ambition, men inte aspiration.
Tillåt oss att sätta kvaliteten opersonlighet i relief citerar D.K och läsa hur opersonligheten kan tillämpas i förhållande till familjen:
  "Själen måste också … ge fullständigt avkall på anknytning till andra personliga själv. Den måste lära känna och träffa andra människor enbart på själens nivå. Detta är för många lärjungar en hård läxa. Kanske bekymrar de sig bara lite grand om sig själv och kanske har de lärt personlig obundenhet. Man kanske värdesätter bara lite det som uppnås i kontakt med det lägre personliga självet.

Man lär sig att se bortom allt detta och kanske också har det för fler redan gjort det, men kärleken till sina barn, sin familj, sina vänner och förtroliga är för dem av yttersta vikt, och denna kärlek håller dem fångna i de lägre världarna.
De vill inte inse att deras kärlek är först och främst kärlek av personligheter och endast sekundärt till själarna. Genom detta sönderrivs många lärjungar genom flera inkarnationer, tills tiden kommer att deras kärlek, genom smärta och lidande, genom att ständigt förlora det som de håller mycket av, träder in i en ny högre och mer sann fas.

De häver sig över det personliga och återfinner - efter att ha känt av förluster och lidande - dem som de nu tycker om som själar. Då erkänner dom att det varit vinster och inte förluster, och bara det illusoriska kortsiktiga och falska har försvunnit. Den verkliga människan har bärgats och kan aldrig förloras.

Detta är ofta problemet för föräldrar som är på discipelskapets väg. Och det är genom sina barn att lärdomen att dras, som kan frigöra dem för invigning. De fasthåller sina barn och eftersom det är emot fysiska lagar slutar det olyckligt. Det är höjden av egoism. Om de bara visste skulle de inse, för att fasthålla måste de släppa, och för att bevara måste de frige, sådan är lagen. "Esoterisk Psykologi.

Stadiet: Det accepterade discipelskapet

Disciplens tjänst intensifieras

För att ha blivit en accepterad lärjunge vill det säga att man har befunnits lämpliga att ta på sig större och viktigare ansvarsuppgifter för den inre gruppen. Man har som ett resultat av sin förmåga att utrusta sig med egenskaperna som den inre gruppen har behov av, satt sig i en situation där det har blivit nödvändigt att man blir involverad i arbetet.

Det är också en fas där den personliga utvecklingen glider långt bak i bakgrunden. Eftersom den meditativa och reflekterande praxis är nu så effektiv, att förmågan att lösa personliga konflikter är något som sker nästan automatiskt som en del av den dagliga rutinen.
Tjänst och samhällsengagemang dominerar mycket mer än behovet av personlig utveckling. Man glömmer så att säga sig själv ibland i arbetet.

Discipeln uppbygger och lever i en ständig psykisk spänning Discipeln lär sig genom fokus och målriktning (Onepointedness) på arbetet att leva i en stor psykisk spänning, som ibland orsakar stunder av stor inspirativ kraft från själen och ashramet. Denna spänning är en förutsättning för inspiration. Discipeln lever i detta skede med samma beslutsamhet, fokus och självdisciplin, som en toppidrottsmänniska skulle göra. Fokus här är bara riktad till att tjäna andra i stället för sig själv.

Spänningarna byggs upp även genom att leva ett disciplinerat liv, om du inte slösar tid och energi på onödiga saker. För stor uppmärksamhet på den fysiska hälsan och små brister, andra människors fel och brister, hur andra tycker om oss, skvaller, oro, TV-shopping och sexuell fokus på det motsatta könet att slösa vår energi i en helt otrolig hög grad.

Discipelns första kontakt med mästaren

När discipeln har godkänts av mästaren uppnås den första och direkta kontakten med den personliga mästaren. Detta är ett stadium där du får kontakt med Mästaren som berättar att du är accepterad. Inte för att Mästaren har en särskild sympati för en, utan helt uteslutande för att det genom sitt eget samhällsengagemang och självvalda reningen har kvalificerat sig för händelsen.

Kontakten förekommer antingen i helt vaket medvetande, eller i en dröm och man kan säga om följande:
Händelsen är lysande klar och det råder inget tvivel om äktheten.

Det finns en ovilja att berätta om det.

Det finns en insikt om att den kontakten uteslutande används som ett verktyg i tjänstearbetet.

Man erkänner att det inte är mästaren som bryter kontakten, utan något som sker eftersom själskontakten inte fast förankrad.

Kontakten kan ske i former:
1. En drömupplevelse
2. En symbolisk utbildning
3. En tankeform av mästaren
4. En direkt kontakt med mästare i meditation.
5. En intervju med den mästaren i ashramet.

De tre första exemplen är ofta förberedande kontakter som prövodiscipeln i godkännandefasen upplever innan accepterat discipelskap. De två sista upplevs av den accepterade discipeln.

D.K. nämner att det finns psykologiska upplevelser som liknar de ovan, men som lätt kan vara ett falsarium. En accepterad discipel vet med sig själv att hon uppfyller kraven. Det yttre samhällsengagemanget är av en sådan karaktär att ens välgörande inflytande på andra är bortom allt tvivel. Men det är också viktigt att inte avvisa alla psykiska upplevelser som ett bländverk och därmed avskärmar man sig från en viktig inre kontakt.

Det bör nämnas att det är möjligt att vara en accepterad discipel utan att veta om det. Många framstående kulturpersonligheter som har globalt inflytande, har ingen medveten kontakt med en mästare i detta livet. Det kan vara fördelaktigt att välja en inkarnation utan ockult kunskap, så samhällsengagemanget få 100% uppmärksamhet. Dessa människor upplever en förunderlig förmåga att inspireras och få goda idéer. De är inte medvetna om varifrån dessa intryck kommer.

Den andra invigningen och discipelskap

Det som ockult kallas för den andra invigningen förekommer antingen strax före eller efter det accepterade discipelskapet. Ingen får tillgång till ashramet innan den första invigningen har tagits. D.K. berättar följande om den andra invigningen:
"Invigningsprocessen mellan första och andra invigningen är för många den värsta tiden med sorg, svårigheter, förståelse av problemen samt en konstant insats att rena sig själv som det ockult kallas, och som discipeln alltid är underkastad. Uttalet om att målet för de invigda är att rena sig själva är kanske den mest träffande och upplysande av alla möjliga definitioner av den uppgift som skall utföras. "Strålarna och invigningar"
Andra invigningen sammanfaller med mått av växt, när discipeln uppnår kontroll över sin emotionella natur, så att känslorna inte utgör ett stort hinder i tjänstearbetet.

Det är ett skede där allt i discipelns känslomässiga natur blir stimulerat, så att själen kan luttra och genomtränga den med sin kärlek. Astralplanet domineras av tre typer astralkraft: självisk begärs kraft, rädslans kraft och sexualitetens kraft.
Ambition (maktmissbruk), rädsla och missbruk av sexualiteten är de huvudsakliga områden discipeln måste rena.

Inlemmelse fasen

Denna fas utgör en ännu närmre telepatisk förbindelse mellan discipeln och den övervakande mästaren. Discipeln tas därmed med in till det medvetenhetsmässiga centrumet i ashramet. Vi måste alltid komma ihåg att ett ashram är ett medvetandeområde inte en plats.
Det finns två steg i denna fas: Discipeln på tråden och discipeln i auran. Det är också den fas under vilken discipeln tar tredje invigningen.

Discipeln på tråden

 Det udda namnet hänvisar till det stadium där discipeln lär sig att kontakta sin mästare i nödfall. Tråden är naturligtvis den telepatiska kontakt som finns mellan mästare och discipel.

Man arbetet målinriktat för att stabilisera denna förbindlese främst genom meditation.
Discipeln som har varit accepterad discipel i minst ett liv förmår att behålla detta mentala spänningstillstånd hela tiden - dagen är en ständig meditation. Antahkaranan och medvetandebron utvecklas, vilket leder till en medveten och ihållande hjärnkontakt mellan hjärnan och mentalkroppen, kausalkroppen och vidare upp till mästaren. Det finns ett antal framträdande kännetecken på denna discipel:
1. Discipeln har inte längre något särskilt intresse för sin personliga utveckling eller sitt eget känsloliv.

2. Discipelns förmåga att reagera obundet och opersonligt oavsett vilka reaktioner som väcks i honom. Discipelns egna personliga sympatier och antipatier spelar ingen roll, han kan samarbeta med vem som om så behövs.

3. Discipeln har förmåga att glömma sig själv och är inte särskilt fokuserad på att han är en discipel. Det finns ett utvecklat sinne för proportioner.

4. Discipeln kan arbeta utifrån en hög spänningspunkt, där det personliga livet styrs av hierarkiskt syfte och tjänst.
Discipeln i detta skede åberopar aldrig sin mästares uppmärksamhet i förhållande till personliga frågor. Det är bara frågor som rör gruppens arbete som är relevant.
I detta stadium fortsätter discipeln att övervaka sina tankar, för att uppnå ett stabilt sinne som inte flakkar runt. Discipeln lär sig vikten av tystnad, vilket i praktiken innebär att hålla tillbaka sina ord och endast tala på ett sådant sätt som ger konstruktiva verkningar. Sagt med andra ord så finns det tre lärdomar som ska läras: stoppa själviskt prat, stoppa skvaller, och inte kasta pärlor till svin.

Discipeln i auran

Detta stadium anger ett ännu närmre förhållande mellan mästare och discipel som definieras av den D.K. följande: "det stadium där discipeln får veta vilken metod som han kan kalla till en personlig intervju med mästaren."

Det är ett skede som är väldigt ovanligt och det innebär att det finns en enhet mellan mästare och discipeln. Discipeln går från att vara en nyttig medlem av ashramet till att vara en pålitlig ledare.

När detta stadium har nåtts känns discipeln igen på en upphöjd ro som aldrig stör fokus. Hela livet runt discipeln kan störta samma, allt som är en kärt kan förloras, utan att det kommer att ha ett inflytande på discipelns arbete. Discipeln förmår nu att dra på krafter och kvaliteter som strömmar genom mästarens aura och det är därför det kallas discipeln i auran. När discipeln når den höga stadium, där han / hennes egen aura kan hålla samma spänning som mästarens då är han/hon själv en mästare. Detta innebär att discipeln övertar en del av mästarens arbete, varvid mästaren frigörs till högre arbete.
I den yttre världen har denna lärjunge stor inverkan på samhället och samlar många människor runt sitt samhällsgagnliga arbete.

Syntesfasen

Discipeln i mästarens hjärta
Denna fas, där det finns inte mycket att säga, eftersom det rör medvetande utvidgningar av sådan karaktär att de överskrider varje beskrivning.

D.K. definierar de stadier som följer: "det stadium där discipeln är alltid i nära kontakt (med mästaren), discipeln förbereds för omedelbar invigningen eller har tagit invigningen, och kommer att ges specialiserat arbete. I detta stadium beskrivs vidkommande som discipeln i mästarens hjärta "I syntesfasen tas den fjärde och femte invigningen.

Detta förhållande mellan mästaren och discipeln anger inte på något sätt att det finns ett särskilt kärleksband mellan dem. Båda är i detta skede lika opersonlig som solen och det vore lika absurt som att hävda att solen älskar en person mer än en annan.
Discipel håller nu på att träna att komma i nära kontakt med mästaren över alla mästare - Kristus även känd som Lord Maitreya. Kontakten med mästarens hjärta är ett tecken på den nära kontakt discipeln håller på att etablerat till livsprincipen.

Utvecklingsvägen vad gäller mänskligt liv är nu på väg att bli färdig utvecklad, människolivet har inget mer att erbjuda annat som ett tjänsteområde.

Discipeln nu har möjlighet att identifiera sig med det enda livet och har etablerat kontakt och byggt en medvetandetråd:

från hjärtat till hjärtat i kroncentret

till den egoiska lotusen, som är monadens hjärtcenter

till ashramens hjärtcenter som är mästaren

till Hierarkiens hjärtecenter som är Kristus

till Shamballas Hjärtecenter som är Sanat Kumara

till vår planets högre jag , Venussystemet
 
till vårt solsystems hjärtecenter, Jupiter,

till Sirius systemets hjärtecenter, Sollogos

till en punkt i Siriussystemet.

  • Redigerat 5/13/21, 6:58 PM av FataMorgana
Annons:
[Hukanson]
8/28/08, 5:38 PM
#1

Tack Marianne !  Det är vishet att se Kristus i andra och att respektera sin medmänniska som Buddha himself … även om de är berömda globala kulturpersonligheter. Dessa artiklar tål att tänkas på länge.

[Mariann]
8/28/08, 10:05 PM
#2

Vad underbart roligt att du finner de läsvärda och tänkvärda!

Det gör ju jag med… ;)

[Mariann]
9/1/08, 3:33 PM
#3

här är ett klipp igen ur denna delen:

"Mästaren är tvungen att skydda sitt arbete mot lärjungar som fortfarande drivs av personliga ambitioner, eller reagera utifrån sårade känslor och andra personlighetsreaktioner. En enda människa som har ett beklagligt beteende i en grupp (som på arbetsplatsen) kan förstöra mycket med en massa skvaller, baktaleri eller kritik. Därför är det viktigt att discipeln när han kommer i kontakt med det viktiga arbetet har tränat sig i att visa god vilja och opersonlighet."

Detta är ju en viktig del i träningen mellan 1 o 2 invigningen…. ett klipp till om samma:

"Invigningsprocessen mellan första och andra invigningen är för många den värsta tiden med sorg, svårigheter, förståelse av problemen samt en konstant insats att rena sig själv som det ockult kallas, och som discipeln alltid är underkastad. Uttalet om att målet för de invigda är att rena sig själva är kanske den mest träffande och upplysande av alla möjliga definitioner av den uppgift som skall utföras. "Strålarna och invigningar" Andra invigningen sammanfaller med mått av växt, när discipeln uppnår kontroll över sin emotionella natur, så att känslorna inte utgör ett stort hinder i tjänstearbetet."

[Mariann]
9/1/08, 3:37 PM
#4

Detta ovan är en väldig kamp… ett slagfält nästan… med sig själv och känslorna… som man blir pinsamt medveten om ibland…

Ett klipp till om vad man ska uppnå elller vad det handlar om i grunden:

"Opersonlighet kräver en form av lidelsefrihet eller känslomässig neutralitet, inte likgiltighet och passivitet. Opersonlighet är inte en känslomässig kyla och distans. Det är, när den är som starkast, förmågan att träda in i sin nästas ställe, genom identifikation och gruppmedvetenhet. Identifikation är enhetsmedvetande. Gruppmedvetenhet är inklusivitet, förmågan till att genom kärlek uppfatta andras behov som sitt eget. När vi lär känslolivet att vara stilla som ett spegelblankt hav, då kan den större kärleken nämligen använda känslorna som ett medium och "spegel"."

Det handlar alltså om att bli opersonlig… tåls att grunnas på… betydelsen av opersonlighet alltså…

Andriel
9/3/08, 12:10 AM
#5

Empati är ju också kan man säga förmågan att träda in i sin nästas ställe och bära sin nästas bördor och smärta för ett ögonblick. Är begreppet opersonlighet liktydigt med empati? kanske inte?  Empati betyder medkänsla med. Opersonlighet medför snarare samkännade med. Oerhört intressant artikel med lysande beskrivningar av varje steg i praktiken och konsekvenser för medvetandet under utveckling och karaktäristika för olika skeden i utvecklingen. Tack Mariann

[Mariann]
9/3/08, 8:37 AM
#6

kommer att tänka på en sak när jag läser dina rader Andriel  :)

Jag har grunnat mkt över mångas ("new agares") avstånd till ordet "medlidande", iaf i Sverige, här säger man hellre medkänsla - empati, vilket givetvis är ok…

Men för mig och det jag kommit fram till är att de är skillnad i orden… enheten ligger mkt mer i ordet medlidande än medkänsla.

Medkänsla-empati är för mig liktydigt med att jag håller det lite längre bort från mig själv.

Medans medlidande är mer en identifikation.

Det är faktiskt först i dagarna jag har fått en större och djupare förståelse för min känsla av orden i mig :). Genom översättningen av 1 kapitlet i Hjärtats Visdom  :)

Där står på ett ställe ca så här:

Känna medlidande utan att låta sig begränsas av det!

Det är väl därför jag aldrig haft problem med det ordet, jag begränsas ju inte av det :) Snarare tvärtom ;)

Annons:
Eremitha
9/3/08, 1:49 PM
#7

Konsten är väl att känna med-lidande så att man själv upplever lidande men inte på ett personligt sätt, det vill säga, inte "jag lider", eftersom det då blir fokus på det personliga och inte på den människan men lider med.

Sedan måste det väl vara så att förmågan till medlidande utvecklas parallellt med de erfarenheter vi får genom inkarnationerna. Jag tror inte man kan uppleva verkligt medlidande om man inte själv haft samma typ av lidandeerfarenhet någon gång.

Fair Winds and Following Seas!

Blissis
12/10/08, 12:09 AM
#8

Såg den här ikväll…

"Kærlighed er ren fornuft
og ikke emotionel medlidenhedsfølelse,
der kommer til udtryk gennem venlige handlinger."

Alice A. Bailey

[Mariann]
12/10/08, 7:45 AM
#9

#8 I vilket sammanhang så du dessa rader?

Hoppfull
12/10/08, 8:47 AM
#10

Empati betyder ju förmågan att sätta sig in i andras känslor, att känna som andra, ha förståelse för andras känslor… det är inte för mig avståndstagande alls. Jag tror däremot att medlidande är ett ord man aktar sig för då det representerar i viss mån att tycka synd om någon, vilket ju inte är samma sak som att känna förståelse för hur någon annan har det. Men det är förstås min förståelse av orden.

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Blissis
12/10/08, 9:14 AM
#11

#9

Eftersom jag letade efter att få klarhet om vissa buddhistiska begrepp så tittade jag på visdomsnettet eftersom de har en ordbok. När man klickar på litteratur så kommer det upp en trevlig avdelning som heter Månadens ordspråk Glad

Djwal Khul är en tibetansk mästare så den esoteriska kunskapen är grundad i buddhistiskt tänkande genom Alice Bailey. Esoterisk buddhism skulle jag vilja säga. Enl. wikipedia:"Djwal Khul [1] [1] (variously spelled 'Djwhal Khul', 'Djwal Kul', or simply 'DK'), is supposed by some Theosophists and others to be a Tibetan Master in the tradition of ancient esoteric spirituality."

Därför så hittar jag många referenspunkter till min Mästares undervisning som till en del grundar sig på samma utgångspunkt plus Daoismens esoterik plus det han själv upplysts till när han nådde upplysning inom dessa ortodoxa inriktningar. Han nådde nämligen upplysning inom flera ortodoxa läror, en efter en, inte samtidigt. Han började när han var 4 år.

#10

Jag håller med dig Hoppfull. Medlidande är för mig att lida med, någonting personligt, medan medkänsla är empati, att känna med någon, att förstå någon.

[Mariann]
12/10/08, 9:26 AM
#12

#11 Den har jag missat, tack Blissis för det! Glad

[Hukanson]
12/10/08, 5:43 PM
#13

Förmåga att träda in i sin nästas ställe genom identifikation och gruppmedvetenhet. När livet ler och arbetet är kreativt så begränsas ofta vårt med-liv till känslor och tankar. Det är ett forum vi försöker göra till stöd och tröst. Men en vacker dag prövas kanske vännen. Gruppen får en svår prövning av något slag. Lidandet har kommit in i gruppen. Kanske Livet är hotat, definitivt glädjen och bekvämligheten. Att i det läget visa total solidaritet, 100 procentigt villig att bära sin nästas börda i medkänsla stöd och tröst hur det än skapar lidande för egen del det är en osynlig bragd, ett mirakel i vardagen. För de är ju så vanliga dessa gamla gubbar och gummor som går med kryckor och rullstolar och rollatorer och är mest i vägen för oss andra medkännande varelser. Vi som läser budskapen på flera språk och inte har tid att tänka efter ordentligt.

Annons:
lkn02001
1/8/09, 4:27 PM
#14

Detta är ofta problemet för föräldrar som är på discipelskapets väg. Och det är genom sina barn att lärdomen att dras, som kan frigöra dem för invigning. De fasthåller sina barn och eftersom det är emot fysiska lagar slutar det olyckligt. Det är höjden av egoism. Om de bara visste skulle de inse, för att fasthålla måste de släppa, och för att bevara måste de frige, sådan är lagen. "Esoterisk Psykologi.

Detta känner jag att jag tar till mig. oerhört mycket.

jag funderar dock på sambandet mellan detta stycke och

Opersonlighet kräver en form av lidelsefrihet eller känslomässig neutralitet, inte likgiltighet och passivitet. Opersonlighet är inte en känslomässig kyla och distans. Det är, när den är som starkast, förmågan att träda in i sin nästas ställe, genom identifikation och gruppmedvetenhet. Identifikation är enhetsmedvetande. Gruppmedvetenhet är inklusivitet, förmågan till att genom kärlek uppfatta andras behov som sitt eget. När vi lär känslolivet att vara stilla som ett spegelblankt hav, då kan den större kärleken nämligen använda känslorna som ett medium och "spegel"."

Hur kan man undvika att hålla fast sina barn om man verkligen kan identifiera sig med dem? Och hur gör man som förälder för att inte hålla fast dem? JAg förstår inte riktigt men känner att det nog egentligen kan sägas

"if you really love something, set it free. If it comes back to you it´s yours forever".

lkn02001
1/8/09, 4:28 PM
#15

Jag undrar också hur denna seniordiscipel yttrar sig, det låter i texten som att det är en annan fysisk person som man får kontakt med. stämmer deT?

[Mariann]
1/8/09, 5:42 PM
#16

#14 Tycker sista meningen är kanon och så skulle jag nog tänka också.

#15 jag tror det kan vara bådeoch dvs en i inkarntion eller en på de inre planen som håller uppsikt…

Hoppfull
1/8/09, 7:35 PM
#17

#14 Som förälder måste man lita på sina barns förmåga. Lita på att de är rustade för att själva möta världen och göra sin egna erfarenheter och misstag. Självklart finnas där för dem när de trampat i klaveret men se klaveret som deras skola.

Vi kan inte förbereda våra barn för livet genom att skydda dem FRÅN livet, de måste ut i det och känna på det, smaka, lukta och prova och först när man får göra själv förstår man och växer. Det är som skillnaden på att läsa ett recept och att själv baka/laga mat. Det är lätt att läsa eller lyssna på någon erfarens beskrivningar men att göra detta själv är ju ändå det jag lär mig "hantverket" av.

Så tänker jag med mina ungar Glad

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

szirius
1/9/09, 11:05 PM
#18

har läst denna tråd och känner att det påminner mkt om  "mindfulnes"-övningar. Att känna de oroliga känslorna, men inte agera på känslorna.Att bli berörd, men inte förlamad utan fortsätta i god handling osv. För mig är det samma sak som att  man "uppnår kontroll över sin emotionella natur, så att känslorna inte utgör ett stort hinder i tjänstearbetet."

Och,ja…att ha barn är en otrolig övning i att lära sig älska och släppa det man älskar.Att finnas vid sidan, men inte bära…

Detsamma i äktenskapet egentligen.Man behöver släppa varandra fria för att man ska kunna välja varandra igen, varje dag.När man är i det flödet så har kärleken inga gränser.

lkn02001
1/14/09, 11:13 AM
#19

Okej, när jag läste texten upplevde jag det som att det starka kärleksfulla själsliga banden är något som hämmar. Men eftersom ljuset är kärlek så kan ju inte kärlek vara fel. Jag kan alltså låta mitt kärleks ljus omfamna henne och ändå inte hålla fast henne, det är nämligen precis det jag gör. Jag försöker omsluta henne med mitt kärleks ljus och ser på när hennes personlighet utvecklas - dömer inget. Alla säger att hon har väldigt stor personlighet och vilja, samtidigt som hon är väldigt känslig. Hon utvecklas så fort att varken vi eller t.ex. förskolepersonalen hänger med. Jag vet att detta kan ge svårigheter i framtiden, men hon måste ju ta sig igenom dem, med mitt och hennes pappas stöd och kärlek. Det är väl inte att hålla fast? Samtidigt kan jag titta på henne och mitt hjärta snörs ihop av kärlek, jag kan gråta av lycka över henne - men det är väl inte heller att hålla fast?

[Mariann]
1/14/09, 1:25 PM
#20

Inte som jag ser det, det är väl just så det ska vara, älska och låta utvecklas men finnas som stöd och hjälp. Tycker jag låter kanon!

Annons:
Hoppfull
1/14/09, 2:19 PM
#21

Jag tycker inte heller det!

Att släppa barnen fria men älskar dem allt man kan är väl den bästa vägen?!

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

lkn02001
1/14/09, 2:40 PM
#22

Kyss

[KosmosBill]
8/17/13, 10:50 AM
#23

#0 Djup visdom och stora insikter i denna text.

Moonwing
8/24/13, 3:31 AM
#24

"De vill inte inse att deras kärlek är först och främst kärlek av personligheter och endast sekundärt till själarna. Genom detta sönderrivs många lärjungar genom flera inkarnationer, tills tiden kommer att deras kärlek, genom smärta och lidande, genom att ständigt förlora det som de håller mycket av, träder in i en ny högre och mer sann fas.🙂

De häver sig över det personliga och återfinner - efter att ha känt av förluster och lidande - dem som de nu tycker om som själar. Då erkänner dom att det varit vinster och inte förluster"

 "Om de bara visste skulle de inse, för att fasthålla måste de släppa, och för att bevara måste de frige, sådan är lagen" ❤️

Denna text påminner mig först och främst om att vi alla strävar mot samma mål. Ingen är mer ingen är mindre-alla arbetar vi med oss själva, och med varandra -försöker vi fokusera mer på det, hjälper vi också varandra oavsett var vi är i utvecklingen.

Precis som ett "barn" måste inse att "föräldrarna gjort sitt", eller pga omständigheter inte kan finnas för dem, på så sätt hjälps även "föräldern" i sin utveckling "att släppa taget" ..tänk vad saker får nya betydelser när de ses ur andra perspektiv!

-jättefin text, tack! 🙂

"Inom en människa av ljus, finns det ljus...När hon inte lyser, råder mörker."             (Evangelium enligt Thomas, 24)

  / Wingen

Upp till toppen
Annons: