Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

Aktuella världshändelser Andlig utveckling - Psykologi Astrologi Boktips Bön - Invokation - Affirmation Chakran - Psykiska kroppar - Hälsa Devor - änglar - naturväsen Esoteriskt/Teosofiskt Evenemang - Retreats - Kurser Gud Healing - Hälsa Hjärtat - Kärlek Humor Inspiration-Förebilder Konst - foton Livsprocesser - Utvecklingsproblem Ljusarbete - Tjänande Läsvärt - tänkvärt Meditation Medlemspresentationer Medvetande - själen Musik - Film - Youtube OT - off topic Om sajten/om iFokus Omröstningar - undersökningar Ordförklaringar Själen - anden Stjärn - Änglamänniskor Tal och symboler Universum Upplevelser Övrigt
2. Döden - det stora äventyret

2. Döden - det stora äventyret

2008-11-20 20:33 #0 av: Eremitha

Andra delen av Erik Ansvangs artikelserie handlar om döden i esoterisk belysning. Hur skiljer sig den andliga vetenskapen och naturvetenskapen sig åt i synen på döden? Och vad händer egentligen med kroppen när vi dör?

(Döden - det stora äventyret - 2:8)

Andevetenskapens information
om döden och dödsprocessen
skiljer sig fundamentalt
från samhällets allmänna uppfattning

 

bild1.jpg

Det råder stor oenighet mellan andevetenskapens och naturvetenskapens uppfattning av döden och dödsprocessen. Det framgår bland annat av dessa citat:

Våra tankar om döden har varit felaktiga. Vi har betraktat den som den stora och slutgiltiga rädslan, emedan den i verkligheten är den stora befriaren - ett inträde till en rikare aktivitet - den är livets frigörelse från den materialiserade kroppen och en otillräcklig existens.

Alice A. Bailey: Døden - det store eventyr, s. 11

I Alice A. Bailey's böcker berättar den tibetanske mästaren Djwhal Khul, att vi bör vända upp och ner på våra föreställningar om döden. I det fysiska livet firar vi födelsen som en glad begivenhet, även om den reellt medför att medvetandet spärras in en begränsad form och möjligheterna för utveckling reduceras betydligt. Döden, som vi fruktar och beklagar, är en födelse in i en högre, lysande och friare dimension.

Vi borde därför betrakta döden som den i verkligheten är - en fantastiskt vacker begivenhet - en uppståndelse och ett tillbakavändande till ljusets och andens rike.


bild2.jpg

Den strålande ljuspunkten som steg ner stiger nu upp...
Detta kallar människan döden, men själen kallar det för liv.

Alice A. Bailey: Døden - det store eventyr, s. 12

 

Detta citat visar klart på vårt problem. Vi ser döden från personlighetens synvinkel, inte från själens. Personligheten upplever att den dör men själen vet, att den lever. Själen dör inte, för den förflyttar endast livet in i en annan och högre form.

bild3.jpg

Varför inte bjuda denna övergång välkommen?
Lär er att uppskatta upplevelsen som den visa ålderdomens gåva,
och se fram emot det stora äventyret, som väntar dig."

Alice A. Bailey: Døden - det store eventyr, s. 30


Vi går i skolan för att lära oss fastställda saker och när skolåret är slut så får vi ferie. Vi ska slappna av och samla krafter och integrera det vetande som vi har tillägnat oss under terminen. Vi har svårt att förstå att när vi inkarnerar så går vi i livets skola och när vi dör så har vi slutfört "skolåret". Vi drar oss undan för att "smälta" det vetande som vi har tillägnat oss under livets gång och göra oss beredda för nästa "skolår", som bjuder på nya utmaningar och nya utvecklingsmöjligheter. Vi skall därför både glädja oss över det vetande som vi fått möjligheten att tillägna oss, och över "ferien" som vi nu får i ljusets rike, när döden inträffar.


Dödsprocessen är en del av livet
För det flesta människor är dödsprocessen den största begivenheten i livet - men glöm inte att den är en del av livet självt. Barn har inget förhållande till döden, men förr eller senare i livet så börjar vuxna människor att bli medvetna om att tillvaron har ett oundvikligt slut. Kanske försöker vi att förtränga döden, men vår kultur tillåter oss inte att göra så. Otaliga saker i livet försöker få oss att ta ställning till döden. Döden har nämligen varit det fasta temat i mänsklighetens långa kulturhistoria. Överallt dyker den upp. Vi möter den i litteraturen. Vi känner den från teaterkonsten. Hela vägen från opera till rock så sjungs det om döden. Och i våra dagar så ser vi temat åter och åter igen i filmer.

 


bild4.jpg


Rädsla för döden
De flesta filmproducenter tjänar en förmögenhet på vår dödsrädsla. Filmindustrin får stora svårigheter den dag då människorna har övervunnit sin rädsla för döden. Vem kan föreställa sig en film där skurken hotar hjälten med döden och hjälten svarar: "Tack ska du ha - jag lovar att göra dig en tjänst i nästa liv." I litteraturen, musiken och filmen kan döden vara en välsignelse, men det är inte den normala uppfattningen. De flesta människor är rädda. Vi är rädda för döden för att vi inte förstår den. Döden är något okänt och vi fruktar det okända. Vi tror att det är en total avslutning på allt vad vi håller av i tillvaron. Allting upphör:

• alla förbindelser med andra människor
• all kärlek och hängivenhet
• all aktivitet
• alla planer och projekt
• allt

Döden är därför en resa till ett okänt och fruktat land och vi lämnar endast ofrivilligt och under protest. Djwhal Khul säger att efter vår uppfattning så motsvarar det...

- att lämna ett upplyst varmt rum, vänligt och välkänt, där de kära är samlade, för att gå ut i den kalla mörka natten ensam och skrämd med ett hopp om det bästa, men utan att vara säker på något.

Alice A. Bailey: Døden - det store eventyr, s. 25


Vad är det vi fruktar?
Den tibetanska mästaren Djwhal Khul berättar för oss att dödsfruktan är baserad på sju saker:

1 Fruktan för frigörelseprocessen.
2 Fruktan för det okända.
3 Tvivel på odödligheten.
4 Sorg för att bli lämnad och att lämna
5 Tidigare erfarenheter av döden
6 Bindningar till vanor och nöjen
7 Helvetesrädsla


1. Fruktan för frigörelseprocessen
De flesta människor fruktar den slutgiltiga lösgörelsen från kroppen. Djwhal Khul berättar att det finns grund till fruktan inför denna frigörelse och han berättar varför:

Den outvecklade människan
- Har ännu en så svagt utvecklad tankevärld att döden bokstavligen upplevs som sömn. Det finns inte tillräcklig minneskapacitet för att registrea upplevelsen. (Det är inte nog med RAM i datorn för att rymma dödens stora datamängder).

Den genomsnittliga människan
- Upplever döden som en direkt fortsättning på de intressen och aktiviteter som hon var upptagen av i det fysiska livet. Hon upplever ingen större skillnad. Många är i början inte ens klara över att de är döda.

Sökaren/Aspiranten
- Upplever knappast någon död, för som sökare/aspirant fortsätter man omgående med det tjänstearbete man redan har påbörjat på det inre planet. Det är som att gå till arbetet i det fysiska livet. Man känner igen sina arbetsuppgifter och fortsätter där man släppte det föregående natt. Den ända skillnaden är att nu kan man arbeta alla dygnets 24 timmar i stället för endast under sömnperioden.

Den invigda
- Upplever döden på ett helt speciellt sätt, därför som invigd är man i förväg fullt medveten på det inre planet. Man är därför fullt medverten under hela dödsprocessen. Man upplever endast döden som en frigörelsesproces.

2. Fruktan för det okända (självbevarelsedrift)
Vi människor har en instinktiv fruktan för döden och denna instinkt har ett ändamål. Dess syfte är att se till att mänskligheten består som ras och art. Dödsångesten är grunden till att människan har kunnat kämpa sig fram till sin nuvarande nivå. Vi kallar denna fruktan för självbevarelsedrift.

Självbevarelsedriften är grunden för de många vetenskaper som sysselsätter sig med upprätthållande av livet - till exempel läkarvetenskapen, läkemedelsindustrin och sälfärdssamhället. Fruktan för döden är en naturlig och nyttig reaktion.

Vem är inte rädd?
I New Age-kretsar har det blivit vanligt att påstå att man inte är rädd för döden. Der är en utmärkt hållning, men har man den inställningen bör man samtidigt spekulera över frågan:

"Om du inte är rädd för att dö, reagerar du då inte alls i en livshotande situation?"
Samtidigt som vi egenltigen inte är rädda för döden, kommer djupare lager i vår natur hela tiden att instinktivt reagera med fruktan. En del av oss kommer utan tvivel att vara rädda. Denna instinktiva reaktion kommer vi nog aldrig att helt bli av med, men den tibetanske mästaren Djwhal Khul berättar att den fruktan som härstammar från det omedvetna kommer att försvinna någon gång i framtiden. Vi fruktar nämligen bara det vin inte känner. En människa är bara rädd om hon är ovetande. När vi vet vad vi kan förvänta, kan vi förbereda oss istället för att vara rädda.

3. Tvivel på odödligheten
Naturvetenskapens forskare är som sagt nutidens prästerskap, men i motsats till andra "trosriktningar" ger den inte något löfte om ett liv efter döden. Tvärtemot lovar forskarna att medvetandet försvinner när hjärnan stoppar sin aktivitet. Varje människa när, djupt i sitt sinne, ett hopp om att det faktiskt finns ett liv efter döden, helt enkelt eftersom den vetenskapliga förklaringen strider mot den upplevelse de flesta människor har. Nämligen att det bakom de dagliga tankarna, känslorna och handlingarna finns ett "jag" som tänker, känner och handlar. Naturvetenskapen kan inte förklara vad detta "jag" är, och den kan inte heller ge en förnuftig förklaring på vad som sker efter döden. Naturvetenskapen står utan förklaringar, och har därför inget annat att erbjuda än tvivel och fruktan.

4. Sorg över att lämna och bli lämnad
Självfallet är vi ledsna över att behöva lämna de människor vi älskar och håller av, men det beror först och främst på att vi tror, att avskedet är definitivt. När vi åker på en kortare eller längre ferieresa, sörjer varken vi eller familjen. Vi gläder oss, och alla våra vänner önskar oss en riktigt god resa och ser fram emot återseendet. Om vi visste att dlden också är en resa och att vi ska mötas igen, skulle sorgen ersattas av lite resfeber.

5. Tidigare erfarenheter av döden
Genom inkarnationernas lopp har vi genomgått otaliga dödsprocesser. Några har varit mycket våldsamma:

Vi har omkommit i kamp.
Vi har fallit offer för vilda djur.
Vi har störtat ner från höga höjder.
Vi har bränts ihjäl.
Vi har drunknat.
Vi har blivit mördade ... etc.

Dessa ohyggliga upplevelser hör emellertid till livet, och har inte något med själva döden att göra. Men då de våldsamma händelserna förde till ddöden, förbinder vi dlöden med våra reaktioner på de sista upplevelserna i det fysiska livet.

6. Bindningar till vanor och nöjen
Vanliga materialistiska människor är så upptagna av det fysiska livet, och är så identifierade med sitt jobb, sina pengar och sina fysiska ägodelar, att hela deras identitet är bunden till dessa företeelser. Denna bindning till den fysiska världen medför naturligtvis fruktan för att mista allt det som för dem är de enda värdena i tillvaron.

7. Helvetesrädsla

Ursprungligen erkände kyrkan budskapet om ett liv som inkarnerade i många kroppar. Men för ungefär 1500 år sedan uteslöt man reinkarnationsläran och gav kristendomen en sadistisk utformning. Plötsligt beslutade prästerna att människa har endast ett liv i en kropp. Inte nog med det. Efter detta liv ska vi dömas, och detta avgörande kan ha de mest allvarliga konsekvenser för det eviga livet - pavsett om livet varade en vecka eller hundra år. Många människor fruktar faktiskt döden för att det i deras omedvetna ligger en tro på helvetet och förfärliga straff, som är helt utan proportion med de småfel som de har begått.

Kyrkan hänvisar till att Jesus själv sa att människan endast har ett liv, men därmed gav han i verkligheten andevetenskapen rätt. Människan h ar nämligen bara ett liv, ett evigt liv, som periodiskt kommer till uttryck i fysisk form i den fysiska dimensionen.

Den hämndgirige guden
Alla har hört om en emotionell, vred och jämndgirig gud, som straffar med de gruvligaste pinor bara man tvivlar på hans existens. Det avgörande är uppenbarligen inte om man är ond eller kärleksfull. Det avgörande är om man är troende. Idag accepterar tänkande människor inte doktrinen om ett enskilt fysiskt liv och om vanliga, syndiga människors eviga förtappelse i helvetet, medn bara helgon får ett liv i evig salighet. Budskapet verkar orimligt, vare sig man använder sig av förståndet eller samvetet. Därför har kyrkan förlorat i trovärdighet för många människor. Men den har tyvärr lyckats skapa tvivel om livets odödlighet.

Kyrkan har ingen utvecklingslära
Många upplever också tanken på ett evigt liv i himlen som ett problem. Man menar att kyrkan inte har en egentlig utvecklingslära. Slutstationen är en plats i paradiset. Vad man skall där att göra förtäljer inte historien. För aktiva, progressiva och visionära människor är detta paradis ett problem. Det blir snabbt tråkigt att gå runt och glädja sig över att lejonen sover ltillsammans med lammen, eller att sitta på ett moln och spela harpa. Eller att höra andra göra det.

Vad säger läkarvetenskapen?
Finns det någon grund för att frukta döden? Alla andevetenskapliga källor säger nej, men vad säger läkarvetenskapen? Eftersom kunskap är en metod att avlägsna fruktan, skulle det vara intressant att höra om den medicinska forskningen bekräftar de andevetenskapliga påståendena, som säger att döden är en vidunderlig upplevelse.

Sjukdom är en del av livet - inte döden. Ja, men kan döden då inte vara en smärtsam upplevelse? Nej - själva döden är aldrig smärtsam, Men den process som för fram till den slutliga döden kan naturligtvis vara pinfull. Ofta kommer sjukdom förer döden, men sjukdomsprocessen har inget att göra med den process som avlutar sjukdomen. Sjukdom är en del av det fysiska livet - inte av den fysiska döden. Det är svårt att acceptera för många, eftersom vi är vana vid att identifiera oss med kroppen.

Exempel: Bilen och personligheten
Att sjukdom bara har med kroppen att göra kan illustreras som så: Kroppen är ett transportmedel för medvetenheten, liksom en bil är ett transportmedel för personligheten. Låt oss föreställa oss att vi skaffar en ny bil - liksom vi fick en ny kropp vid födelsen, Vi använder den, och efter hand slits den mer och mer. Vi börjar få problem med de vitala delarna i motorn. En dag brakar bilen ihop och vi får lämna den vid vägkanten. Och den slutar på bilkyrkogården. I hela denna process har vi inte en enda gång identifierat oss med de sjuka motordelarna. Sjukdomarna hör till bilen, inte till ägaren.

Samma sak sker med vår kropp. Själen, eller medvetenheten, använder kroppen. Efterhand slits kroppens vitala organ, och en dag är den ur stånd att fungera. Sjukdomarna hör till den fysiska kroppen - inte till ägaren. Ägaren lämnar kroppen, och denna urstigning kallar vi döden. Sjukdom och död är därför två skilda saker.

Vi kan dö på tre sätt
Vi kan dö av annat än sjukdom. Läkarvetenskapen säger oss att människor faktiskt kan dö på tre olika sätt:

1. Plötslig död
2. Syrebrist
3. Sammanbrott av vitala organ

bild5.jpg

1. Plötslig död
Plötslig medvetslöshet och död förekommer på många sätt. Vi hör om otaliga som omkommer i bilolyckor. Vi hör om soldater som dödas i krig. Vi hör om överfall där offret slås ner och dräps. Om folk som faller ner och krossas till döds.Om människor som slås av blixten. Det händer inte ofta, men det händer.

Dessa händelser medför att personen slås ut. "Knocked out" är faktiskt ett utmärkt uttryck, för personen blir bokstavligt talat utslagen, alltså slagen ut ut kroppen - för vi ska försöka se dessa företeelser mrån medvetenhetens synvinkel. Inte från kroppens.

Medvetslöshet betyder att medvetenheten har lämnat den fysiska hjärnan.Den fysiska människan är "medvetande-lös", alltså utan medvetande. När vi är utan medvetande är vi inte i stånd att registrera smärta. Och döden är inget annat än en permanent medvetslöshet i den fysiska hjärnan.

Som en elektrisk chock
Den tibetanske mästaren Djwhal Khul bekräftar, att även i händelse av en våldsam och plötslig död får vi inget annat än ett kort ögonblicks upplevelse av fara, som kan liknas vid en elektrisk chock. Det är allt. Vi behöver därför inte frukta en plötslig död, för den är nästan smärtfri. Där finns ingen upplevelse av smärtor, för medvetandet finns inte på plats i kroppen, och vi kan därför inte registrera smärta.

Detta bekröftas av den amerikanske läkaren Raymond A Moody, som har forskat i nära-döden-upplevelser. En av hans patienter - en man som vid en olycka ådrog sig en allvarlig skallskada, och där man inte kunde se några livstecken - berättade efter uåterupplivningen. En annan "dog" av sår han hade fått i Vietnamkriget, och han berättar om ögonblicket då han drabbades:

I skadeögonblicket kom det ett ögonblicks smärta, men så försvann alla smärtan. Jag hade en känsla av att sväva i ett mörkt rum. Dagen var bittert kall, och ändå var det enda jag kände medan jag befann mig i det mörka, värme, och det största behag jag någonsin hade upplevt. [ ... ] Jag minns att jag tänkte: 'Jag är nog död'.

En stor våg av lättnad. Det var inga smärtor, och jag har aldrig känt mig så avslappnad. Jag kände välbehag, och allt var gott.

(Raymond A Moody: "Livet efter livet", s 32)

 

bild6.jpg


2. Syrebrist
Den andra dödsorsaken är syrebrist. Läkarna kallar det för förlust av medvetandet på grund av otillräcklig syresättning av blodet.

Vi kan dö av syrebrist på många sätt - vid drunkning till exempel. Några har nått så långt i drunkningsprocessen att de blev dödsförklarade. Eftersom de återupplivades och efteråt kunde berätta om upplevelsen, var de förstås endast det som vetenskapen kallar nära-döda.
Människor som har upplevt drunkningsdöden påstår alla att det var en otroligt behaglig upplevelse. Vad försiggår då? Under vattnet är vi som bekant förhindrade att andas in syre. Samtidigt finns det ändå en naturlig och stark drift att andas in, men driften motarbetas av musklerna, som kämpar för att utestänga vattnet. Flera gånger försöker den drunknande att andas in, men istället släpps luftbubblor ut.

Tänk på hur ofta vi byter ut luften i lungorna - eller hur kort stund vi klarar att ahålla andan. Så får vi en aning om hur ofta kroppen behöver frisk luft för att fungera. Lungornas celler töms därför blixtsnabbt på syre, och den drunknande blir nästan omgående medvetslös. Musklerna slappnar av - och först då släpps vatten in i lungorna. Den drunknande upplever alltså inte denna obehagliga fas.

Koldioxiden förgiftar och bedövar
Om man har sett hur en person kämpar och blir blå i ansiktet av syrebrist, är det svårt att förstå att det skulle vara behagligt. Men naturvetenskapens forskare försäkrar att anhopningen av koldioxid i lungorna snabbt förgiftar kroppen och bedövar den. Kroppen blir helt enkelt känsellös. Syrebrist är därför en snabb och i stor sett smärtfri död, som ingen borde vara rädd för.

Gasförgiftning
De fysiologiska processerna i samband med drunkningsdöden är identiska med dödsprocessr förorsakade av andra former av syrebrist, till exempel gasförgiftning. Gasförgiftning sker en smula långsammare än drunkning, eftersom gas ofta innehåller en smula syre. Men processen är fortfarande mycket snabb. Dödsorsaken är densamma, för när syretillförseln avskärs av vatten, gas eller annat, förlamas musklerna i kroppen.

Exempel: Syrebrist i en lokal
Vi kan uppleva principen i en liten, instängd möteslokal med många människor. När syret börjar ta slut blir människor tunga och dåsiga. Musklerna saknar syre och börjar slappna av. Om vi öppnar fönstret och släpper in frisk luft, livas alla upp igen.

 

3. Vitala organs sammanbrott
Här har vi den vanligaste dödsorsaken. På grund av sjukdom eller förslitning börjar vitala organ att fungera dåligt, och till sist bryter de samman helt. Vilka organ som bryter samman är individuellt. Läkarvetenskapen berättar, att om en människa har en god, sund, välbalanserad kropp, där alla organ är lika starka, kommer levern att vara det första organ som bryter samman. Härefter följer det ena organet efter det andra tills döden inträder.

Kroppen förgiftas och bedövas
När en människa dör på grund av ett eller flera vitala organs sammanbrott, är processen förenad med smärta. Detta på grund av att de döende organen kämpar för att överleva. Denna kamp kallar vi sjukdom, och den förorsakar smärta. Men läkarvetenskapen lär att smärtan som regel inte tilltar fram till tidpunkten för döden. Till sist blir smärtan faktiskt mindre och mindre tills den till slut upphör helt. I några fall upphör smärtan plötsligt.

Men avsaknad av smårta är inte liktydigt med läkning. Orsaken till de avtagande smärtorna är nämligen densamma som vid syrebrist - förgiftning av kroppen. När vitala organ upphör att fungera klarar kroppen inte att rensa blodet, som därför transporterar mer och mer gift runt i kroppen. Detta gift verkar som ett slags narkos. Den döende bedövas och görs okänslig för smärtorna.

Exempel: Dödskramper
En engelsk läkare, Dr Robert McKenna (Charles Hampton: The Transition called Death s 42) berättade att han en gång hade upplevt en döende kvinna blott 28 år gammal, som hade de värsta dödskramper han någonsin bevittnat. I dödskrampens smärtor uppvisade kvinnans ansikte det mest ohyggliga lidande. Då krampanfallet var över återvände patienten till medvetande. Hon öppnade ögonen och sade leende: "Vad gott jag har sovit!"

De vitala organens sammanbrott och deras kamp för överlevnad, är en process som uteslutande är knuten till den fysiska kroppen. Därför är sjukdom och smärta en del av livet - inte själva döden. Det finns ingen grund för att frukta själva döden.

När man ser människor genomleva en dödsprocess som är förbunden med lång och smärtsam sjukdom, är det många som helt naturligt frågar "varför?" Nämligen när man iakttar en dödsprocess fylld med svårt lidande, hos en god och kärleksfull människa som har levt sitt liv i tjänst för sina medmänniskor. Varför ändå detta lidande? Det är svårt att förstå att det är en lycklig situation för den döende. Den av lidande fyllda dödsprocessen är en förberedelse för nästa liv. Lidandet är en nödvändig avbetalning av karmisk skuld, som annars kommer att vara hämmande i nästa liv. Att bli frigjord från det förflutnas snärjande band är det bästa som kan ske för den döende, så man kan vända tillbaka under ljusare och mer lovande betingelser.

En möjlighet för återbetalning
När en god och kärleksfull människa, som har hjälpt och stöttat många människor under livets gång, genomgår en lidandefylld dödsprocess, är enbart ett fåtal uppmärksamma på att den karmiska situationen samtidigt berör personens medmänniskor. Den döendes lidande erbjuder en enastående möjlighet till återbetalning för den hjälp och det stöd man själv fick i hårda stunder.


Reflektion

Hur har du det med dödsprocessen efter denna information?

Forts Döden no 3

Hämtat från Visdomsnettet

Översatt av Farwuq och Eremitha

 

Fair Winds and Following Seas!

Anmäl
2008-11-20 21:43 #1 av: Madson

En mycket bra artikel. Många frågetecken löstes upp.

Jag var innan inte speciellt rädd för döden, men nu känner jag verkligen lugn.

Tackar för en mycket läsvärd artikel!

Kramar Madson

Anmäl
2008-11-20 23:28 #2 av: Andriel

Suveränt ! Den sanna inställningen är ju att betrakta kroppen som ett klädesplagg och därför inte identifiera sig med den.

Problemet är ju att personligheten, som är en temporär medvetandeyttring skapad av anden, dör ju också så småningom. Det är den personlighet som själen godkänner som överlever i evighet.

Varje gång anden via själen doppar sig i den tyngsta materien inkarnerar man, och varje gång själen stiger upp ur badet med ännu större insikter dör man. Man är ännu så länge bara en del av badet, det vill säga personligheten, men efterhand övergår man i själsmedvetande och får själv komma upp. Rätta mig om jag har fel!

Anmäl
2008-11-21 07:31 #3 av: [Mariann]

#2 Jag tycker det låter bra!

Om man läser korta artikeln här om kausalkroppen

så står det så här:

"Kausalkroppen fungerar som ett upplagringscenter för människans blivande kvaliteter - dvs de kvaliteter som är rensade från själviskhet"

 

Anmäl
2008-11-24 12:44 #4 av: Hoppfull

Mycket mycket intressant!

Tack!

Anmäl
2009-07-10 12:23 #5 av: rore

Vilka underbara texter.

Jag blir alldeles varm inombords

Ödmjukheten drunknar i kampen över vem som har rätt och vem som har fel.

När slaget är över finns ingen vinnare.


I livets källa väntar svaren.Regnbåge Kedjor som tynger blir till länkar som bär.Hjärta

 

 


Anmäl
2009-07-10 16:36 #6 av: [Mariann]

Härligt!  jag kan bara hålla med dig, de är underbara.... och så talande....

Anmäl
2009-07-14 23:41 #7 av: DaVinci-dotter

Fantastiskt fin information. Jag bara läser och läser. Kanske inte blir så mycket sömn när jag nu hittat detta jag sökt. Har länge tänkt läsa Bailey och Blavatsky men är glad om jag "slipper" eftersom det alltid är enklare att tillgodogöra sig texter ur sin egen samtid.

Tack för att ni publicerat detta som jag hoppas MÅNGA tar sig tid att läsa och begrunda och sjunka in. Döden är vår vän.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.