Annons:
Läst 9027 ggr
Eremitha
1/31/09, 3:46 PM

5. Döden - det stora äventyret

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Detta kapitel heter På tröskeln, och beskriver nära-döden-upplevelser som många människor kunnat vittna om.

Döden5a.jpg

Kapitlet baseras på  Döden - det stora äventyret 4:8, av Alice Bailey

Hur upplever den döde döden?

I artikelseriens första avsnitt har vi iakttagit dödsprocessen utifrån och beskrivit den schematiskt, men det berättar inte något om hur den döde upplever döden. Det är faktiskt möjligt att beskriva hur döden upplevs inifrån.

Oräkneliga människor har i åtskilliga år berättat om ut-ur-kroppen-upplevelser och nära-döden-upplevelser, som är personliga erfarenheter utanför kroppen i en annan dimension, och man kan kalla deras beskrivningar för en sorts ögonvittnesskildringar. Det är inte tal om något naturvetenskapligt bevis för ett liv efter livet, för döda människor vänder som bekant inte tillbaka och därför kan vi inte intervjua dem. När de vänder tillbaka nästa gång kan de inte minnas något, för efter återfödelsen är de försedda med en ny fysisk hjärna. I gengäld är nära-döden-berättelser kraftiga indicier, för den överväldigande mängden av vittnesbörd är anmärkningsvärt överens, och de motsvarar dessutom klärvoajanta forskares upplysningar.

Några läkarvetenskapliga forskare intresserar sig för nära-döden-upplevelserna i ett försök att fylla det naturvetenskapliga tomrummet omkring människans död. Forskare har definierat det de själva karakteriserar som kliniskt döda människor – alltså människor som i medicinsk mening är dödförklarade. Det betyder att hjärtat har upphört att slå en längre period, blodtrycket har fallit till icke mätbar nivå, kroppstemperaturen har sjunkit etc. Det är de kliniska definitioner som har använts av läkare i årtionden. Dessa människor är därför dödförklarade till följd av gällande kriterier för dödens intrdäde, men trots det lyckades man återuppliva dem och vid en senare tidpunkt har de intervjuats.

Hjärnsvängningarna

Idag har man känsliga tekniker för att spåra biologiska processer, till exempel EEG-apparaten, som avläser hjärnans pyttesmå elektriska spänningar. Det finns en tendens att basera uppskattningen av döden på frånvaro av EEG-kurvor, alltså de karakteristiska plana kurvorna. När en människa är döende är man vanligtvis inte uppmärksam på att mäta hjärnsvängningarna, för man har nog att göra med återupplivandet. Men i enstaka fall har man gjort det, och hjärnan har faktiskt visat de karakteristiska plana kurvorna som är typiska för att en människa har dött.

Vi kan därför utgå ifrån att dessa människor är vad den medicinska vetenskapen kallar kliniskt döda. Många känner namnen på några av de läkare som har genomfört ett viktigt forskningsarbete för att lösa dödens gåta. Jag kan bland annat nämna den schweiziska psykiatern Elisabeth Kubler-Ross och den amerikanske läkaren Raymond A Moody, som båda har skrivit flera böcker i ämnet.

Döden5b.jpg

Bevisar inte att det finns ett liv efter döden

När dessa forskningsresultat inte accepteras som egentliga bevis, motiveras det med att dessa många människor inte kan karakteriseras som döda, utan bara nära döda. Några går så långt att de definierar död som ett tillstånd varifrån man omöjligt kan återkallas till liv igen. Att medvetenheten bevisligen vänder tillbaka till kroppen ger naturligtvis möjlighet till andra förklaringar, vilket naturvetenskapen absolut också använder sig av i ett försök att försvara gällande teorier.

Nära-döden-upplevelser kan endast betraktas som kraftiga indicier, men dessa indicier har stor betydelse för andevetenskapen, eftersom de kommer från naturvetenskapen och inte från andevetenskapen allena. Här erfar naturvetenskapen något som stämmer överens med den andliga vetenskapen. Denna forskning är ett kraftigt indicium på att det faktiskt finns ett liv efter döden, och att detta liv har en bestämd karaktär, eftersom alla dessa nära-döden-upplevelser är förbluffande identiska där alla väsentliga faktorer återkommer.

Teoretisk uppställning av nära-döden-upplevelserna

Den amerikanske läkaren Raymond A Moody ställer upp en lång rad faktorer som återkommer. Och när tillräckligt många människor berättar att de upplevt samma sak, tyder mycket på att det är tal om vad man kallar objektiva upplevelser i de subjektiva världarna. Man kan inte bara tala om hallucinationer, som är den typiska förklaringen.

Nedanstående citat ger en teoretisk uppställning av alla när-döden-upplevelsens faktorer på en gång. Det handlar alltså inte om en enskild människas upplevelse, utan om en summering av många människors erfarenheter sammantagna. Efter detta ges några exempel på autentiska händelser. Det är emellertid mycket sällsynt att få alla punkterna presenterade på en gång som en teoretisk modell, så som Raymond A Moody har gjort i sin första bok Livet efter livet. Senare skrev han en bok som heter Mera om livet efter livet, men det citeras huvudsakligen från den första boken.

Dödsupplevelsen

En människa som just ska dö har nått en punkt varvid den fysiska smärtan tycks kulminera, och hör i detsamma läkaren dödförklara henne. Ett obehagligt ljud börjar höras, en hög rington eller summer, samtidigt som människan upplever sig fara mycket fort igenom en lång tunnel. Därefter befinner hon sig plötsligt utanför sin fysiska kropp, men ändå hela tiden i dess omedelbara närhet, och hon ser sin kropp på avstånd som om hon var åskådare. Hon betraktar återupplivningsförsöket från denna ovanliga synvinkel, och befinner sig i ett känslomässigt högstämt tillstånd.

_
Efter en stund blir hon lugn och vänjer sig vid sitt besynnerliga tillstånd. Hon uppdagar att hon fortfarande har en ”kropp”, men att den är mycket annorlunda jämfört med den som hon lämnat, och har helt andra färdigheter._

_
Snart börjar också annat att ske. Hon blir mottagen och hjälpt till rätta. Hon får syn på andarna av redan döda släktingar och vänner, och ett kärleksfullt och varmt väsen av ett slag hon aldrig tidigare upplevt._

_
En uppenbarelse av ljus visar sig framför henne. Detta väsen ställer en ordlös fråga som ska få henne att värdera sitt liv, och hjälper henne i samma stund igång genom att förevisa en panoramisk återblick över det viktigaste begivenheterna._

_
Härefter följer en fas där det verkar närma sig någon slags gräns eller hinder, som uppenberligen markerar övergången från det jordiska livet till nästa. Men människan blir klar över att hon måste tillbaka till jordelivet, att tidpunkten för hennes död ännu inte är inne._

_
Emellertid protesterar hon nu, för hon är starkt uppfylld av sina upplevelser på andra sidan, och har ingen önskan att vända tillbaka.Hon överväldigas av intensiva känslor av glädje, kärlek och frid. Trots detta motstånd klarar hon på ett eller annat sätt att bli återförenad med sin fysiska kropp och leva vidare._

_
Hon försöker senare att berätta för alla om detta men det är svårt. För det första kan hon inte finna mänskliga ord, för det andra intar andra människor en hånfull hållning, varefter hon upphör med att berätta om sin upplevelse. Men den utövar fortfarande inflytande på personens tillvaro, särskilt på hennes uppfattning om döden och förhållandet mellan liv och död._

Raymond A Moody: Mera om livet efter livet , s13-14

Så lyder Raymond A Moody’s kombinerade framställning. Moody upplyser om att skillnaderna i upplevelserna har ett samband med längden på nära-döden-upplevelsen. De som var döda under en längre period kom djupare in i upplevelsen än de som bara var nära döden. Men låt oss nu höra några citat av personliga upplevelser, och undersöka några av de mer markanta faserna i upplevelsen.

Döden5c.jpg

Saknas täckande ord

Den esoteriska läran berättar att den astrala världen som vi träder in i efter döden i den fysiska världen, har fyra dimensioner. Denna esoteriska kunskap skapar språkliga problem när de fyrdimensionala upplevelserna ska översättas till beskrivningar och förklaringar som vi kan förhålla oss till i den tredimensionella fysiska världen. Upplevelserna ligger helt enkelt utanför vår gemensamma erfarenhetssfär. Därför beklagade sig många över att de saknade ord som kunde uttrycka upplevelsen.

En kvinna uttryckte det som så:

_Se, jag har verkligen ett problem när jag försöker att berätta detta för dem, för alla ord jag känner till är tredimensionella. Medan jag gick igenom det tänkte jag hela tiden: ”Ja, då jag läste geometri fick jag alltid veta att det bara kunde finnas tre dimensioner, och det godtog jag helt enkelt. Men de tog fel. Det finns flera.” Och självfallet är vår värld – den vi lever i nu – tredimensionell, men det är avgjort inte nästa. Och därför är det svårt att berätta det här för dem. Jag måste beskriva det för dem med ord som är tredimensionella. Det är så nära jag kan komma, men det är inte riktigt täckande. Jag kan faktiskt inte ge dem en fullständig skildring.
_

Raymond A Moody: Livet efter livet, s29

Döden5d.jpg

Upplevelse av livlösa kroppar

Många har berättat om att de har betraktat kampoen för att rädda deras liv. Från en poeition utanför kroppen har de kunnat följa slagets gång som en slags åskådare. De har iakttagit alla närvarande, har hört vad de sagt till varandra, och de har hört läkaren dödförklara dem.

En kvinna berättar:

Mitt hjärta stannade. Jag hörde den röntgenläkare som behandlade mig gå till telefonen, och jag hörde mycket tydligt att han slog ett nummer. Jag hörde honom säga: ”Dr James, jag har slagit ihjäl er patient, fru Martin”. Och jag visste att jag inte var död. Jag försökte att röra mig eller göra dem uppmärksamma på det, men jag kunde inte. Då de försökte återuppliva mig kunde jag höra dem säga hur många milliliter av det ena eller andra som jag skulle ha, men jag märkte inte nålsticken. Jag kände ingenting när de rörde vid mig.

Raymond A Moody: Livet efter livet, s30

Döden5e.jpg

Ljuden i huvudet

Många nära döda berättar om en karakteristisk ljudförnimmelse som uppstår just före döden eller samtidigt med att människan lämnar kroppen. Några upplever detta ljud som ytterst obehagligt, medan andra beskriver det som behagliga, musikliknande upplevelser. Den individuella skillnaden i ljudupplevelsen, och problemet med att finna ett acceptabelt fysiskt ljud att likna det vid, medför att ljuden beskrivs mycket olika:

  • En summer
  • En hög ringning
  • Ett klick
  • Ett brölande
  • Ett brak
  • En flöjtton
  • En vind, blåst
  • Musik

En man som dödförklarades vid ankomsten till sjukhuset blev återupplivad, och han berättar om ljuden som fjärran klockor. En kvinna som ”dog” av inre blödningar efter en blodpropp hörde vacker musik. De berättar själva:

Jag hörde vad som lät som ringande klockor långt borta, som fördes med vinden. Det lät som japanska vindspel. Det var för en stund det enda ljud jag kunde höra. Jag började höra musik, en slags majestätisk, verkligt vacker musik.

Raymond A Moody: Livet efter livet, s 33

Tunnelupplevelsen

Ett av de tecken som återkommer i beskrivningar av nära-döden-upplevelsen, är en upplevelse av att passera denom en lång, mörk tunnel. Ofta är ljudupplevelsen förbunden med denna passage genom ett rum eller ett slags rör.

Döden5f.jpg

Tunnelupplevelsen är medvetenhetens upplevelse av att förflytta sig ut ur solarplexuscentrat, hjärtcentret och huvudcentret, och den efterföljande övergången från det fysisk-eteriska till de inre medvetenhetsplanen. Upplevelsen markerar därför den viktiga punkt i dödsprocessen då människan lämnar kroppen och det fysiska livet, och rör sig in i en annan dimension.

I två nära-döden-upplevelser beskrivs detta på följande sätt:

_Det första som skedde – det gick mycket fort – var att jag for genom ett mörkt, svart vakuum med stor hastighet. Man kan väl likna det vid en tunnel. Jag kände det som om jag åkte i en vagn på en rutschbana i en nöjespark, och for genom tunneln i en enorm fart.
_

Raymond A Moody: Livet efter livet, s 35

Döden5g.jpg

Sjuksköterskan gav mig en spruta så jag skulle dö smärtfritt. Jag gled med huvudet före in i en smal och mycket mörk gång. Det var som om jag just precis kunde få plats där. Jag började glida ner, ner, ner.

Raymond A Moody: Livet efter livet, s 35

**
Ut ur kroppen – och in i en ny
**I det fysiska livet har vi lärt oss att identifiera oss med den fysiska kroppen. Den materialistiska människan är förvissad om att upplevelsen av att ha ett jag eller ett sinne, inte är något annat än verkan av elektrisk och kemisk aktivitet i den fysiska hjärnan. Även religiösa människor och esoteriker, vilka är förvissade om att människan har en själ eller ett sinne, upplever i realiteten denna andra instans som något mer flyktigt än kroppen. De flesta upplever att de har en aura – inte att de är en aura som har en kropp.

Därför är det omöjligt för de flesta och svårt för många att föreställa sig att vi kan existera utanför kroppen. Det betyder att det för de flesta är en stor överraskning att resan genom den mörka tunneln slutar med att man plötsligt betraktar sin egen kropp utifrån, som en åskådare. Man känner igen den livlösa kroppen, men upplever den som något främmande som man är oförmögen att identifiera sig med.

Döden5h.jpg

En kvinna som ”dog” av en hjärtsjukdom upplevde det på följande sätt:

Jag började långsamt att stiga till väders. På vägen upp såg jag flera sjuksköterskor komma springande in i rummet. Jag svävade vidare upp förbi lysknappen, och så stannade jag och svävade just under taket och tittade ner. Jag såg dem återuppliva mig där uppifrån! Min kropp låg utsträckt där nere på sängen, ganska tydlig, och de stod allesammans runt omkring den. Jag hörde en sjuksköterska säga: ”Åh, Gud! Hon har gått bort. Jag glömmer aldrig hur hennes hår var uppsatt.” När jag såg dem hamra på mitt bröst och gnida mina armar och ben nedanför mig tänkte jag: ”Varför gör de sig så mycket besvär? Jag har det fantastiskt nu.”

Raymond A Moody: Livet efter livet, s 38

Det finns många olika känslomässiga reaktioner på denna upplevelse. Den första känslan är ofta att man desperat önskar sig tillbaka till kroppen, men inte har en aning om hur man ska bära sig åt. Andra är rädda och panikslagna. Och lyckligtvis berättar några om positiva reaktioner.

Döden5i.jpg

Jag hade förnimmelsen av att sväva, då jag märkte att jag gled iväg från min kropp, och jag såg bakåt och kunde se mig själv på sängen under mig, och jag var inte rädd. Det var stilla – mycket fridfullt och upphöjt. Jag kände att jag kanske höll på att dö.

Raymond A Moody: Livet efter livet, s 40

**Den nya kroppen
**Upplevelsen av att befinna sig som en åskådare till situationen, frigjord från den fysiska kroppen, medför att de flesta menar att de övervarar situationen från en annan kropp. I enstaka fall berättar den ”döde” att själen, sinnet eller medvetenheten (eller vad de nu valde att kalla det) frigjorde sig från kroppen och att de därefter var helt utan kropp – de var ”rent medvetande” eller ”en punkt av medvetenhet”.

Men det stora flertaler upplevde att de befann sig i en annan kropp. De har emellertid stora svårigheter med att beskriva denna ”nya kropp”, helt enkelt för att det inte finns täckande ord i språket. Den nya kroppen betecknas som viktlös, för att man svävar uppe under taket. Man svävar runt i den, och den är så fin och genomskinlig att man kan gå genom dörren utan att öppna den.

Fysiska ting utgör inget hinder. Därför är denna nya kropp både något och inget. Raymond Moody valde att kalla den nya kroppen för ”den andliga kroppen”, men från den esoteriska läran vet vi att det handlar om den eteriska eller astrala kroppen.

Döden5j.jpg

Från nära-döden-upplevelserna vet vi att den nya kroppen har en form. Den antar samma form som vår fysiska kropp, med armar, ben, huvud, överkropp och underkropp – men samtidigt är den ett kulformat moln, en dimma, en imma, rökaktig, genomskinlig, ett energifält et cetera.

Det var som om jag kom ut ur min kropp och in i något annat. Jag tänkte inte att jag ingenting var. Det var en annan kropp … men inte en annan människokropp … det var inte precis som en människokropp, men det var inte heller någon stor, oformlig massa. Jag vet att jag hela tiden hade något man skulle kunna kalla händer. Jag kan inte beskriva det.

Raymond A Moody: Livet efter livet, s 49

**Döden5k.jpg
**

**
Klarhet i medvetandet
**Det är en genomgående erfarenhet att det omedelbart efter döden uppstår en överraskande klarhet i medvetandet. Man befinner sig till synes i ett tillstånd av tidlöshet. Man är överraskad, lättad och lycklig.

Ens hjärna är så klar. Det är så behagligt. Min hjärna fångade helt enkelt upp allting och förstod allt med en gång, utan att den behövde gå igenom något mer än en gång.

_När jag ville se någon en bit ifrån var det som om en del av mig, en slags utlöpare, sköt iväg mot den personen. Och det kom för mig i den stunden, att oavsett var i världen något skedde, kunde jag helt enkelt vara där.

_

**Mötet med andra
**Ingen människa dör ensam, och här avses inte hjälpande och stöttande människor i den fysiska världen. Det finns alltid hjälpare till hands på de inre planen, som hjälper den ”döde” in i de nya omgivningarna. Ofta kommer det att vara gamla vänner eller döda släktingar, men det kan också vara medlemmar i den astrala hjälpstyrkan, som bistår och visar vägen in i ljusets riken. När många döende uttrycker glädje eller direkt hänryckning just innan de andas ut, orsakas det inte minst av återseendets glädje eller helt enkelt begeistring över ljuset, rösterna, musiken och lysande väsens närvaro i dödsögonblicket.

Döden5l.jpg

Flera veckor innan jag nästan dog hade en god vän till mig, Bob, blivit mördad. I det ögonblick jag kom ut ur min kropp hade jag en förnimmelse av att Bob stod precis vid sidan av mig. Jag kunde se honom i mitt sinne och jag kände att han var där, men det var underligt. Jag såg honom inte som hans fysiska kropp. Jag kunde se saker, men inte i fysisk form och hur som helst inte så tydligt – hans uttryck och allting. Han var där, men han hade inte någon fysisk kropp. Det var en slags klar kropp, och jag kunde känna varenda del av den – armar, ben och så vidare – men jag såg den inte fysiskt. I den stunden tänkte jag inte riktigt på att det var märkligt, men jag hade faktiskt inte behov av att se honom med mina ögon. Jag hade under alla omständigheter inga ögon.

Raymond A Moody: Livet efter livet, s 55

**Ljusväsendet
**En av de mer fascinerande gemensamma faktorerna i nära-döden-upplevelserna, och som inverkar starkast på personerna, är mötet med ljusväsendet. Det visar sig först svagt, men blir snabbt starkare tills det utstrålar en obeskrivlig överjordisk strålglans. Ljuset är lysande vitt eller klart men inte bländande (vilket möjligen beror på att man inte har fysiska ögon som kan bländas). Alla berättar att det inte endast är ljus, utan ett ljusväsen. Alltså en utpräglad personlighet.

Döden5m.jpg

Ljusväsendets magnetiska dragning är helt oemotståndlig. Och den kärlek och värme som strömmar mot den döende är helt obeskrivlig. Den döende känner sig helt lugn och totalt accepterad i ljusväsendets närvaro. Denna upplevelse av obetingad kärlek får många att relatera händelsen till sin personliga religiösa uppfattning. Därför berättar många att de har mött Jesus eller Kristus, medan andra tror att det handlar om Buddha, Krishna, Mohammed etc.

Jag försökte att ta mig fram till ljuset, för jag kände att det var Kristus. Det var inte någon skrämmande upplevelse. För jag, som är kristen, hade med en gång satt ljuset i förbindelse med Kristus, som sade: ”Jag är världens ljus.” Jag sa till mig själv: ”Om det är nu jag ska dö så vet jag vem som väntar på mig framme i det där ljuset.”

Raymond A Moody: Livet efter livet, s 60

_
Jag svävade upp i detta rena, kristallklara ljus, ett strålande vitt ljus. Det var vackert och så klart, så strålande, men det gjorde inte ont i mina ögon. Det är inte ett ljus man kan beskriva på jorden. Jag såg inte riktigt en person i detta ljus, och ändå har det en särskild identitiet, det har det avgjort. Det är ett ljus av fullkomlig förståelse och fullkomlig kärlek._

Raymond A Moody: Livet efter livet, s 61

Döden5n.jpg

**
Skyddsängeln**

Men vem eller vad är detta ljusväsen, som några nära döda kallar en ängel, dock utan att antyda att det har vingar. Den esoteriska läran ger inte ett tydligt svar, men det handlar sannolikt om människans skyddsängel. Själen på sitt eget plan kallas solängeln. Solängeln är den kropp som vårt själsmedvetande bor i. Solängeln, eller själskroppen, består av högvibrerande kausal materia, och den kan därför inte själv träda fram på det relativt lågvibrerande astralplanet för att själv ta emot sin tillbakavändande personlighet. Den måste sända en representant.

Vi har alla en skyddsängel knuten till oss, som har till uppgift att fungera som själens representant i de lägre världarna. Skyddsänglen är ett uttryck för själen eftersom den vibrerar på själens grundton, och det är dess uppgift att beskydda och bistå den inkarnerade personligheten. Därför ligger det nära till hands att anta att det är vår skyddsängel, som tar emot oss som själens representant när vi på tillbakavägen träder in i den astrala tillvaron.

Tankeöverföring

Skyddsängeln kommunicerar å själens vägnar med den döde. Det är dock tal om en helt speciell form av kommunikation, för alla nära döda bedyrar att de inte hör en fysisk röst eller andra ljud från ljusväsendet. De svarar inte heller själva med hörbara ord. Tvärtemot äger en direkt och obehindrad tankeöverföring rum. Den är så klar att det inte finns minsta möjlighet att missförstå eller att ljuga för ljusväsendet. Man förstår allt fullständigt och ögonblickligen.

Döden5o.jpg

Mitt sinne fylldes av tanken: ”Älskar du mig?” Det var inte precis i form av en fråga, men jag vill tro att betydelsen av vad ljuset sa var: ”Om du älskar mig så vänd tillbaka och fullfölj det du har påbörjat i ditt liv.” Och under allt detta kände jag det som om jag var omgiven av en överväldigande kärlek och barmhärtighet.

Raymond A Moody: Livet efter livet, s 61

Flera hör frågan: ”Är du redo att dö?” eller ”Vad har du gjort med ditt liv som du kan visa mig?” Alla är eniga om att ljusväsendet inte ställer frågan för att anklaga eller hota dem – eller för att få kunskap om något, för ljusväsendet kan tydligt se personens hela liv framför sig. Det ställer snarare frågan för att få den döde att tänka över sitt liv. Och i denna förbindelse presenterar ljusväsendet en panoramisk återblick. Den fysiska döden är framkallad av själen, och i och med att människan inträder i sin astralkropp vänder själen sin uppmärksamhet direkt mot den medvetna personligheten i astralkroppen, och i nästa ögonblick aktiveras återblicken.

Otaliga människor har upplevt att livet ”passerar revy” i en nära-döden-upplevelse, och denna händelse är en möjlighet att bedöma det som hänt i det fysiska livet. Återblicken sker i kärleksfull närvaro av ljusväsendet, vilket ger styrka att konfronteras med livets skeenden på gott och ont.

Ögonblickligt ihågkommande

Återblicken presenteras som en speciell form av ihågkommande. Den sker osedvanligt snabbt, och när den nära döda efter återupplivningen ska förklara upplevelsen måste minnena beskrivas i tidsmässig ordningsföljd, kronologisk ordning, men i realiteten är ihågkommelsen momentan. Alla livsögonblick uppfattas med en enda mental blick.

Det handlar om otroligt levande och verkliga visuella bilder, med livfulla, tredimensionella färger – och bilderna rör sig. Man känner igen både var enskild bild och de känslor och stämningar som var förbundna med situationerna. Några nära döda kommer ihåg att allt var med i tillbakablicken – varje händelse, från den minst betydelselösa till den mest betydelsefulla. Andra förklarar att de endast blev presenterade för livets höjdpunkter. Ljusväsendet verkar lägga vikt vid två saker: Förmågan att älska andra och förmågan att tillägna sig kunskap.

Döden5p.jpg

Då ljuset dök upp var det första han sa till mig: ”Vad har du att visa mig som du har gjort med ditt liv” , eller något med samma mening. Och så var det som dessa tillbakablickar började. Jag tänkte: ”Oj, vad är det som försiggår?”, för plötsligt var jag tillbaka i min tidiga barndom. Och därifrån var det som om jag rörde mig från mitt tidigaste liv och fram genom vartenda år av mitt liv ända till nutiden. De saker som kom tillbaka glimtvis kom i samma ordning som mitt liv, och de var så levande. Scenerna var precis som om man gick utanför och såg dem helt tredimensionella och i färg. Och de rörde sig.

Raymond A Moody: Livet efter livet, s 64

Livet sett utifrån

Man upplever sitt liv i ett utanförstående medvetandetillstånd där alla detaljer uppfattas, men det viktiga är att man ser livet som omgivningen upplevde det. Man får alltså möjlighet att se sig själv utifrån. När vi upplever vilka verkningar våra handlingar har haft på andra människor, har vi naturligtvis en enastående möjlighet att erkänna vilka fel vi har begått. Redan här väcks en intensiv önskan om att vända tillbaka och råda bot på de många felstegen.

Det gäller dock inte alla. En människa som är uppslukad av hat eller är totalt innesluten i sitt eget bländverk, kommer varken att ångra sig eller nå själverkännelse. Reaktionen kommer därför ofta att vara desperation. Här har vi det helvete som kyrkan har hotat de troende med i generationer. Det väntar vare sig någon svavelpöl, plågsamma djävlar eller evigt lidande. Det enda vi möter är oss själva, sådana vi verkligen var. Men det kan också vara nog så svårt. Om man har lämnat ett kaotiskt liv med brutna löften, sårade människor, känslomässiga förvecklingar, onda handlingar eller andra motsvarigheter, är det bara möjligt att uthärda dessa avslöjanden för att vi står i ljusväsendets kärleksfulla närvaro.

Lyckligtvis presenteras vi också för de många positiva verkningarna av våra liv. Många av de saker vi tänkte, kände eller gjorde, som vi trodde var betydelselösa, uppenbarar sig nu som inspiration och dolda krafter som resulterade i okända framgångar. Återblicken är sanningens stund, som alla utan undantag kommer att få uppleva.

Här har vi förklaringen till att alla stora religioner berättar om ”domens sal” eller ”domens dag”. Tillbakablicken är en domsavgivelse, men allt bedöms i kärlekens ljus. Allt betraktas som erfarenheter på vägen, och varje felsteg är ett led i en utbildning där man lär sig att skilja mellan livets ljusa och mörka aspekter – eller vad som gagnar och vad som skadar.

Förberedelse för nästa liv – de tre ”framtidsfröna”

I återblicken visas livets nyckelepisoder, och livets väsentliga tendenser urskiljs. Och de rymmer nyckeln till nästa inkarnation. Livets tankar, känslor och handlingar utkristalliserar sig i de tre ”framtidsfröna”, som skapar grunden till nästa liv. Våra fysiska handlingar skapar grunden för nästa livs fysiska/eteriska kropp och de fysiska omgivningarna. Vårt känsloliv i det avslutade livet lägger grunden till våra känslomässiga böjelser och mänskliga relationer i det nästa. Och vårt tankeliv skapar fundamentet till våra livsvärderingar och intresseområden.

Härav kan vi se att våra otaliga inkarnationer utgör ett stort och sammanhängande förlopp. Vi kan också se att vi i detta liv medvetet och aktivt kan skapa förutsättningarna för nästa liv. Vi är konstant skapare av vår egen skepnad, på gott och ont.

Döden5q.jpg

Gränsen mellan liv och död

Efter tillbakablicken glider många nära döda in i nästa fas. De upplever att de närmar sig en gräns av ett eller annat slag – och de upplever en djup känsla av frid. Här vill jag inskjuta att Raymond Moody på några ställen har framställt denna gräns som gränsen mellan detta liv och nästa liv, men det kan den inte vara. Några människor har upplevt att de passerat denna gräns. De upplevde vad som finns på andra sidan, och de vände tillbaka för att berätta om upplevelserna. Det är en upplevelse av en gräns, men denna gräns är inte absolut, eftersom de som upplevde den som sagt vände tillbaka.

Under tiden som jag var medvetslös kände jag det som om jag blev upplyft, som om jag inte hade någon fysisk kropp över huvud taget. Ett strålande vitt ljus visade sig för mig. Ljuset var så klart att jag inte kunde se igenom det, men att komma i närheten av det var så lugnande och så vidunderligt. Det finns helt enkelt ingen upplevelse på jorden som liknar detta. I ljusets närvaro dök tankar eller ord upp i mitt sinne: ”Vill du gärna dö?” Och jag svarade att det visste jag inte, eftersom jag inte visste något om döden. Då sa det vita ljuset: ”Kom över denna linje så ska du få veta”. Jag kände att jag visste var linjen linjen befann sig framför mig, även om jag i verkligheten inte kunde se den.När jag kom över linjen överväldigades jag av de mest vidunderliga känslor – frid, ro och ett borttagande av alla bekymmer.

Raymond A Moody: Livet efter livet, s 71

Döden5r.jpg

Ingen lust att vända tillbaka

Den döda människan passerar naturligtvis in över denna gräns och in i det astrala livet, men den nära döda befinner sig snabbt i ett allvarligt dilemma. På den ena sidan lockar den vidunderliga upplevelsen av frid och bekymmersfrihet i livet efter livet, men på andra sidan har den nära döda blivit presenterad för både felsteg och outnyttjade möjligheter i det fysiska livet. Vi vet inte hur många som väljer att bli kvar, för de vänder inte tillbaka och berättar om det, men nära döda reagerar på önskan om att leva upp till ansvaret i det fysiska livet.

Jag spekulerade över om jag skulle förbli där, men medan jag gjorde det kom jag ihåg min familj, mina tre barn och min man. Och det här är svårt att förklara: Då jag hade denna vidunderliga känsla i närvaron av detta ljus, hade jag verkligen ingen lust att komma tillbaka. Men jag tar mina plikter på stort allvar, och jag visste att jag hade ett ansvar för min familj. Så jag bestämde mig för att försöka komma tillbaka.

Retur till kroppen

Det är upplysande att nära döda vänder tillbaka, och några erinrar sig att de blev snabbt dragna tillbaka genom samma mörka tunnel som de gled igenom när de lämnade kroppen. Endast ett fåtal upplever det faktiska återinträdandet i kroppen. De känner vara att de ”vaknar upp”. De som minns att de trädde in i kroppen beskriver det som ett ryck.

Döden5s.jpg

En människa som har genomgått en nära-döden-upplevelse tvivlar aldrig på upplevelsens äkthet och grad av vikt. De personer som Raymond Moody intervjuade var uteslutande praktiska och balanserade människor, som antogs kunna skilja drömmar och fantasier från den aktuella upplevelsen.

Man skulle kunna tro att omgivningen skulle vara intresserad av att höra om denna fantastiska uppleveles, men människor med nära-döden-upplevelser möts med stor skepticism.

Jag försökte att berätta för folk om det och de lyssnade intresserat, men så fick jag veta senare att de sa: ”Han har verkligen flippat ur”. Då jag såg att det bara var ett stort komiskt nummer, slutade jag att berätta om det.

Jag försökte berätta för min präst om det, men han sa att jag hade haft hallucinationer, och då höll jag mun.

Jag försökte att berätta för mina sjuksköterskor vad som hade skett, när jag vaknade, men de sa att det skulle jag inte prata om, och att jag bara inbillade mig.

Raymond A Moody: Livet efter livet, s 81

Betydelsen för livet

Ingen går opåverkad genom en nära-döden-upplevelse. Årtionden efter upplevelsen står den fortfarande fullständigt klar i medvetandet. Men dess verkan tycks vara subtil och lågmäld. Många berättar att deras liv blev utvidgat och fördjupat, och att de blev mer eftertänksamma och mer upptagna av filosofiska frågor. Upplevelsen hade satt ett outplånligt intryck, och den nära döda ändrade ofta sin syn på grundläggande värden i livet.

Döden5t.jpg

Exempel på efterverkningar:

Jag fortsatte tänka: ”Det finns så mycket att få reda på”. Och så började jag att tänka: ”Var går gränsen för människan och sinnet?” Det öppnade helt enkelt en helt ny värld för mig.

Efter att jag dog började jag plötsligt, strax efter min upplevelse, att spekulera över om jag hade gjort det jag gjorde för att det var gott, eller för att det var gott för mig. Nu går jag igenom saker i min tanke först, lugnt och stilla. Allting ska igenom mitt sinne och smältas först.

Raymond A Moody: Livet efter livet, s 84-85

Nya livsvärderingar:

Jag var mer medveten om mitt sinne vid den tidpunkten, än om min fysiska kropp. Sinnet var det viktigaste, inte kroppens form. Och det hade varit tvärtom under hela mitt tidigare liv. Kroppen var det jag intresserade mig mest för, och det som föregick i mitt sinne, det fanns bara, och det var allt.

Men efter att detta skedde tilldrog sig mitt sinne huvudintresset och kroppen kom efteråt – den var bara något som inrymde mitt sinne. Jag var lika nöjd oavsett om jag hade en kropp eller inte. Det var samma sak, för enligt min mening var det sinnet som var det som betydde något.

Raymond A Moody: Livet efter döden, s 89

Ingen rädsla för döden:

Nu är jag inte rädd för att dö. Det är inte så att jag har dödslängtan, eller gärna vill dö just nu. Jag har inte lust att leva på den andra sidan för närvarande, för det är meningen att jag ska leva här. Men orsaken till att jag inte är rädd för att dö är att jag vet vart jag kommer när jag drar härifrån, för jag har varit där förut.

Raymond A Moody: Livet efter döden, s 89

Forts del 6

Författare: Erik Ansvang

Källa: Visdomsnettet

Ingressbilden: © Marie Sundberg 2008

Översättare: Eremitha

Nästa kapitel handlar om hur vi kan förhålla oss vid en dödsbädd för att hjälpa den döende att gå över till andra sidan.

Tidigare publicerat:

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Fair Winds and Following Seas!

Annons:
[Mariann]
2/2/09, 11:47 AM
#1

Intressant artikel detta också! Jag fastnade lite för det lilla stycket om "framtidsfröna" tåls att grunnas över…

szirius
2/2/09, 12:17 PM
#2

jag har inte ens haft nån NDU men kan ändå känna att jag behöver stanna här ett bra tag till, för att hinna göra nåt gott, även om längtan till en varm kärleksgestalt som skänker frid känns mer än lockande vissa stunderFlört, då det där att "göra gott" blir svårare ju mer man inser vad det verkligen kräver…Obestämd

Aldebaran
2/2/09, 1:52 PM
#3

Jag har aldrig heller haft någon NDU, men jag kände hur min pappa "gick rakt igenom" mig när han avled på sjukhus för 13 årsedan. Jag höll honom i handen och såg rakt in i hans ögon från ca 50 cm håll. Mitt i det sorgliga så var det väldigt vackert på något sätt.

Vidare så kommer jag ihåg mitt förra eller kanske det var mitt förförra liv.. det har jag gjort sedan 7-8 årsåldern, både namn och plats och händelseförlopp stämde med den efterforskning av detaljer jag senare gjort i livet…Och det på detlajnivå…

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

kanin
2/2/09, 4:12 PM
#4

Det var en intressant artikel.

lenau
2/4/09, 11:08 PM
#5

Jag hade själv en upplevelse efter att jag drunknat i badkaret vid 5 års ålder. Jag svävade utanför, över min kropp en liten stund och sögs sedan in i tunneln. Vid öppningen väntade en man som bad mig återvända. Jag var inte klar än! Jag kände en enorm besvikelse och ville inte tillbaks, men kroppen for ändå ner igen och jag såg min mor skaka kroppen och skrika. Efter någon sekund vaknade jag igen. Min mor var glad, men jag kände mig besviken.

Fördelen med detta är att jag inte räds döden. Jag vet att det finns en fortsättning och det känns tryggt!Glad

Aldebaran
2/4/09, 11:56 PM
#6

Visst är det intressant och fängslande även för dom som inte tror på något efter detta.

Satyat Nasti Paro Dharmah

Sajtvärd på Existens och Filosofi.

Annons:
Kurina
2/5/09, 6:08 PM
#7

Det här med olika ljud man kan höra triggade ett minne. För många år sedan svimmade jag, av blodtrycksfall, när jag började vakna upp igen hörde jag kristallklara klockor, mycket vackert. Och jag minns också att jag lämnade en ljus plats.

snurro89
2/6/09, 7:14 AM
#8

Intresant ska nog läsa igenom de där sen

Denna kommentar har tagits bort.
[Mariann]
2/6/09, 7:40 AM
#10

Jag hoppas man lägger märke till att denna är no 5 i en serie om Döden. Oskyldig

Upp till toppen
Annons: