Annons:
Läst 7041 ggr
[Mariann]
5/5/09, 3:01 PM

Självkontroll

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Vad är det i oss som det ena ögonblicket fyller oss med entusiasm och i nästa ögonblick det motsatta? Varför är vårt esoteriska arbete i det ena ögonblicket det enda som gör livet värt att leva, medan vi i nästa ögonblick är nästan likgiltiga? Av Annie Besant

En svår sinnesstämning
Vad är det i oss som det ena ögonblicket fyller oss med entusiasm och i nästa ögonblick det motsatta? Hur kan det vara (för att nu säga det rakt ut) att vårt andliga arbete i det ena ögpnblicket betraktas som det enda som gör livet värt att leva, medans vi i nästa ögonblick (om vi vill vara helt ärliga inför oss själva) är närmast likgiltiga – plötsligt inte intresserar oss för det, och inte har lust att delta i det?

Det är kanske ett hårt sätt att uttrycka det på, men jag tror inte den är för hård. Jag har själv känt det så gång på gång. Det är en svår sinnesstämning att vara i, först och främst för den får de flesta att tro att de plötsligt har gått tillbaka i utveckling eller har tagit fruktansvärt fel. Men det är inte saken, för denna känsla av avsaknad av respekt för eller likgiltighet inför våra ideal har inte i sig själv någon betydelse. Vad som här är viktigt, är vårt sätt medans den pågår. Hur vi känner spelar inte så stor roll, men hur vi handlar under inflytande av denna känsla är oerhört viktigt. Det är det verkliga provet på vår entusiasm och sjävkontroll.

Handlar vi på exakt samma sätt när vi inte har lust, som när vi har lust? Är vi när vi känner att allting är livlöst, starka nog att fortsätta, som om allting pulserar av vitalt liv? Arbetar vi precis lika hårt när idealern är dimmiga och diffusa? Fortsätter vi vårt tjänstearbete i samma omfång, och är vi lika så hjärtevarma som när det fyller livet med ljus? Om vi är i stånd till det, är vår hängivenhet något värd. Om inte har vi fortsatt mycket att lära. Det är en av de tanker, jag gärna vill väcka i oss alla, för dessa humörsvängningar kan inte undgås, förrän vi har nått ett mycket högt utvecklingssteg – exakt hur högt vet jag inte.

självkontroll1.jpg

Periodicitetens lag
Vad ska vi göra med dessa humörsvängningar? Först och främst måste vi erkänna det som kallas periodicitetens lag, som H.P. Blavatsky i »Den Hemliga Läran« tolkar som en av de grundläggande sanningar.

Det är ändå en lag som tillsynes bara kan förstås i relation till sig själv. Vad är denna växlan mellan entusiasm och likgiltighet anant än den oundvikliga verkan av periodicitetens lag? Humörsvängningar måste spela sin roll i vår emotionella och intellektuella liv – precis så oundviklig och precis så nödvändig som växelverkningen mellan natt och dag. Utan dessa förändringar skulle en människa uppföra sig som om det hela tiden var antingen natt eller dag. Den intelligenta människan  kommer försöka lyfta dagen över i natten och natten över i dagen, för det skapar vad som oftast kallas »den högre likgiltighet« – en jämvikt som bevaras i alla situationer. Det är inte för att nattent och dagen upphör med att följa efter varandra. Det är inte för att mörker och ljus upphör med att växla, för själen registrerar dem, men påverkas inte längre av dem. Själen förnimmer dem utan att bli omskakad av dem – upplever dem utan att identifiera sig med dem.

Därför måste vi erfara periodicitetens lag, så att vi är i stånd till att hantera dem när förändringarna inträffar. När »likgiltigheten« kommer kan vi lugnt  säga till oss själv: »Jag har varit entusiastisk en lång tid, och därför måste jag nu uppleva det motsatta«. När vi är i stånd till att säga och tänka så, mister mörkret sin makt över oss. Mörkret är där fortsättningsvis men vi har skiljt oss ut ur det. Vi ser det som en yttre sak som inte dränker själen. Vi betraktar det som något som tillhör den lägre, omväxlande känslokroppen – astralkroppen. Och på grund av denna åtskiljnad – detta erkännande av att vi är underlagda en naturlig lag – kommer vi ihåg dagen mitt i nattens mörker och nattens mörker om dagen.

självkontroll2.jpg

Mörker och ljus
Några människor bryr sig inte om att komma ihåg mörkret i de perioder där allt är ljust, men om de vill ha makt äver båda är de tvugna till det. De måste i lika hög grad stoppa överbegejstringen såväl som övernedtryckandets sinnesstämningar. Det ljuse humöret är faktiskt farligare än det mörka, för det är just vid de tidpunkterna där vi er mest upprymda, att vi företar oss något som vi efteråt önskar vi aldrig hade gjort, och där vi mister den fokuseringen, som pressen från mörket får oss till att uppräthåll. Vaktposten är mer avslappad i ljuset än om natten, og blir därför då och då lättare överrumplad. De flesta av våra feltagelser begår vi när det är ljust, och inte när det är mörkt. Därför är en förståelse av rytmens lag det första steget på vägen mot en behärskning av humörsvängningarna.

Inre riktning
Det nästa steget r intellektuellt. Det består i att vi inser, att det ideal som en gång är vackert, måste fortsätta med att vara det även om det kanske mister sin charm i våra ögon. Det som är vackert, kan inte upphöra med att vara vackert bara för att vi blir blinda för det. Vi måste rikta intellektets klara ljus mot skyarna och förstå, att det som blev uppfattat som gott då vår syn var klar, fortsättningsvis är gott, oavsett vilka moln den är omgiven av.

På samma sätt som sjömannen tar riktning efter solen och stjärnorna när han är i stånd till att se dem för de inte är täckta av moln, och fortsætter med att styra efter denna riktning, när molnen har täckt himlen, på samma sätt måste vi när de emotionella molnen är borta, ta vår riktning efter skönhetens och sanningens sol och stjärnor och fortsätta med att hålla kursen, efter att molnen har dolt dem, väl vetande att dessa eviga ljus inte förändrar sig, ävenom om molnen döljer dem, och det är storm och mörker omkring oss.

Jag är den oföränderliga, den eviga själen
Att förstå periodicitetens lag och basera idealerna på intellektet och inte bara på känslorna (för intellektet hjälper oss, när känslorna sviker), är de bästa metoderna till att bevara ron och friden mitt i dessa skiftande stämningar. Det ihållande försöket på dag efter dag att uppfatta oss själv som det eviga och oföränderliga och betrakta allt det  föränderliga i oss som varande inte oss själv, det är den metod som häver oss över humörsvängningarna och ger oss inre ro. Vi måste göra det till en del av våra dagliga tankar.

Låt oss använda en eller två minuter varje morgon till denna handgripliga erkännande: »Jag är den oföränderliga, den eviga själen«. Låt oss säga det och tänka över det, tills det blir en evig musik, som vi kan höra när som helst vi vänder vår uppmärksamhet bort från gatornas larm och tumult. Låt oss göra det till en vana, och med tiden kommer det bli den härskande tanken. Hela tiden kommer denne idé spela i oss: »Jag är den oföränderliga, den eviga själen«. Ingen, som inte blott ett kort ögonblick har känt den, kan drömma om vilken styrka, skönhet och prakt det ligger i den. Om vi alltid kunde leva i den skulle vi vara som gudar som vandrar på Jorden. Även små glimt av den tycks bringa gudomlig frid och skönhet ind i våra små och ansträngda liv.

Som en människa tänker…
Det är inte svårt att tänka denna tanke varje morgon, och det är värt att göra det. Så som vi alltid tänker, så blir vi – det har alla de vísa lärt oss. Alle de heliga skrifterna i världen har förkalrat: »Som en mäniska tänker, så är det«, och bland alla sanna tankar är denna den absolut riktigaste vi kan upptäcka i sinnet. Vi är själen – det levande, eviga och oföränderliga. Det är en tanke, som ger frid – en tanke som förhindrar alla stämningarna i att göra verklig skada, eller att ändra vår väg i livet. Jag säger inte att stämningarna inte kommer, utan vi begår inte det felet att identifiera oss med dem.

Vi kommer inte längre känna: »Jag är lycklig, jag är olyckelig. Jag är i ljuset, jag är i mörket«. När vi känner att detta lägre hölster – detta lägre sinne (?) – är i ljuset eller mörkret, är lycklig eller olyckelig, är glad eller deprimerad, kommer vi säga: Låt mig se vad jag kan lära av denna skiftande upplevelse. Vilken nyttig lärdom får jag, med hänsyn till att hjälpa andra? Vad kan jag lära av den erfarnehet som den lägre delen av mig genomgår? För det är det vi när allt kommer  omkring, är här för: att lära vad som kan läras genom dessa lägre principer, som är så  föränderliga, så flyktiga, så löjliga. Vi har dem på grund av de värdefula erfarenheter de kan ge oss. Och hur skulle vi någonsin  bli i stånd till att hjälpa andra, som är offer för dessa stämningar, om inte vi själva upplevde dem – och upplevde dem som åtskiljt från oss själva? Så länge vi är offer för dem, kan vi inte hjälpa andra, men om vi absolut inte kände dem, skulle vi heller inte vara i stånd till att hjälpa andra, för om vi inte kände med dem, kunde vi inte sympatisera med dem och därför heller inte hjälpa.

Livets läromästare
Dessa stämningar som tillsynes är så besvärliga, är i verkligheten våra bästa läromästare, och efterhand som vi förstår det kommer vi  värdesätta dem i stället för att vare imot dem eller försöka att ungå dem. Vi kommer känna att de bara är våra fiender, när de är okontrollerade – återigen i jämförelse med en gammal mening som säger: »Själen är i sanning en fiende till det okontrollerade, lägre sinnet«.

Faktum är att alla dessa stormar och strömmar omkring oss i det lägre självet, bara är de vi har kommit till världen för att uppleva och lära att förstå och använda. Allt det vi tror är våra fiender, är våra bästa vänner – det är allt det som gör det möjligt för oss att växa, som ger oss makt att härska. Ju mer vi er i stånd till att se allting i visdomens klara ljus, desto bättre blir vår tillvaro. Ju mer dessa stämningar används till att förstå och hjälpa andra, desto bättre kan vi lyfta oss över dem som våra fiender och göra dem till våra vänner. Det finns ett sant ordspråk som säger: »Vi har inte övervunnit en fiende, innan vi har gjort han till en vän«. Det gäller för det lägre självet. Det gäller för alla de bubblande känslor. Det gäller för alla svårigheterna omkring oss, alla de prövningar och frästelser vi genomgår. Vi ser dem som en massiv här, som blockerar vägen för oss. Vi övervinner dem och upptäcker, att det är en mäktig här bakom oss – en här som är redo till att vi leder den ut i det slag som ska ge oss själens seger.

Hämtat från visdomsnettet

Annons:
[Tunridan]
5/5/09, 3:54 PM
#1

Tack, detta var just vad jag behövde läsa just nu. Glad

evrekaw
5/5/09, 4:30 PM
#2

En underbar text. Den skriver jag ut och sparar… Extra important för mig som bipolär… Jag växlar verkligen… ups och downs… Mest ner vid mörkare årstider och totalt upp vid de ljusa…

Man får kämpa hårdare - men å andra sidan lär man sig mer… Flört

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

hatchepsut
5/5/09, 11:04 PM
#3

Det där kan jag känna igen mig i fast jag använder andra ord; Känner en mättnad, att jag måste stilla mig och smälta det jag fått till mig…Att allt går i cykler, ibland är jag i ett "maniskt" tillstånd och skulle behöva 48 timmar för att hinna ta in allt…böcker att läsa, kroppsövningar ska göras, reningar, äter minimalt,känns som man lever på ljus. Sen kommer återhämtningsfasen, trött, vill vara för sig själv, går in och tittar på datorn men vill inte commita sig i diskussionerna, som om man är manad att vara tyst…Bow Down

evrekaw
5/5/09, 11:11 PM
#4

#3 Intressant det där du säger om minimalt ätande… Känner igen det… Det har inget med bantning eller dyl. att göra.. Man vill bara inte ha… Det kanske hänger ihop… Obestämd

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

hatchepsut
5/5/09, 11:19 PM
#5

#4 Ja, så känns det för mig, att allt är liksom fullmatat…Flört

evrekaw
5/5/09, 11:26 PM
#6

#5 Äntligen… en insikt… så är det…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Annons:
hatchepsut
5/5/09, 11:29 PM
#7

#6 Ahhhh, vi är en insikt rikare…du o jag Livingstone! Bow To Each Other

evrekaw
5/5/09, 11:34 PM
#8

#7 Ja… Är det inte skönt att slå sina kloka huvuden ihop och uppnå mästerverk så säg? Det är en sak att  och att fundera. Men de stora insikterna kommer när man har ett sk. "bollplank"

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

hatchepsut
5/5/09, 11:40 PM
#9

#8 Bollplank är underbart…Racquetball

evrekaw
5/5/09, 11:43 PM
#10

#9 Ja, så länge de inte är för "hårda"     

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

diaz55
5/6/09, 5:17 PM
#11

Tack Mariann för artikel,

har grunnat mycket, mycket på detta, har nu kommit ett litet steg till på vägen, detta måste läsas och begrundas många ggr till.

Kram LenaGlad

szirius
5/8/09, 5:32 PM
#12

Är också en pendlare mellan ljus och mörker, och det är alltid intressant att läsa saker man själv redan nystat i…vikten att behålla samma handlande oavsett om man är uppe eller nere.Och att faktiskt vara extra försiktig när man är överfylld av lätta energier, för även det är en slags obalans.Hmm, tänker på tarotkortets "måttfullhet".Det djupt esoteriska i den innebörden…

Om jag bromsar vid ljuspåflödet, så blir inte mörkret och mättnaden lika stor sedan, har jag märkt…så det är, tror jag , inte bara en fråga om naturens förlopp utan handlar också om att vara måttfull för att nivåskillnaderna inte ska bli så markanta…Obestämd

Och det är ju just den eminenta "utbildningen" vi får genom våra bergochdalbanor…tänker jag Flört

[Mariann]
5/8/09, 6:35 PM
#13

så sant så sant… men sedan så har människor som är på 4 strålen en extra svår balans att gå och erfarenheter i just detta. Strålen har ju nyckel orden "harmoni genom konflikt", den stråle mänskligheten som helhet är på om jag inte minns fel.

Annons:
evrekaw
5/8/09, 8:43 PM
#14

#12 Jo… nog är det en "eminent utbildning" alltid… Inte så dumt med "blockeringar" när allt kommer till kritan. Det är snarare en positiv murbräcka, en dörröppnare och en alarmklocka som får en att vakna, öppna dörren och söka vidare…Flört

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

szirius
5/8/09, 11:56 PM
#15

harmoni genom konflikt…jo tack, ett passande namn på en biografi hahahaFlört.

[Hukanson]
5/9/09, 12:35 PM
#16

Jag tror att gruppbildningar som den här är vad som stabiliserar de stora vågorna till mindre stabilare vågor . Det fungerar lite som en transformator och man kan behålla strömmen och spänningen . Men utan grupp blir individen som en kondensator som obevekligt tappar spänning och energi . Så bejaka både gudarna och vännerna samtidigt så blir det ett högre dna .

Gaiatri
6/6/13, 7:34 PM
#17

Puttar upp artikeln.

Sajtvärd på Andlig utveckling

Upp till toppen
Annons: