Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

Aktuella världshändelser Andlig utveckling - Psykologi Astrologi Boktips Bön - Invokation - Affirmation Chakran - Psykiska kroppar - Hälsa Devor - änglar - naturväsen Esoteriskt/Teosofiskt Evenemang - Retreats - Kurser Gud Healing - Hälsa Hjärtat - Kärlek Humor Inspiration-Förebilder Konst - foton Livsprocesser - Utvecklingsproblem Ljusarbete - Tjänande Läsvärt - tänkvärt Meditation Medlemspresentationer Medvetande - själen Musik - Film - Youtube OT - off topic Om sajten/om iFokus Omröstningar - undersökningar Ordförklaringar Själen - anden Stjärn - Änglamänniskor Tal och symboler Universum Upplevelser Övrigt
Esoteriskt/Teosofiskt

Till sörjande människor del 2

2009-07-13 17:56 #0 av: Eremitha

I andra och avslutande delen av C W Leadbeaters lilla bok berättar han mer om vad den esoteriska kunskapen säger om livet bortom döden.

 

Livet som död

Denna upplysning leder tanken vidare till frågan om hur de döda lever. Ett entydigt svar kan inte ges för det finns många stora avvikelser, men generellt kan sägas att det i stort sett alltid är lyckligare än i det fysiska livet. Som det står i en gammal helig skrift: "Själarna är i Guds hand och inget lidande skall drabba dem. I de ovetandes ögon verkar de vara döda, och deras död betraktas som en olycka och deras fjärmande från oss som fullständig tillintetgörelse, men de är i friden." Vi måste därför frigöra oss från föråldrade teorier. Den döda människan hoppar inte plötsligt över till en utopisk himmel. Hon störtar inte heller ner i ett ännu mer utopiskt helvete. Det finns i verkligheten inget helvete i ordets föråldrade och ondskefyllda betydelse, och det finns inget helvete på andra ställen i något som helst avseende med undantag av det som människan själv skapar.

Försök att acceptera att döden inte framkallar någon förändring hos en människa. Hon blir inte plötsligt ett stort helgon eller en ängel. Hon kommer inte heller med ens i besittning av alla tiders visdom. Den döda människan är precis densamma dagen efter sin död som hon var dagen innan - med samma känslor, samma karaktär och samma intellektuella utveckling. Den enda skillnaden är att denna människa nu har mist sin fysiska kropp.

Försök att föreställa dig vad detta vill säga. Det vill säga fullständig frihet från smärta och trötthet. Det betyder också frihet från alla besvärliga plikter. Det medför total frihet (troligen för första gången i vederbörandes liv) att göra allt man har lust med. I det fysiska livet lever människan konstant under tvång - om hon inte hör till den minoritet som är ekonomiskt oberoende. Den fysiska människan är nödgad att arbeta för att tjäna pengar - pengar som är nödvändiga för att betala mat, kläder, värme, el, och hushåll för sig själv och för familjen. För ett fåtal människor - till exempel konstnärer och musiker - är arbetet en glädje, men för de flesta är arbetet en aktivitet som människan absolut inte skulle ägna sig åt om hon inte var tvungen till det.

I den andliga världen finns inget behov av pengar. Man har inte heller behov av mat eller tak över huvudet, för allt i efterlivet är gratis och fritt tillgängligt för alla de döda "invånarna". I existensplanets finare materia - den andliga kroppen - kan människan röra sig fritt omkring. Om man tycker om vackra landskap med skog, sjö och himmel, kan man efter behag besöka jordens vackraste platser. Om man älskar konst kan man tillbringa all sin tid med att iaktta de största konstnärernas mästerverk. Är man musikälskare kan man fritt välja mellan världens bästa orkestrar - eller man kan använda sin tid åt att lyssna till de duktigaste och mest berömda musikerna.

Oavsett vad man haft som särskilt intresse på jorden, har man full frihet att helt och fullt dyrka sitt intresse - dock förutsätts det att aktiviteten stimulerar intelligensen eller de högre känslorna, och att det inte krävs en fysisk kropp för att kunna tillfredsställa dessa behov. Det är därför lätt att förstå att goda och förnuftiga människor är mycket lyckligare efter döden än före, då de har all den tid de önskar - inte bara till förnöjelser utan också till arbete på sin vidare utveckling, genom att hänge sig åt de aktiviteter som intresserar dem mest.

 

Självskapat lidande

Finns det då ingen in den världen som känner sig olycklig? Jo - för livet där är nödvändigtvis en fortsättning på livet här. Och människan är på alla sätt densamma som innan hon lämnade den fysiska kroppen. Om intressena i den fysiska världen har varit primitiva och grova, kommer man inte att vara i stånd att tillfredsställa sina begär i den andra världen. Alkoholisten kommer att lida av ett fruktansvärt sug efter alkohol, eftersom det inte längre finns en fysisk kropp som kan nyttjas för att dämpa suget. Detsamma gäller rökaren och narkomanen. Människor med matbegär kommer att sakna bordets glädjeämnen. Människor med pengabegär finner inte längre pengar eller kapital som de kan förbruka eller lägga på hög. Människor som i det fysiska livet har varit fyllda av ovärdiga lidelser, kommer att känna begäret som ett naggande tvång. Den lidelsefulla människan brinner ständigt av ett begär som aldrig kan tillfredsställas. Den människa som led av svartsjuka eller missunnsamhet, kommer hela tiden att plågas av sin svartsjuka eller avund - ja, i ännu högre grad, eftersom det inte längre är möjligt att påverka attityder och handlingar hos den person som är föremålet för karaktärssvagheten.

Det är inga tvivel om att människor med dessa slags karaktärssvagheter lider - men det är också bara denna sorts problem som skapar lidande, och bara om karaktärssvagheterna och begären har varit av grov och fysisk natur. Och även dessa människor kommer att kunna få kontroll över sitt eget tillstånd. De ska bara övervinna de sämre böjelserna, och när det sker har de frigjort sig från det lidande som de självskapade begären medför. Kom alltid ihåg att det inte finns någon form av straff. Det finns inget annat än en bestämd och naturlig verkan av en bestämd orsak, och därför behöver man bara avlägsna orsaken varpå verkan upphör - inte alltid ögonblickligen, men efterhand som kraften från orsaken är uttömd.

 

Självskapad lycka

Konstnärliga och intellektuella människor är särskilt lyckliga i det nya livet. Men det är min upplevelse att de allra lyckligaste är de som finner stor glädje i att hjälpa, trösta och undervisa andra. För även om det i den inre världen inte längre finns fattigdom, svält, törst eller kyla, finns det ändå många olyckliga som kan uppmuntras och många ovetande som kan upplysas. Just för att det i västvärlden finns så begränsad kunskap om tillvaron efter döden, är det i denna inre värld alltför många som har behov av upplysning om det nya livets möjligheter. Därför kan den som har kunskap och insikt röra sig omkring och inge hopp och sprida goda nyheter på samma sätt som här.

Man måste hela tiden minnas att "där" och "här" endast är uttryck som används med hänsyn till den allmänna okunskapen, för den inre världen är här. Vi är omgivna av den hela tiden, och inte för ett ögonblick ska vi föreställa oss att den är vare sig avlägsen eller otillgänglig.

 

 

Kommunikation med de döda

Kan de döda se oss? Kan man ställa frågor till dem?
Kan de höra vad vi säger?

Det är inga tvivel om att de kan se oss, i den betydelsen att de alltid är medvetna om vår närvaro - och de vet om vi är lyckliga eller olyckliga, men de hör inte de ord vi säger. De är inte heller medvetna om detaljerna i våra fysiska handlingar.

Om vi tänker efter kommer vi att förstå gränserna för deras synförmåga. De ger liv åt det som vi har kallat "den andliga kroppen", en kropp som finns inom oss själva och som är en exakt kopia av den fysiska kroppen. Men när vi är vakna är vår medvetenhet uteslutande fokuserad i den fysiska kroppen. Som nämnts tidigare är det enbart den fysiska materien som påverkar den fysiska kroppen, och på samma sätt är det bara den andliga världens materia som kan iakttas med hjälp av de högre kropparna. Det enda de döda kan se av oss är därför vår andliga kropp, och detta kräver ingen ansträngning.

När vi sover använder sig medvetenheten av den andliga kroppen, och för den döde är vi därför vakna. Men när vi överför medvetenheten till den fysiska kroppen upplever den döde att vi faller i sömn, för även om den döde fortfarande kan se oss, ser och kommunicerar vi inte längre med den döde. När en så kallat levande människa faller i sömn, är hon helt medveten om de dödas närvaro, men när hon är medveten i den fysiska kroppen kan hon inte tala med döda. Precis detsamma gäller den levande människan (medan hon är vaken) i de dödas perspektiv. Då vi normalt inte kan minnas när vi är vakna vad vi har sett under sömnen, tror vi felaktigt att vi har förlorat de döda - men de tror aldrig att de har förlorat oss, för de kan hela tiden se oss. För dem utgör hela skillnaden att vi är tillsammans med dem under natten och frånvarande under dagen. Precis det omvända förhållandet jämfört med när de var tillsammans med oss i den fysiska världen.

Men det som vi här - med hänvisning till Paulus - har kallat "den andliga kroppen", benämns vanligen astralkroppen. Den är redskap för människans känslor och sinnesstämningar. Därför är det känslor och sinnesstämningar som visar sig tydligast för de döda. Är vi glada märker de det ögonblickligen, men det är inte säkert att de känner till orsaken till glädjen. Är vi lågstämda märker de det med en gång och delar den känslan även om de inte vet varför vi är förtvivlade. Dessa förhållanden gäller naturligtvis under de vakna timmarna i den fysiska världen, men när vi sover talar de med oss precis som när de själva var närvarande i den fysiska världen.

Här i det fysiska livet kan vi simulera känslor, men i den högre världen är det inte möjligt, för känslorna visar sig som synliga förändringar. Då så många av våra tankar är tätt förbundna med våra känslor, kommer de flesta av tankarna också att kunna ses med lätthet i den inre världen - medan däremot varje form av abstrakt tänkande är fördolt.

 

Helvete?

Man kan dra slutsatsen att efterlivet har mycket lite gemensamt med den himmel och det helvete som vi hört om i barndomen. Ändå är det korrekt att det finns tillstånd som ligger till grund för dessa myter. Helvetet existerar inte i verkligheten, och ändå är det lätt att förstå att alkoholisten, rökaren, narkomanen och den människa som är slav under sina begär, kan ha byggt upp någonting som kan påminna om det.

Men dessa tillstånd varar inte för evigt. De består endast tills begäret har tonat ut och försvunnit. Vid varje tid bestämmer varje människa själv hur länge det ska dröja tills hon är stark och förnuftig nog att göra sig till herre över de fysiska begären och fullständigt höja sig över dem. Det är detta faktiska förhållande som ligger till grund för den katolska läran om skärselden - det vill säga idén om att en människa efter döden måste svälta ut de dåliga egenskaperna och därmed uppleva en del lidande, innan hon kan få tillgång till himlens salighet.

Det finns ett annat och ännu högre livsstadium efter döden som ganska exakt motsvarar en rationell föreställning om himlen. Detta högre stadium nås när alla lägre och själviska begär är helt försvunna. Därefter glider människan över i ett tillstånd av extas eller hög intellektuell verksamhet som beror av människans natur och energikvalitet. För människan är detta en livsperiod av högsta salighet - en period i vilken hon långt bättre förstår verkligheten och blir mer ett med den. Det är en glädje och extas som alla uppnår - inte bara de religiösa och de som tror att de är "utvalda".

Det får på intet vis betraktas som en belöning. Det är endast tal om en oundviklig verkan av den karaktär man har utvecklat i det fysiska livet. Om en människa praktiserar en hög och osjälvisk livshållning, om hon är gott utvecklad i intellektuell eller konstnärlig riktning, kommer det oundgängliga resultatet av en sådan utveckling att bli den obeskrivliga glädje som här berättas om. Men man måste komma ihåg att allt detta endast är stadier i ett och samma liv, för på samma sätt som en människas val i ungdomen i väsentlig grad skapar betingelserna i vuxen ålder och ålderdom, så är människans val i det fysiska livet bestämmande för de omständigheter hon kommer att leva under i efterlivet. Varar detta salighetstillstånd för evigt? Nej - för som sagt är det resultatet av det fysiska livet, och en begränsad orsak kan aldrig skapa en obegränsad verkan.

 

Människans liv och själens liv

Det mänskliga livet har nått mycket längre och är långt större än vad som normalt antas. Livsgnistan som utgick från Gud måste vända tillbaka dit, och vi är ännu långt ifrån gudomlig fullkomlighet. Allt liv är under utveckling, för den gudomliga lagen är utveckling. Och människan växer, sakta men säkert, samman med allt annat liv på jorden. Det som i allmänhet kallas ett människoliv, är i verkligheten blott en dag av människans verkliga liv. På samma sätt som människan i det vardagliga livet stiger upp varje morgon, tar på sina kläder och går till arbetet för att senare när natten kommer klä av sig och gå till sängs, för att därefter nästa morgon åter stiga upp och gå till arbetet - så vänder människan tillbaka till det fysiska livet och ikläder sig den fysiska kroppen. Och när arbetstiden är slut lägger hon av detta hölje i det vi kallar döden, och går över till det vilotillstånd som beskrivits här. Och när denna viloperiod är förbi, iför hon sig än en gång en ny kropp som yttre klädnad och börjar på nytt en dag av det fysiska livet, där hon fortsätter sin utveckling från den punkt där den slutade. Och detta långa liv fortsätter intill dess att människan når det gudomliga mål som är livets avsikt.

Denna information är säkert ny för dig, och eftersom den är ny upplevs den kanske underlig och ologisk. Och ändå kan allt det som jag har sagt bevisas, och det har blivit undersökt många gånger. Men om du vill lära dig mer kan du studera den litteratur som finns i ämnet, för i en liten bok som denna med ett begränsat utrymme kan jag bara förmedla kunskapen men inte försöka komma med bevis.

 

Bekymmer i efterlivet

Någon frågar kanske om de döda inte plågas av bekymmer för sina efterlevande. Detta sker av och till, och bekymren bromsar upp deras framåtskridande. Därför bör vi så långt det är möjligt undvika att orsaka bekymmer. Den döde bör vara helt fri från alla tankar som rör sig om det liv han eller hon lämnat, för den döde bör uteslutande ägna sig åt den nya tillvaron. Den som i det fysiska livet har låtit sig vägledas av den dödes råd bör försöka tänka på egen hand, annars kommer de även i fortsättningen att vara beroende av den döde. De kommer att förstärka de band som binder den döde till den fysiska världen vilken de lämnat. Därför är det alltid en god gärning att ta hand om de barn som en död lämnar efter sig, för på det sättet gör man inte endast gott mot barnen utan man befriar också den döde från oro och gör det lättare för denne att följa vägen in i ljuset.

Om den döde under sitt fysiska liv har varit fylld av dumma och blasfemiska religiösa dogmer, medför det ofta rädsla inför det framtida varandet. Men lyckligtvis finns i den andliga världen många som har tagit på sig uppgiften att söka upp människor som lider av dessa missförstånd och med hjälp av en rationell förklaring upplysa dem om de faktiska förhållandena. Det är inte bara döda som gör detta, för det finns också många fysiskt levande människor som varje natt under sömnen använder tiden i den inre världen till att hjälpa de döda medan den fysiska kroppen sover. De försöker befria folk från rädsla och lidande genom att förklara sanningen i hela dess överväldigande skönhet. Allt lidande kommer ur okunskap. Avlägsna okunskapen och lidandet är över.

 

Barnen i efterlivet

Ett av de sorgligaste fallen av uppfattad förlust är när ett barn går bort från den fysiska världen. Omgivningen och barnets föräldrar står kvar, ser barnets tomma plats och saknar dess kära skratt. Vad sker med barnen i den andliga världen? Av alla som går över till den är de kanske de lyckligaste, för de känner sig hemma med en gång. Glöm inte att de inte mister sina föräldrar, syskon eller de lekkamrater de håller av. De bara leker med dem under den period vi kallar natten istället för dagen. Därför har de inte någon känsla av förlust eller åtskillnad. Medan det är dag i den fysiska världen är de aldrig ensamma, för liksom här samlas barnen och leker på "de himmelska markerna", som är fyllda med speciella glädjeämnen.

Vi vet hur ett barn i den fysiska världen kan ha det kul med "att låtsas som om" när det föreställer sig att det är en eller annan figur från ett äventyr - eller det spelar huvudrollen i alla slags praktfulla fantasier. I den högre världens finare materia ikläder sig tankarna synliga former, och på så sätt får det barn som föreställer sig att det är en viss hjälte snabbt och tillfälligt hjältens verkliga utseende. Om det önskar sig ett sagoslott kan det bygga ett slott med tanken. Önskar det sig att vara general över en här, kommer hären strax att uppenbara sig. Bland de döda är barnen därför alltid glada, ja, ofta till och med jublande glada.

Barn har olika anlag, och om deras tankar intuitivt vänder sig mot religiösa ämnen finner de alltid vad de söker. För änglar existerar faktiskt.(1) De är inte bara religiösa fantasifoster. Och de som behöver deras hjälp - de som tror på dem - förs tryggt till dem, och de kommer att uppleva att de är vänligare och mer strålande än de någonsin har föreställt sig.

Det finns människor som önskar se Gud i materisk form. Inte ens dessa människor blir besvikna, för den inre världens lärare undervisar dem att alla skapelser är Guds skapelser. Han är allestädes närvarande, och de som tjänar och hjälper också de lägsta av Hans skapelser, tjänar och hjälper i verkligheten Honom. Barn tycker om att vara nyttiga. De vill hjärna hjälpa och trösta. De har stora möjligheter att ge hjälp och tröst åt de okunniga i den högre världen, och medan de rör sig runt i den andliga världen för att utföra sina barmhärtighets- och kärleksgärningar, lär de sig sanningen i den gamla sköna lärosatsen: "Vad ni gör mot en av dessa mina minsta, det gör ni mot mig".

Och de späda barnen - de som ännu är för små för att leka? Var inte bekymrad för dem, för otaliga döda mödrar längtar efter att trycka dem till bröstet, ta emot dem och älska dem som om de var deras egna. De helt små barnen brukar bara stanna en kort tid i den andliga världen, för de vänder snart tillbaka till den fysiska världen - ofta till samma föräldrar. Apropå de små barnen, så uppfann medelålderns munkar en särdeles bestialisk gruvsamhet. De påstod nämligen att odöpta barn var förlorade för sina kära för alltid. Dopet är ett äkta sakrament och det är gynnsamt, men hur i all världen kan någon tro att frånvaron av en yttre ritual kan gripa in i Guds eviga lags verkan - eller förvandla Honom från en kärlekens Gud till en obarmhärtig tyrann?

 

Spiritism

Hittills har vi bara talat om möjligheten att komma i förbindelse med de döda genom att lyfta oss till deras nivå under sömnen - och detta är det normala och naturliga sättet. Dessutom finns det onormala och onaturliga sätt som används av spiritismen, då man under seanser får döda att iföra sig en lägre kropp (av eterisk materia), och på detta sätt kan de bli synliga för det fysiska ögat ett kort ögonblick. De som studerar den eteriska läran rekommenderar inte denna metod, dels för att den ofta håller den döde tillbaka i hans eller hennes utveckling, dels för att det är stor osäkerhet förbunden med metoden och i slutänden stor risk för bedrägeri.

Ämnet är alltför stort för en detaljerad beskrivning i en liten bok som denna, men det behandlas grundligt i boken På andra sidan döden (The Other Side of Death), och där talas om några tillfällen då döda på eget initiativ uppenbarar sig på olika sätt - i regel för att de önskar att vi ska göra något för dem. Vid alla dessa tillfällen är det klokt att så snabbt som möjligt försöka förstå vad det är de önskar, och - om det är möjligt - uppfylla deras önskan, så de kan få frid.

 

Det finns ingen orsak att sörja

Om du har kunnat acceptera vad jag redan förmedlat, kommer du nu att förstå att även om det är naturligt att vi känner sorg när anhöriga dör, så är sorgen ändå ett missförstånd och den är skadlig. Det bästa vi kan göra är att försöka övervinna den. Det finns inget skäl till att sörja över de döda, för de har trätt in i ett långt större och lyckligare liv. Om vi sörjer över vår inbillade avskiljning från dem, sörjer vi över en illusion, för i verkligheten är vi inte åtskilda från dem. Dessutom uppför vi oss själviskt, för vi tänker mer på vår egen, illusionära, förlust, än på den stora och äkta fördel som de har vunnit. Vi måste sträva efter att bli fullständigt osjälviska, för det borde all kärlek i verkligheten vara. Vi måste tänka på dem och inte på oss själva - inte på vad vi önskar eller känner, utan bara på vad som är bäst för dem och deras utveckling.

När vi sörjer - när vi låter oss överväldigas av sorg och nedstämdhet - utsänder vi ett tungt moln som förmörkar himlen för dem. Deras hängivenhet och deras medkänsla med oss gör dem mottagliga för denna skadliga inverkan. Vi kan använda den kraft som deras hängivenhet ger oss till att hjälpa dem istället för att inverka hämmande på dem, men denna förståelse kräver mod och självuppoffring. Vi måste fullständigt glömma oss själva i vår allvarliga och kärleksfulla önskan att hjälpa de döda på bästa möjliga vis.

Alla tankar och alla känslor påverkar dem. Låt oss därför se till att det inte uppstår någon tanke hos oss som inte är opersonlig, hjälpsam och uppbyggande. När det är stor sannolikhet för att de är bekymrade å våra vägnar, så bör vi försöka vara på gott humör, så att de kan känna sig säkra på att det inte finns någon orsak till att vara bekymrade för vår skull. Om de under det fysiska livet inte har fått exakta upplysningar om livet efter döden, bör vi efter bästa förmåga försöka att förvärva dessa upplysningar, för det ger oss möjlighet att kunna vidarebefordra dessa under våra nattliga samtal med dem. Då våra tankar och känslor mycket lätt avspeglas i deras, bör vi se till att våra tankar och känslor är positiva och uppmuntrande. "Om ni känner dessa ting, välsignade är ni när ni gör dem."

Försök att förstå alltings enhet. Det är en Gud, och alla är ett i Honom. Om vi bara kunde bli förtrogna med tanken om den eviga kärlekens enhet skulle vi inte längre uppleva sorg, för vi skulle förstå - inte bara vad oss själva anbelangar utan också de människor vi håller av - att antingen vi lever eller dör så är vi delar av Guds enhet. Och vi lever, rör oss och har våra liv i Honom, både i denna och i den kommande världen. Sorgen beror på okunnighet. Ju mer vi vet, desto större tillit kommer vi att få, för vi kommer att känna oss övertygade om att vi och våra döda är i den fullkomliga maktens och den fullkomliga visdomens hemvist, vilken styrs av fullkomlig kärlek.

 


1. Den andliga vetenskapens beteckning för änglar är devor. Deva betyder "strålande" eller "skinande". De lägsta är rena naturandar. De är rörelse, de förkroppsligar energi och bygger upp former med energi på alla nivåer. De är upphov till allt som är manifesterad form. De högsta devorna motsvarar kristendomens änglar och ärkeänglar.

 

Från Visdomsnettet

Översatt av Eremitha

Fair Winds and Following Seas!

Anmäl
2009-07-14 12:02 #1 av: Wargmane

Tack För en Väldigt Fin text!!!Glad

B.B //Kristina

Målet Är Att Livet ska Levas...
...tha mi a' lorg...

Medarbetare på Existens 

  

Anmäl
2009-07-15 01:32 #2 av: Ajnstajn

bra tanke, men jag skulle inte vilja visa den för min mamma som just förlorat sin mor. Att vara ledsen för henne är en helande process och hade hon läst att det håller kvar mormor så hade hon fått skuldkänslor över sin egen sorg.

Jag ser inte något fel i att sörja, för sin egen skull, av saknad. Att sörja är ett starkt bevis på kärlek som jag är övertygad om att döda själar känner. Dessutom är det sunt och naturligt att sörja. Tror det till och med kan underlätta en slags separation från jordelivet, en process de sammanlänkade själarna gör tillsammans, i kärlek.

Det viktiga i sörjandet är att som min mamma gör, att acceptera döden(som jag egentligen inte vill kalla det då jag intre tror på döden) och att själen nu går vidare, och att vilja det bästa för sin mors själs vidare resa.

Anmäl
2009-07-15 10:01 #3 av: [Mariann]

#2 jag håller med dig fullständigt.

Sörja är ändå jätte viktigt, att ge sig tid att släppa.

Anmäl
2009-07-16 13:49 #4 av: Eremitha

För mig är det viktigt att skilja mellan sorg och saknad.
Även om man vet att döden är en övergång till en annan livstillvaro och därför inte "sörjer" i ordets vanliga bemärkelse, måste man få sakna personen man mist i det fysiska. Även om man vet att vederbörande har det bra på astralplanet och att man inte egentligten förlorat honom/henne, så har man ju inte kvar allt det som gör kontakten till närhet - hålla handen, ögonkontakt, kramar, samtal. Och det har man all rätt och orsak att sakna tycker jag, och att vara ledsen över att det är borta. Det vore onaturligt att inte känna på det sättet när en älskad går över.

Fair Winds and Following Seas!

Anmäl
2009-07-16 23:46 #5 av: Ajnstajn

japp. instämmer.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.