Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

Aktuella världshändelser Andlig utveckling - Psykologi Astrologi Boktips Bön - Invokation - Affirmation Chakran - Psykiska kroppar - Hälsa Devor - änglar - naturväsen Esoteriskt/Teosofiskt Evenemang - Retreats - Kurser Gud Healing - Hälsa Hjärtat - Kärlek Humor Inspiration-Förebilder Konst - foton Livsprocesser - Utvecklingsproblem Ljusarbete - Tjänande Läsvärt - tänkvärt Meditation Medlemspresentationer Medvetande - själen Musik - Film - Youtube OT - off topic Om sajten/om iFokus Omröstningar - undersökningar Ordförklaringar Själen - anden Stjärn - Änglamänniskor Tal och symboler Universum Upplevelser Övrigt
4.a 7 faser mot 1 invigningen

2 av 7 faser mot 1 invigningen

2009-09-14 22:24 #0 av: [Mariann]

Fas 2: Jag vandrar ensamhetens väg

3 012.jpg

Nycklar
Själen önskar mer djup och låter tomheten växa. Detta att känna sig annorlunda än de flesta blir nu smärtfullt. Målet med att finna lyckan genom blott att bli en än mer stilla och reflekterande typ lyckas inte längre, för vägen drar människan så långt inåt, att ensamheten växer, överväldigar och tar över.
Själen sänder ut en ny ton : ”När du känner smärtan i hjärtats djup då kan vi mötas. Genom den existentiella tomheten upplever du en smärta över att vara ensam i världen. Den smärta är nyckeln till den djupare inre vägen. Den smärta kommer med tiden upplösa styrkan i det separata jaget. Den kommer få självupptagenheten att smulas sönder, den kommer tvinga dig på knä för det stora livet. Som öppnar sig när ödmjukheten är större än behovet av att vilja vara något, och när din önskan om liv, fullhet och kärlek är nästan utan krav.”
Denna fas klaras av några människor utan att andra upptäcker det. Men vanligast blir man så märkt av livet, att nästan alla vänner blir utbytta, och att man aldrig blir den samma igen. I extrema tillfällen blir tomheten, ensamheten och tyngden så överväldigande att man tar antidepressiva medel, blir alkoholist eller – i sällsynta tillfällen – begår självmord. Detta är fasen för det odefinierliga tillståndet av ”ont i själen”.

Beskrivning
Min inåtvändhet har slagit över i en tomhet som är så smärtfull, att jag är rädd för att depressionen kan ta över. Jag vet inte var tyngden kommer ifrån, för även om jag kan känna igen episoder och livsbetingelser från min barndom och ungdom som kan innehålla orsaker, så borde jag kunna häva mig över det och få en ny glädje. Frågan om mitt livs mening blir mer intensivt än någonsin, för ger tomheten mening?
Många vänner glider ut för de kan inte följa mig, och jag har tråkigt, oavsett vad de kan berätta om resor, familjeliv, sport, ekonomi, nya inköp eller nya drömmar. Att vara mer isolerad och ensam passar mig bra, för det är för besvärligt att låtsas som om jag är som de. Min inre väg kallar och jag måste följa den kallelsen.
Det är som om det finns en osynlig kraft i mitt inre, som drar mig ned i djupet. I djupet är där tomt, ensamt, tungt och mörkt. Jeg stretar emot denna dragning mot djupet för jag vet inte hur djupt och tomt det är. Jag fruktar att avsluta mitt liv med lyckopiller, som en människa som inte kan klara sitt liv utan hjälp. Och i djupet lurar ångesten för tomheten.

Ibland lyckas det att fungera på ytan i det sociala livet, ibland oöerväldigas jag av djupet, och de flesta dagarna lever jag dubbelt: Jag försöker att fungera i det yttre livet, men mitt inre liv är tungt. Och om jag avslöjar för mycket av denna tyngd, blir mina närmaste rädda. De förstår mig inte om jag öppnar locket en smula till min inre smärta. De söker att låta som om jag aldrig har öppnat till djupet, och de tror att mer ”underhållning” och samvaro med andra kan få mig bort från ”den osunda dvalandet vid ett inre liv, som bara har frågor men inga svar”.
Även om jag lever i två lager på samma tid, så har jag mer och mer lust till blott att sjunka ner i mig själv. Djupet har blivit som en magnet som drar mig in i själva existensen, för den ställer igen och igen frågan om vem jag är ,på ett sätt som berättar att svaret finns i själva det att existera utan att kämpa för att vara något bestämt.

Tomhet, ensamhet, smärta vid livet, toner av ångest och mörker blandas som ett inre tilstånd, som söker att få mig till att mista det ytliga jaget för att finna det inre jaget. Men jag vet inte om det är botten i djupet. Jag vet bara att jag är på upptäcktsfärd i en källarvåning av inre lidanden som jag inte längre kan ignorera.
I början trodde jag att det var något fel med mig. Men nu ser jag det annorlunda: Jag är på väg att upptäcka inre rikedomar, som de flesta andra inte känner, för de har inte sett tillräckligt djupt in i sig själv, och de vågar inte göra det. Nu vågar jag se i ögonen att jag har ont i själen, och jag accepterar ensamheten som ett villkor i själva det att existera. Att vara ensam i min inre existens ger en form av mening, en ny ståplats för att ta upp existensen utan flykt, illusioner eller underhållning. I det inre tillståndet av smärta finnes djupet i själva livet. I det djupet mister mycket av det yttre sin mening, men det inre har blivit ärligt, verkligt och intensivt.

Träning

Reaktionen över att vara för märklig för att leva bland andra måste vändas till att värdesätta rikdomen vid att bli djupare. Pessimismen över att vara på en väg som kanske avslutas i mörker, måste vändas till en tillit och acceptans. För det finns en botten när acceptansen av vägen blir total. Rymligheten inför inre smärtor och tillstånd måste ses som ett nytt mål –  precis som konstnärstypen som hämtar inspiration genom existentiella kriser och utmaningarr. Ensamheten måste få en värdering som nakenhet inför livet.

Råd
Arbeta med att gräva en inre brunn för att finna vatten, men släpp inte förbindelsen med det sociala livet.

Av Asger Lorentsen

Till del 1

Anmäl
2009-09-14 22:38 #1 av: [Mariann]

Det som står där under träning är intressant... att det är först när man uppnår total acceptans som botten uppenbara sig...

Anmäl
2009-09-14 22:53 #2 av: [yodhe]

 

Precis, acceptansen är nog den viktigaste delen i denna fas,

många vänner strök med på vägen..

Anmäl
2009-09-14 23:23 #3 av: szirius

Jag är på väg att upptäcka inre rikedomar, som de flesta andra inte känner, för de har inte sett tillräckligt djupt in i sig själv, och de vågar inte göra det. Nu vågar jag se i ögonen att jag har ont i själen, och jag accepterar ensamheten som ett villkor i själva det att existera.

Att vara ensam i min inre existens ger en form av mening, en ny ståplats för att ta upp existensen utan flykt, illusioner eller underhållning. I det inre tillståndet av smärta finnes djupet i själva livet. I det djupet mister mycket av det yttre sin mening, men det inre har blivit ärligt, verkligt och intensivt.

Det här är det starkaste partiet tycker jag, som rör något varmt och klart inom mig...

 

 

Anmäl
2009-09-15 11:25 #4 av: rore

Acceptansen av det som är och det som sker.

Flykten upphör.

Mitt hjärta jublarGlad

Tack än en gång för värdefull och insiktsfull text

Ödmjukheten drunknar i kampen över vem som har rätt och vem som har fel.

När slaget är över finns ingen vinnare.


I livets källa väntar svaren.Regnbåge Kedjor som tynger blir till länkar som bär.Hjärta

 

 


Anmäl
2009-09-15 23:27 #5 av: DaVinci-dotter

Hur väl känner jag inte igen mig i denna text! Det är så precis på pricken som jag kan instämma helt i. Så vackert uttryckt - det går rätt in. Tack Mariann!

Anmäl
2009-12-09 21:58 #6 av: szirius

puttar uppGlad

Anmäl