Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

Aktuella världshändelser Andlig utveckling - Psykologi Astrologi Boktips Bön - Invokation - Affirmation Chakran - Psykiska kroppar - Hälsa Devor - änglar - naturväsen Esoteriskt/Teosofiskt Evenemang - Retreats - Kurser Gud Healing - Hälsa Hjärtat - Kärlek Humor Inspiration-Förebilder Konst - foton Livsprocesser - Utvecklingsproblem Ljusarbete - Tjänande Läsvärt - tänkvärt Meditation Medlemspresentationer Medvetande - själen Musik - Film - Youtube OT - off topic Om sajten/om iFokus Omröstningar - undersökningar Ordförklaringar Själen - anden Stjärn - Änglamänniskor Tal och symboler Universum Upplevelser Övrigt
4.a 7 faser mot 1 invigningen

7 av 7 faser mot 1 invigningen

2009-09-19 11:32 #0 av: [Mariann]

Fas 7: Genom djupet till det nya jaget

IMG_2196.JPG


Nyckel
Efter den 6 fasens rening, luttring och avkall kommer en acceptans av att vara i öknen, men denna accept ledsagas av en inre smärta. Smärtans orsak är att hoppet om snabb förlösning igen och igen tonar ut sig i framtiden. Smärtans orsak är att det är ett tillstånd av att vara utan kraft, mål och riktning. Och smärtan orsakas av att ensamhet, längtan och existentiellt lidande över livet på Jorden, blandas som ett lager av obestämbart lidande bakom ”det yttre hjärtat”. När invigningen närmar sig håller en del av personligheten på att dö, och livet kan upplevas som ett liv utan förlösning, inre mening och gudomlig kärlek. Tomhet och inre desperation markerar övergången mellan fas 6 och 7, där personligheten ska upptäcka hemligheten i att mista sig själv för att vinna livet.
I denna övergång säger själen till personligheten: ”Jag luttrar dig nu noggrant som guldmakaren, som smälter en gammal staty för att forma den på nytt. Varjer gång jag luttrar bort orenheter lider du. Varjer gång jag upphettar dig för att smälta drag som är för grova eller själviska gråter du, för när värmen i smältdegeln stiger växer smärtan i hjärtat. Det är sant att du ser öken omkring dig, men mitt inne i dig föregår den alkemistiska processen med att luttra och omsmälta, så att ditt hjärta kommer att blomstra. Det är sant att du inte ser framstegen, men mitt inne dig bildas den grobotten, som håller på att få medkännandets hjärta att växa. Det är sant att du saknar den mänskliga oasens trygghet, men jag leder dig ut ur varje oas tills jag ser själens ros blomstra i ensamhetens och smärtans mull, för det är i den rosen vi snart ska mötas. Och när vi möts börjar det nya fruktbara landet. I det landet närs du inte av människors omsorg, utan av själva livets frid, fullhet och kärlek. Lita på mig. Din ros håller på att veckla ut sig. Och där hittar du mig.”

Beskrivning
Även om det i övergången till fas 7 håller på att komma en acceptans av öknen, och även om invigningen ofta kommer inom få år, är ökenvandringen inte slut. Typiskt kommer personligheten att uppleva processen fram mot invigningen på följande sätt:
Jag skiftar mellan uppgivenhet och hopp. Uppgivenheten kommer när jag märker öknen som ett ingenmansland, och när jag märker att jag inget får ta med mig: Hur mycket har jag inte behövt släppa på fysisk säkerhet, prestige, vänner och familj? Och hur mycket har jag inte måst släppa av personlig styrka? Hoppet kommer varje gång jag uppdäcker att det håller på att komma liv i hjärtat.
Livet skiftar från desperation till smärta, ensamhet, längtan och en känsla av att mista mig själv på ett djupare sätt än någonsin förut. Det gör ont och ändå håller det på att komma en förunderlig trygghet med det.
Det är egendomligt att upptäcka, att mitt i hjärtats obestämbara smärtor är det som om det håller på att uppstå en form av inre fast grund: Även om jag på ett djupt och existentiellt sätt håller på att mista mig själv, så faller jag inte mer ner i ett djupt hål. Kanske är det för att jag snart inte kan mista mer. Kanske är det för att jag har accepterat processen. Och kanske är det för att det i smärtan och längtan håller på att ske ett slags brobyggande till något djupare.

Nu  känner jag åter igen att ett nytt liv i hjärtat håller på att visa sig oftare och oftare. Små glimtar av en livsglädje som inte ställer krav, men som bara finns djupt i min existens. Svaga toner av inre frid och inre liv, som hänger samman med en djupare acceptans och övergivning än jag har provat förut.
Nu börjar jag förstå de gamla orden om att ”genom att mista sig själv vinner vi livet”. För nu märker jag att det nya livet som har börjat att växa, inte är personlighetens normala liv, utan är ett tillstånd som måste höra till en djupare existens.
Det finns fortfarande faser där jag överväldigas av öken, ingenmansland och tomhet. Det finns fortfarande faser där självupptagenheten spärrar för det nya livet. Men nu blandas dessa faser med en inre längtan efter förlösning. Nu är personligheten redo att gå ner på knä och bara överge sig. Nu är mättheten av att vara upptagen av sig själv så stor att jag bara har lust att leva för kärleken i världen utan att kräva något för mig själv.
Kampen har blivit ett intensivt inre drama mellan önskningar för det lilla självet och det nya livet, som bara önskar att vara närvarande utan några fordringar. I det nya livet finns det frid och fullhet och varje gång det nya livet dyker upp i hjärtat, tiger de gamla önskningarna. Jag tror att ökenvandringen är förbi, för det är som om smärtan i hjärtat har öppnat för ett nytt djup i mitt förhållande till livet. Och det djupet är som ett fruktbart land med en medkänsla, fullhet och frid, som jag aldrig förr har känt. Nu märker jag det: Det är mitt nya hem.

Träning och råd
Detta är fasen där det ska balanseras mellan å ena sidan uppgivenhet, som leder till acceptans, ödmjukhet och övergivning, och å andra sidan tillit och hopp.

Råd

Den bästa formen av övergivning i denna fas är att ge hjärtets smärta lov att komma fram, använda denna smärta till att fördjupa ödmjukheten, samt finna en djup bönehållning om att förlösas från de önskningar och säkerhetsmekanismer som ännu blockerar för invgningen.


Den första invigningens kris


Tröskelväktaren lockar:
Jag måste styra mitt liv utanför lidandet.
Jag måste hålla fast vid att vara något i världen.
Jag måste söka att lyckas, så jag kan erkännas av andra.


Disciplen på vägen bekräftar:

Jag föjer längtan efter hjärtats liv och frid.
Jag accepterar att vara utan ansikte i världen.
Jag är redo att mista säkerhet i människornas samhälle.

Test innan invigningen:
Vågar jag lita på själens stämma, när jag mister säkerhet och status i samhället?

Affirmation vid invigningen:

Jag luttrar det yttre jagets önskningar i smältdegelns eld.
Jag släpper på kampen för yttre identitet: Låt själens liv födas i mig.
Jag dedikerar min fysiska vehikel som tempel för jordens levande ande.

Av Asger Lorentsen

Tillbaka del 1

Anmäl
2009-09-20 11:50 #1 av: rore

Tack Marianne!Glad

Ödmjukheten drunknar i kampen över vem som har rätt och vem som har fel.

När slaget är över finns ingen vinnare.


I livets källa väntar svaren.Regnbåge Kedjor som tynger blir till länkar som bär.Hjärta

 

 


Anmäl
2009-09-20 12:46 #2 av: Lynxx

Jepp - Tack M - för allt arbete du lagt/lägger ner Skrattande Kyss

Man lär sig hela tiden. Flört

/L

Anmäl
2009-09-20 15:38 #3 av: [Mariann]

#2 vilken vacker och stämningsfull bild! Skrattande

Till er båda: tackar så mycket för uppskattningen Glad

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.