Annons:
Läst 9361 ggr
Eremitha
2009-10-30 16:53

Den esoteriska läran, del 5

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Involution och evolution

av Hardy Bennis

Involution och evolution

Dessa två ord, involution och evolution, täcker in hela den långa pilgrimsresa som varje livsenhet eller monad måste genomgå innan den har realiserat de potentiella eller "genetiska" möjligheter den inrymmer, och utvecklat sig till ett väsen i nivå med sitt eget upphov, Planetlogos, och i sista instansen Sollogos.

Om vi vill bilda oss ett intryck av denna väldiga utvecklingsprocess måste vi på många sätt bli som barn igen, så som det står i Bibeln, för det är ett område som innehåller abstrakta föreställningar och postulat som är svåra att få en klar uppfattning om, och som vi därför måste acceptera som mytiska bilder på samma sätt som barn accepterar äventyrens värld. Det finns påståenden som vid nuvarande tidpunkt inte kan bevisas, och som vi därför måste anta som nyttiga och relevanta arbetshypoteser som bildar grund för en djupare förståelse av vår egen mänskliga natur och utveckling.

I tidernas morgon för många miljarder år sedan, skildes monaderna ut från den gudomliga naturen och "placerades" på systemets "näst översta" plan., vilket har fått namn efter dem - det monadiska planet. Vid den tidpunkten kan deras tillstånd kanske bäst beskrivas som salig, paradisisk omedvetenhet om alla annat än deras egen värld. Men såsom "skapade till guds avbild" är de i besittning av hela den gudomliga skaparkraften.

Liksom ett ekollon rymmer den genetiska koden till en fullvuxen ek, har monaden i sin natur allt den behöver för att nå samma utvecklingsgrad som sitt upphov, och den påbörjar nu en process som påminner mycket om det som sker när ekollonet planteras i grogunden, sänder ut sina rötter och börjar att ta upp näring i form av vatten och mineraler.

Monaden sänder en "rottråd", en ström av ren livsenergi, en "livstråd" eller "sutratma", som den kallas på sanskrit, ner i "grogrunden" som är de fem planen under det monadiska planet. Efterhand som denna "tråd" rör sig "nedåt" eller "ut" i de underliggande världarna, knyter den en atom från varje värld till sig - det vill säga en enhet från det översta underplanet av varje plan, samt en molekyl från mentalplanets fjärde underplan - allt som allt sex enheter som är förbundna med monaden genom hela utvecklingsförloppet, och därför kallas permanenta atomer eller enheter.

De permanenta atomerna är monadens utgångspunkt på planen, och genom dem börjar den nu, plan för plan, att uppta "näring" i form av de olika svängningarna eller vibrationerna i planens "partiklar" och materiemassor. Svängningarna lagras i de permanenta enheterna på samma sätt som vi idag kan lagra elektromagnetiska impulser i datorer eller bandspelare.

Denna "nedåtgående" rörelse kallas involution, som närmast betyder "involvering", det vill säga monadens involvering i allt tyngre materieformer eller plan. Vi kan också säga att monaden, eller den rena anden, förankrar sig i de fem materievärldarna och så smått börjar att lära känna dem genom de svängningar eller vibrationer som den lagrar i sina permanenta enheter.

Processen sträcker sig över ofantliga tidsrymder på många miljarder år, men vid en eller annan tidpunkt har monaden "slagit rot" eller "fått fotfäste" på alla planen hela vägen "ned", och har nått fram till den fysiska världen. Här är en slags vändpunkt, för nu påbörjas en ny process i motsatt riktning, återvändandet till de andliga "höjderna", som kallas evolution, det vill säga en utveckling bort från de "tyngre" eller "tätare" materievärldarna och tillbaka till utgångspunkten, det monadiska planet.

Involution.jpg

Monadens involution

Evolution.jpg

Monadens evolution

Men om vi ska förstå denna utvecklingsprocess måste vi bilda oss en uppfattning om några få principiella frågor. Som vi fick ett intryck av i förra kapitlet innehåller varje livsenhet tre aspekter, som vi för människans vidkommande betecknade med de bibliska uttrycken kropp, själ och ande. Men då det i början av evolutionsprocessen ännu inte finns så högt utvecklade väsen som människan, är det bättre att kalla de tre aspekterna för liv, medvetenhet och form.

Det är förhållandet mellan dessa tre aspekter som vi måste skapa oss ett intryck av, och det kan vi göra genom att jämföra dem med begrepp från elektriciteten. Vi kan likna "livet" med en elektrisk ström och "formen" med en ledning. Naturlagarna säger att när strömmen löper genom ledningen bildas ett magnetfält runt omkring den, och detta fält kan vi uppfatta som den tredje aspekten, "medvetenheten". Men lagarna säger också att när ledningen är rak är magnetfältet svagt, medan det ökar om vi vrider ledningen till en spole. Ju fler varv spolen har, desto högre är medvetenhetens utvecklingsgrad (magnetfältets styrka).

I början är materieformerna relativt okomplicerade, för involutionen avslutas ju i den fysiska världen som är "vändpunkten", och därför är de första livsformerna som det monadiska livet inkarnerar i, fysiska mineralformer. Här har monaderna mycket olika livsbetingelser. Några lever i glödande lava, andra är begravda i inlandsis eller djupt liggande metallådror, medan andra sköljs omkring med havets vågor eller flyter omkring i atmosfärens luftmassor. Alla dessa mycket olika impulser registreras av den fysiska permanenta atomen och överförs via livstråden till den spirande monadiska medvetenheten, som på det sättet får intryck av krafter såsom temperaturväxlingar, tryck och friktion.

Denna yttre påverkan utgör ett stort intryck på det inre livet och resulterar i utvecklingen av en mineralmedvetenhet, som bäst kan beskrivas som en kemisk affinitet, det vill säga olika materias förmåga att känna skillnad mellan varandra och ingå mer stabila kemiska "äktenskap" med ämnen de "tål" än med ämnen de "inte tål".

Genom denna väldigt primitiva mineralmedvetenhet får monaden alltså sina första egentliga intryck av en materievärld, för lagrandet av vibrationstendenser i de permanenta enheterna kan endast uppfattas som ett förstadium till medvetenhetslivet. Hela fasen kulminerar i ädelmetaller och kristaller, och därefter har det monadiska livet inte mer att lära i mineralriket och kan därför övergå till nästa rike - växtriket.

Växternas mycket finare och också mer komplicerade struktur gör det möjligt för det inneboende livet att uppmärksamma naturkontraster som ljus och mörker, regn och torka, sol och frost, blåst och lä. Växterna utvecklar stor sensitivitet för dessa förändringar, och det är ett uttryck för en medvetenhet där det kännande, förnimmande njutning-smärta.elementet är långt mer framträdande än i den "hårda" mineralvärlden.

Fasen kulminerar i de stora skogsträden, och här är medvetenheten så utvecklad att det också finns en svagt spirande mental egenskap i form av minnet av årstidernas skiften. Nu har det inkarnerade monadiska livet lärt vad växtriket kan erbjuda, och är därför redo för nästa rike - djurriket.

Här får livsformerna för första gången i evolutionen förmåga att röra sig omkring av egen kraft, och då cellstrukturerna samtidigt blir ännu mer komplexa och differentierade än i växtriket, uppnår djuren i de sista stadierna en medvetenhet som på många sätt kan sägas utgöra den instinktiva grunden för den senare människomedvetenheten.

Genom upplevelser av svält och mättnad, trygghet och otrygghet, hängivenhet och frustration, glädje och sorg, tillit och misstro, utvecklar de självbevarelsedrift, könsdrift, föräldrainstinkt, flockinstinkt och andra grundläggande medvetenhetselement, som omfattar både känslo- och tankeelement.

Djurfasen kulminerar i de högre däggdjuren, där medvetenheten "kvalificerar" sig till människoriket. Övergången sker genom den process som kallas individualisering - en process som kommer att beskriva i nästa kapitel.

Nu skulle man kunna få intrycket att alla livsenheter slaviskt genomgår naturrikena från början till slut innan de övergår i nästa rike. Men så är inte alltid fallet, för i verkligheten finns stora överlappningar mellan rikena, och särskilt mellan växt- och djurriket. Medvetenheten hos amöbor eller andra encelliga djur överstiger inte den mer avancerade växtmedvetenheten, och det betyder att vissa utvecklingssteg kan uppnås i både växt- och djurriket. Därför kan en livsform lämna växtriket innan den har genomgått hela detta rike. Den ska bara starta tidigt i djurriket, medan de livsenheter som genomgår hela växtriket startar motsvarande senare i djurriket.

Men hela detta område i den esoteriska läran är ännu endast oerhört sporadiskt belyst, och vi kan därför inte göra annat än att framlägga en grundläggande modell som kan ge en viss förnimmelse av förhållandena i naturen, och så invänta att andevetenskapliga forskare tar upp saken och fördjupar den kunskap vi är i besittning av idag. Låt os därför avsluta detta avsnitt med att citera Djelal ed din Rumi, en sufisk mystiker som levde på 1200-talet:

_Jag dog som en sten och blev en växt.
__Jag dog som växt och blev till ett djur, och nu är jag människa.

__Varför frukta döden?
__Blev jag någonsin mindre eller ringare av att dö?
_Jag dör en gång som människa och blir till ett väsen av ljus, en drömmens ängel,

_Men min väg går vidare.
_Allt, utom Gud, försvinner.

_Jag blir, vad ingen hörde eller såg.
_Jag blir stjärnornas stjärna, som strålar över födelse och död

Från Visdomsnettet

Översatt av Eremitha

Löpsedelsbild: © Marie Sundberg

Forts del 6

Fair Winds and Following Seas!

Annons:
amier
2009-10-31 09:24
#1

Jag är mycket tacksam för dessa artiklar !

A M

Eremitha
2009-10-31 13:53
#2

Det var roligt att höra!
Flera kapitel kommer Glad

Fair Winds and Following Seas!

Upp till toppen
Annons: