Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

Aktuella världshändelser Andlig utveckling - Psykologi Astrologi Boktips Bön - Invokation - Affirmation Chakran - Psykiska kroppar - Hälsa Devor - änglar - naturväsen Esoteriskt/Teosofiskt Evenemang - Retreats - Kurser Gud Healing - Hälsa Hjärtat - Kärlek Humor Inspiration-Förebilder Konst - foton Livsprocesser - Utvecklingsproblem Ljusarbete - Tjänande Läsvärt - tänkvärt Meditation Medlemspresentationer Medvetande - själen Musik - Film - Youtube OT - off topic Om sajten/om iFokus Omröstningar - undersökningar Ordförklaringar Själen - anden Stjärn - Änglamänniskor Tal och symboler Universum Upplevelser Övrigt
Esoteriskt/Teosofiskt

Sju sätt att närma sig vägen

2010-12-06 20:36 #0 av: Gaiatri

Vi förhåller oss till det andliga och vägen till själens högre medvetande på olika sätt. Det finns sju grundtyper av energi som vi svarar på och vibrerar med. Dessa medför att vi använder oss av olika metoder och tillvägagångssätt när vi utvecklar vårt medvetande om det inre livet.

Om man utgår från de sju strålarna så finns det sju grundläggande sätt att närma sig vägen.  Det finns sju olika stråltyper och de ger olika kvaliteter, färger och toner till våra personligheter och själar. Man säger att man är på en stråle. D.v.s. att personligheten eller själen är på någon av de sju strålarna. Dessa strålar har olika kvaliteter och de genomsyrar hur vi förstår och uppfattar saker och vilken kvalitet som vi försöker uttrycka genom våra liv.

Själsstrålen vibrerar till en viss ton och är ett uttryck för en kvalitet. Denna kvalitet som själsstrålen uttrycker kommer vi närmare i samklang med när vi är i kontakt med själen och försöker uttrycka själsaspekten.

Personlighetsstrålen är en understråle till själsstrålen och utgår ifrån själsstrålen men ger den en mer differentierad ton. Personlighetsstrålen kan vara på samma stråle som själen eller på en av de andra sex understrålarna till själsstrålen. Personlighetens och själens kvaliteter blir tillslut som en förenad vibration där själens ton kan flöda genom personligheten som färgas av själsvibrationen.

Stråle 1 närmar sig vägen genom att med viljekraft söka sig till Gud och himmelen.

(Stråle 1 kallas Viljans eller maktens stråle)

Stråle 2 närmar sig vägen genom att studera lärorna ingående och därigenom till slut omvandla den intellektuella kunskapen till andligt leverne och uppväckt intuition.

(Stråle 2 kallas Kärlekens-visdomens stråle)

Stråle 3 närmar sig vägen genom att djupt tänka i filosofiska och metafysiska banor och får därigenom insikt om vägen till det stora okända.

(Stråle 3 kallas Det högre sinnets stråle)

Stråle 4 närmar sig vägen genom självkontroll och genom att förstå hur jämnvikt uppnås mellan de stridande krafterna i hans/hennes natur.

(Stråle 4 kallas Strålen för harmoni genom konflikt)

Stråle 5 närmar sig vägen genom vetenskaplig forskning.

(Stråle 5 kallas Det lägre sinnets stråle)

Stråle 6 närmar sig vägen genom bön och meditation som syftar till förening med Gud.

(Stråle 6 kallas Hängivenhetens stråle)

Stråle 7 närmar sig vägen genom ritualer och regler.

(Stråle 7 kallas Den ceremoniella ordningens eller magins stråle)

 

 

Källa: Bailey, A,A; Esoterisk Psykologi 1

Sajtvärd på Andlig utveckling

Anmäl
2010-12-06 21:25 #1 av: [resande71]

Gällande "harmoni genom konflikt"  känner jag igen mig...
Mitt inre krig rasade i tre långa år. Till sist var kämparglöden utbränd, utmattningen och uppgivenheten total. En del av mig ville förlora kriget bara för att slippa den förbannade kampen.

Kriget handlade om att släppa min inre styrka, släppa viljan för min egen del och sluta leva för min egen skull.

Allt detta stred kraftigt mot mina inre principer. Därav ett långt segt krig, med många omkullkastningar.

Den gudomliga delen av oss vill visa oss den större styrkan, själsstyrkan, den vill visa oss att Gud har en högre vilja för oss, den vill också visa oss att vi kan leva som lyckliga med ett altruistiskt beteende. Där vi finns som hjälpare för andra som inte kommit lika långt på vägen...

Anmäl
2010-12-06 21:43 #2 av: [Trulig]

#1 Jag känner igen mej. Ibland tror jag att jag är schizofren, ena sekunden har jag ett tankemönster med offer tankar och rädsla. (För två år sedan lurade jag mej själv att tro att rädslan var den sanna känslan för att den var så stark.) Nästa sekund har jag bytt inställning och är full av kärlek och frid. Som tur är överväger numera den sistnämnda inställningen och framför allt känner jag när jag trillar över på "fel sida." Kan det tänkas handla om att lära sej att skapa balans? Det känns så.

Anmäl
2010-12-07 12:49 #3 av: szirius

Spännande att även två andra känner igen sig i just fjärde strålen, "harmoni genom konflikt".

Känner igen mig mkt i de tvära kasten som # 2 skriver, och jag tror att man kanske inte ska mäta det i " fel/rätt" utan bara uppleva de olika känslorna. Så fort man försöker ta avstånd från en känsla har den en tendens att bli ännu starkare - det man fokuserar på växer. Kanske balansen faktiskt kan skapas genom att bara iakkta, dvs ställa sig som en " iakktagare" till känslorna som kommer och går, och se att man är både allt och inget av det ...?

Anmäl
2010-12-07 13:37 #4 av: NiklasEri

Känner igen mig på den 4:e och den 3:e strålen. Mest den fjärde. Jag kan tänka mig att man inte endast är på en stråle. I alla fall inte jag. Men det är väl en stråle som visar sig mest, just nu, antar jag.

Angående "iaktagaren" som #3 skriver om, så har jag funderingar om detta kan vara det verkliga jaget. En del av en själv säger si, den andra så. Men det är iaktagaren som är jag.

 

Anmäl
2010-12-07 13:38 #5 av: NiklasEri

...och när man inser sig vara iaktagaren, då tror jag man lever fullt ut.

 

Anmäl
2010-12-07 14:36 #6 av: szirius

Ja, nåt sånt.Glad Känslor och tankar är ju som delar av personligheten, men den som kan iakkta allt detta kan man kalla för olika saker, den sanna kärnan, det högre jaget etc, vad som känns bra för en själv.

Anmäl
2010-12-07 17:14 #7 av: [resande71]

Jag kan inte iakta känslor och tankar utan att vara I det.

När mina känslor kommer ÄR jag i känslan fullt ut. Jag fyller min kropp med den och välkomnar den.

Att iakta är inte det lite som att ställa sig UTANFÖR?

Bejakar man känslan när man BESKÅDAR den?

Varför heter det då att känna sina känslor?...

Anmäl
2010-12-07 17:44 #8 av: NiklasEri

#7

Intressanta funderingar... :)

Man måste acceptera känslan för att kunna iakta den, tror jag. Hela ens varelse fylls med känslan, men man gör den varken större, eller mindre. Så på ett sätt, lever man känslan fullt ut. Man är så mycket i den, som det går. Men samtidigt, ser man känslan. Man märker den. "Aha, ilska." Att vara utanför känslan, tror jag nödvändigtvis inte betyder att man inte upplever den...

/ Niklas

Anmäl
2010-12-07 23:02 #9 av: szirius

# 7 jaadu, för mig kan jag nog fara lite " in och ut" i det där. Om jag tex börjar grubbla ( kan ta mitt levande exempel då vår bil åter lagt av: "hur ska det gå, hur ska vi ha råd att laga den, nu blir det inga pengar till julgran och mat, och måste vi ta bussen överallt, åh, vad krångligt allt blir, och det är kallt ute"  blablablabla, magen börjar knyta sig osv.)

Då kan jag iakkta det här.Jag kan se på sekvensen lite utanför, eller snarare inifrån,  att " jaha här kommer alla de här tankarna igen, hej på er, så här reagerar kroppen när jag tänker så här..." och i samma stund som jag upplever den här " särskiljningen"  från mina tankar/känslor och den del som iakktar, så förstår jag att jag inte ÄR mina känslor. Och då ger de ofta med sig, rädslan släpper. Det blir bara en nästan rolig situation, som att det dyker upp ett oros-troll som matar på med sina orostankar i huvudet och sedan trippar iväg igen när jag klappat lite fint på det.

Anmäl
2010-12-07 23:21 #10 av: [resande71]

#9

Detta kallas "att vara medveten om vad man tänker".
Miljoner människor vet inte VAD de tänker.
När man blir andligt medveten SER man vad som far igenom huvudet. Man kommer på sig själv om och om igen. Tanken skapar känslan. Du känner oro. Du ÄR orolig tills du bryter tankemönstret, då släpper oron, som tillhörde tanken...

VEMS känsla var oron, om inte DIN? Den kom från dig, skapad av dig. Du är ren kärlek i grund och botten men känslan av oro kom från din kropp.

Anmäl
2010-12-08 14:10 #11 av: NiklasEri

#10

Ibland undrar jag hur det är att inte vara medveten om vad man tänker. Inte förren jag blev medveten, om att jag är/har varit medveten om vad jag tänker, började jag finna frid.

Men det kanske är annorlunda för andra..? Alla upplever ju inte saker som en själv. Det är ju en insikt i sig... Hehe.

Anmäl
2010-12-17 20:31 #12 av: Gaiatri

Intressant att flera kände igen sig i den 4:e strålen. Jag känner mest igen mig i andra strålen. Jag studerar ingående kan man säga... Tungan ute Men jag har också en dragning till ritualer som i sjunde strålen.

#4 Man är på flera strålar som du förstod. De uttrycker sig genom olika kroppar (Tex mentalkropp, känslokropp etc) och beroende på var man är fokuserad för tillfället så använder man olika strålenergier.

Det finns en intressant artikelserie inne på existens.ifokus som beskriver iaktagaren och hur man utvecklar denna observatörsroll.

Observatören

Sajtvärd på Andlig utveckling

Anmäl
2010-12-20 17:00 #13 av: szirius

Jag kan också tipsa om Jon kabat Zinns böcker om mindfulness, som är taget ur Zen buddismen. Det handlar just om att finna denna närvaron, att kunna iaktta sina egna tankar och se att man inte Är varken sina känslor eller tankar, utan någor mkt större.

Det finns gamla skrifter som säger "Gud är NÄRVARO" .Glad

Anmäl
2010-12-20 19:24 #14 av: [resande71]

#12 Läste Observatören.

Om du observerar, iakttar dina känslor och tankar blir det uppenbarligen HON som lider och inte JAG. Om HON är ledsen, ställer jag mig utanför och observerar utan att känna...

Gör jag likadant när hon är glad? Observerar och gläds med "henne"?

Kan man NJUTA då? Om jag vill njuta av lycka och glädje borde jag väl vara I känslan och inte utanför den i en form av observation?

Får inte i hop detta riktigt...

Känslan tillhör min kropp, jag är inte min kropp, jag är något större?

De som går igenom trauman ställer sig utanför sin kropp och observerar. Det gör för ONT att känna helt enkelt. De stänger ju av sina känslor.

Ska jag alltså observera när det kommer negativa känslor och tankar och sedan vara i nuet, mindfulness när det är sköna känslor och positiva tankar som kommer???

Ska man inte fylla sin kropp (välkomna och acceptera) de onda känslorna för att även kunna njuta av de goda?

Finns det en genväg jag missat???

Anmäl
2010-12-21 01:13 #15 av: NiklasEri

#14

Att vara i nuet, är att låta känslorna komma och gå. Då observerar man. Du är dina känslor, men du är också något mer. Du är du, du är närvarande. Känslan kommer, du fylls av den, den går. Du är känslan, men också det bakom...

Genom att vara närvarande, då är man känslan, men också något mer. Vad tror du man är, mer? Bara för att man är mer, betyder det inte att man inte kan vara mindre samtidigt. Mindre, omfattas av mer. Du är känslan, men den är inte dig.

/ Niklas

Anmäl
2010-12-21 12:38 #16 av: [resande71]

#14

Tack.
Jag fattar bättre nu. Jag har noterat att jag är en observatör.

När mina känslor kommer ser jag dem, vet vad de står för och upplever dem. De ger sig av när jag välkomnar dem och accepterar dem som en del av mitt själv.

Jag trodde att observera var att ställa sig utanför, men det var ju bara att uppmärksamma medvetet om vad kroppen serverar mig i tanke och känsla...

Känslan drar inte ned mig i avgrunden när jag välkomnar den och ser den. Den vill bara bli sedd, sedan ger den sig av. De onda känslorna har ett behov av att bli sedda medan de goda inte har det behovet.

/Lena.

Anmäl
2010-12-21 18:38 #17 av: NiklasEri

Klokt skrivet, Lena!! =)

Hur menar du med att de goda känslorna inte har behov av att bli sedda? Har inte alla känslor det behovet?
När man inte ser känslorna, då stannar de. Det är väl det du menar också. Känslorna gömmer sig då. Kommer fram när de behövs minst. Känslor på hög, är inget man vill ha.

Då börjar jag fundera... Hur blev det så här? När gick det snett, så att säga? Varför fungerar det inte som det ska..? För naturligt, så kommer känslorna, de tar sin plats inom en, och de går.
När började naturligheten, krångla?

Hälsninig
Niklas

Anmäl
2010-12-22 00:01 #18 av: [resande71]

De goda känslorna har inget behov av att bli sedda eller bekräftade.

Om en flicka springer glad omkring på gräsmattan så springer hon inte fram till mamma och säger: Va glad jag är!

Om samma flicka blir ledsen springer hon fram till mamma och säger: Jag är ledsen!
(Där vill känslan bli bekräftad).
Om den inte blir det läggs den på hög...

De goda känslorna bara ÄR. De är nöjda i sig själva. De har inget BEHOV.

De onda har däremot ett behov och vill ha din uppmärksamhet och gärna din energi också.
När du göder de onda känslorna med din energi gräver du en grop, åt dig själv.

När du ser den onda känslan och accepterar den så ger den sig av inom 1 minut. Du SÅG den, ACCEPTERADE den och sa:
-Välkommen hem till mig.

Känslan gör ett avtryck, i form av ilska, skuld, rädsla, svek, övergivenhet, tycka synd om eller sorg i luften genom att du släpper ut den.

En minut senare känns den inte längre. Den fick visa sig och det räckte. Den lyckades inte dra ned dig eftersom du VÄLKOMNADE den.

Det är när du inte VILL HA DEN, som den fortsätter knacka på din dörr...

 

Anmäl
2010-12-22 01:53 #19 av: NiklasEri

Håller inte riktigt med om att glada/positiva/goda känslor inte vill bli sedda. Egentligen är det ingen skillnad på de goda känslorna, och de onda/ledsna/"dåliga". Alla känslor hänger ihop. En bra känsla, förföljs av en dålig. Som förföljs av en bra... Och så vidare. Ingen positiv känsla utan en negativ sådan. Känner man en positiv känsla, så står en negativ och knackar på dörren. Därför tror jag att även så kallade positiva känslor, också vill bli sedda. Annars blir de svartsjuka.. ;-) egentligen finns det bara en känsla. Den känslan tar olika nyanser, former, och uttryck.

...denna livslånga känsla vill alltid bli uppmärksammad. Annars blir den mörk, och tung, i stället för ljus och lättsam.

Råkade ta bort en del av inlägget, och fick skriva om. Om något ser.. Fel ut.. Så kan det bero på den anledningen.

Förresten, resande71. Kan det vara så att du tänker på den bakomliggande friden, när du menar på positiva/glada känslor? Enligt min erfarenhet, så går den att förväxla med vissa delar av denna långa kedja av känslor.

Anmäl
2010-12-22 07:29 #20 av: Internettan

#19:

Hur menar du att en god känsla alltid följs av en dålig, och tvärtom? Det känner jag inte igen. Och när man är glad reagerar man ju inte med att bli ledsen bara för att man tror att det kommer en dålig känsla snart. Hur menar du att de hör ihop? Med det tankesättet låter det som att vi aldrig skulle kunna ha någon känsla alls, utan alltid vara neutrala.  

När man är riktigt glad för att det hänt någonting, då vill man nog gärna berätta det för någon. På det viset vill även den positiva känslan bli bekräftad. Men har det inte hänt någonting speciellt utan man kanske bara är så där uppåt utan anledning - då har man kanske inget behov av att säga till någon att man är glad. Men det kan man nog ha när man är nedstämd även om det inte hänt någonting.

Det är väl där behoven kommer in. Vi har behov av att vara mätta, varma, nöjda osv. Att känna sig "låg" är ju ett tecken på att något av behoven inte är tillfredsställda och då vill vi ha hjälp eller tröst. Att känna sig glad kan helt enkelt vara ett tecken på att behoven är tillfredsställda - och det behöver ingen särskild uppmärksamhet. (som resande71 säger)

Anmäl
2010-12-22 11:44 #21 av: [resande71]

Den goda känslan GER energi. Den vill dela med sig och sprida sig.
Därav "delad glädje-dubbel glädje".

Du har inget BEHOV av att dela med dig av din glädje,
utan du gör det för att du VILL. Du vill göra andra glada men tyvärr kan denna känsla få en motsatt reaktion i form av avundsjuka...
Dessa människor önskar att de var lika glada och har därför svårt för att dela glädjen.

Den onda känslan har behov och drar ned energin.
Behovet ligger i bekräftelsen och acceptansen.

Oftast söker vi detta UTANFÖR oss själva men vi är varelser som kan tillgodo se våra egna behov genom att bekräfta oss själva.

Jag kan inte alla "regler" ännu, då jag fortfarande är på resande fot.

Har i alla fall hittills lärt mig att det onda kommer du aldrig i från.

Frågan är bara om du accepterar och tillåter det onda att finnas inom dig och utanför dig?

När jag sökte ljuset fann jag mörker. VARFÖR?

Jo, det mörka ville ha min kärlek först.

#19
Du måste alltid vandra genom det mörka, svåra, smärtsamma
INNAN du når fram till ljuset.

Där ligger nog friden.

Jag är inte där ännu...

Anmäl
2010-12-22 12:02 #22 av: NiklasEri

#20

Jag har i alla fall inte hört talas om någon, som har bevarat en positiv känsla/tanke särskilt länge. Även om den skulle hålla flera år, så har den ju ett slut. Då infinner sig dess motsats; en så kallad nedativ sådan. Känslor/tankar växlar ju alltid mellan positiva/negativa, ljusa/mörka, goda/onda, vad man nu vill benämna dom. Ett exempel: jag har fått en ny bil. Jag är glad, en känsla av tillfredsställelse infinner sig. Någon repar bilen... Vad händer med tillfredsställelsen då? Vad händer med den positiva känslan? Den ändrar form. Blir mörk, negativ. Ända tills slaget mot försäkringsbolaget är vunnet, och repan på bilen blir lagat. Nu byter känslan form igen, och jag känner mig glad. Sedan vinner jag på lotto... Den glada känslan blir starkare. Det känns som allt går bra, som att himmelriket närmar sig. Enda tills jag förlorar en vadslagning, och blir pank. Då ändrar känslan/känslorna form igen, och blir mörka. Nu känns det inte som himmelriket är nära, snarare helvetet...

...detta är exempel. Känslan växelverkar mellan god och ond. Det gör den hela livet. För det är så känslor (känslan) fungerar.

Det kan se ut som goda känslor inte behöver uppmärksamhet. Det kan bero på att man gärna uppmärksammar goda känslor utan motstånd. Så på ett sätt, kräver de faktiskt mindre uppmärksamhet. Men det tror jag är av anledningen att de redan har stor uppmärksamhet från början... Eller? Om man är jätteglad, så vilar man gärna i den känslan. Är man ledsen/mår dåligt, så trycker man gärna undan det... Det är ju självklart olika, men generellt sett...

Tillfredställelse är faktiskt övergående, lika som känslor. Eller KÄNSLAN av tillfredställelse, byter snart form till o-tillfredställelse. Men det finns en slags tillfredställelse, som är varande. Den tillfredställelsen, är egentligen inte tillfredställelse, utan frid och varande. Ett lugn. En tystnad, bakom allt... :)

Att vi aldrig skulle kunna ha någon känsla stämmer inte. Det har jag inte menat. Vem som helst, med en grad av vakenhet, kan se att känslor finns.

Anmäl
2010-12-22 12:13 #23 av: NiklasEri

#21

Du är på resande fot, men verkar inte ha så långt kvar tills du är framme, tycker jag :) men glöm inte att resan är målet...!!

Anmäl
2010-12-22 16:50 #24 av: [resande71]

Jag sa en gång...

-När jag nått fram dit, då ska jag NJUTA!

Min vän svarade mig :

-Vad ska du göra sen då?

-Vaddå sen??? frågade jag.

-När du har njutit klart. Vad ska du göra då?
Du vet ju att den känslan går ju över till sist den också...

Vi når aldrig våra mål, för livet i sig är målet.

Anmäl
2010-12-22 18:30 #25 av: NiklasEri

Absolut, resan ÄR målet. Livet är resan. När man lever varje steg man tar, och varje andetag. Då ÄR man, och är igen. Och igen... Och... Igen?

* Niklas

Anmäl
2010-12-23 05:24 #26 av: Internettan

#22:

Jag håller med om att känslor ändrar sig. Men jag förstår inte vad det har med saken att göra.

Solsken följs av regn som följs av solsken... Regn kräver paraply men det gör inte solsken. Men du säger att även solsken kräver paraply eftersom det ofrånkomligen kommer regn förr eller senare. (Det är så jag tolkar det du skriver - och det låter ju lite tokigt.) 

Så varför skulle positiva känslor behöva bekräftelse bara för att det snart kommer negativa känslor?

Sen kan du ha rätt i att även positiva känslor faktiskt kräver uppmärksamhet - fast man inte märker det på samma sätt. Men då verkar det inte bero på att dessa känslor hör ihop med de negativa just.

Eller menar du att allt som är nytt (förändras) kräver uppmärksamhet? Om vi alltid hade negativa känslor kanske vårt behov av bekräftelse på dem skulle avta? Det blir ju då något normalt bara. Men om vi plötsligt upplevde något positivt i allt detta så hade vi ju säkerligen haft ett jättestort behov av att berätta det för någon. Du säger ju att känslorna varierar - och då har du kanske rätt i att själva förändringen av känslor är det som får oss att uppmärksamma dem. Och då förstår jag plötsligt vad du menar. (Om du nu menar så förstås... :) 

Anmäl
2010-12-23 12:03 #27 av: NiklasEri

#26

Vad som menas är, att det finns bara en känsla. Och den vill bli uppmärksammad. Det är egentligen inte känslans former man uppmärksammar, utan KÄNSLAN.

I nuet, finns bara känslan. Den vill ha uppmärksamhet.

Har du lust att förklara för mig, Internettan, hur du menar med ordet bekräftelse? Och kanske även uppmärksamhet.

Hälsningar/Niklas

Anmäl
2010-12-23 12:50 #28 av: NiklasEri

Kanske ska tillägga, att man också kan säga att man uppmärksammar känslans former... Vilka kan vara arg/ledsen/glad/besviken (märkte nu att det verkar som det finns fler negativa bemärkelser på känslan, än positiva). Dessa bemärkelser är exempel. Man lägger märke till (uppmärksammar) känslans former...

...men är medveten om att det endast är känslan som antar olika former.

Anmäl
2010-12-23 16:02 #29 av: Alwyn

Jag känner igen mig i nästan alla strålarna, men jag kan inte säga att jag förstår resten så väl. Bara det att gud är inblandat gör mig förvirrad.

Gud och himmel är inte en del av min världsbild....än så länge i alla fall. Jag är väl medveten om energier, andar, och har en bild av att världen är ett nät av energi. Drar man i en tråd på ett ställe påverkas allt ihopa. Det är möjligt att det jag kallar grund energin....därifrån vi alla bildats och dit vi alla hamnar igen i slutändan (dit vi strävar) skulle kunna kallas gud eller himmel. Jag har fått insikter om att själen kommer från en grundenergi. När själen föds är den "ren" som ett vitt papper, och sen under ett liv så påverkas denna rena energi av andra färgade energier (händelser i livet). När vi dör neutraliseras själsenergin igen men inte helt. En del energier finns kvar där i själen, vilket gör att man påverkas av och ibland minns delar av förut levda liv.

Jag har en känsla av att målet (att bli helt och hållet frigjord och en del av grundenergin igen) kan uppnås genom att man finner de energier man måste bearbeta, för att bli av med dem... det som ligger och tynger i bagaget lixom. Man går igenom flera liv för att lära olika saker och varje liv har sina delmål. För varje liv kan man både dra på sig och frigöra sig från bagage. Bla med hjälp av "strålarna" som nämns ovan, kan man vinna insikt och jobba sig mot friheten.

Sju grundtyper av energi...? hmmm. Det låter för mig lite som ett försök att kategorisera saker på ett mänskligt sätt, som inte går att kategorisera igentligen. Men kanske det ligger mer i det än så.

Ursäkta för ett långt och kanske lite rörigt inlägg.

Anmäl
2010-12-24 09:07 #30 av: Hukanson

Tack för en bra tråd! Den är vis som en saga av H.C.Andersen.

Har inget att tillägga annat än dagen till ära säga GOD JUL !

 

Oneness can not be divided.

Anmäl
2010-12-24 10:11 #31 av: Internettan

#27:

Har du lust att förklara för mig, Internettan, hur du menar med ordet bekräftelse? Och kanske även uppmärksamhet.

Jag är mest inne på exemplet om flickan i #18 som springer till sin mamma och vill ha bekräftelse på att hon är ledsen. Bekräftelse = att någon ser känslan. Behöver inte vara någon annan utan man kan bekräfta sin egen känsla genom att se den och acceptera den. (Uppmärksamma är också att man ser den men där behöver nog inte acceptansen finnas med, tänker jag.)

Vad som menas är, att det finns bara en känsla. Och den vill bli uppmärksammad. Det är egentligen inte känslans former man uppmärksammar, utan KÄNSLAN.

När det gäller bekräftelse från andra så håller jag nog fast vid att det är när man lider på något sätt som man söker och har ett behov av andras uppmärksamhet. Men när jag tänker efter - jag uppmärksammar känslan mycket mer, även själv, när jag är ledsen eller orolig jämfört med när jag är glad eller skrattar. Gör inte du det? Och är inte känslans former - inte bara en variation på samma tema - utan också helt olika saker? Vi har valt att kalla alla känslor för samma begrepp (ordet KÄNSLA). Men är det verkligen samma fenomen? Har det inte mycket med vad som kan kopplas till känslan att göra som avgör vad det handlar om? 

Är det inte också så att kärlek, frid är det tillstånd som är det riktiga/äkta - det som alla söker? Och gädje, lycka, tillfredsställelse osv är närmare detta än vad ledsenhet, ilska och rädsla är? För mig är det inte konstigt om vi är mer programmerade till att reagera när vi kommer längre bort från detta.

Å andra sidan finns ju också ett tillstånd som är ganska neutralt. Vi har inga särskilda känslor att uppmärksamma. Ibland kan vi vara så koncentrerade på något (vi är i "flow" eller vad det kallas) att vi glömmer oss själva. DET kanske i och för sig är närmare Gud än vad glädje är? Fast nej, folk som är i harmoni känner ofta glädje och frid. Men det kanske inte är känslor? Det kanske mer är tillstånd? Vad är en känsla kanske man ska fråga sig först... 

men är medveten om att det endast är känslan som antar olika former.

Nu låter det som att känslor är olika uttryck för samma sak. Som om känslan vore en egen person, nästan, som i sig själv hade en funktion. Är det verkligen så? 

Är känslor ett uttryck för hur långt från jämvikten vi befinner oss? Är de ett uttryck för hur långt från Gud vi befinner oss? Vilka känslor har en upplyst person? Kan han/hon känna rädsla och ilska? Eller är det lägre uttryck än vad t ex glädje är? 

Nu blev det komplicerat och egentligen gillar jag inte såna här funderingar. Det enda det leder till är att man gör en höna av en fjäder. Oftast blir man inte klokare för det. :)

Jag tror jag säger God Jul istället.

Anmäl
2010-12-24 10:14 #32 av: Internettan

Kanske ska tillägga att rent vetenskapligt är en känsla något som orsakar kroppsliga uttryck. Skam är en känsla - men att "känna" skuld är inte en känsla t ex. Så det vet jag ju, när jag tänker efter. Men nu hinner jag inte fundera mer ändå så jag orkar inte bry mig om min trassliga hjärna med de trassliga tankarna.

Anmäl
2010-12-24 15:25 #33 av: NiklasEri

Hoppas det är okej att jag inte svarar hela ditt inlägg. Menar inget illa.

Du nämner upplysta. Vad jag vet, så upplever upplysta känslor som andra. Men de inser vad känslan är, och gör ingen större sak av det. Med det menas inte att man ska sluta fundera på saker... Att fundera är faktiskt ett sätt att nå insikt, tror jag.

Anmäl
2010-12-24 22:38 #34 av: Hukanson

#33 Har en vän på webben som berättade för mig att han upplevde en extatisk lyckoupplevelse att allt allting levde och var andligt, var andligt levande, och att Skaparen av detta Levande Allt själv var en Skrattande Skapare full av Lycka, och Skaparens Glädje hördes som ett Glädjeskratt genom märg och ben. Denna upplevelse är det viktigaste och mäktigaste som hänt honom. Är han upplyst - vem vet?

Oneness can not be divided.

Anmäl
2010-12-25 03:11 #35 av: NiklasEri

#34

Fantastiskt... :)

Anmäl
2011-01-09 17:09 #36 av: Gaiatri

#29 Jag tror att tex stråle 6 är mer benägen att använda sig av begreppet Gud (som inom den kristna religionen) än en person på tex stråle 3 eller 7. När jag läser Gud och himmel så tänker jag mer på livet i Universum än på en gubbe bland molnen. Även om jag också tror på större intelligenta väsen.

De sju strålarna är som sju grundenergier i universum som livet manifesterar sig genom.

Sajtvärd på Andlig utveckling

Anmäl
2011-01-10 08:05 #37 av: Internettan

#36:

Men en person som inte tänker sig att det finns någon personlig Gud (inte just du alltså) - hur får de ihop allt? Om allting har ett medvetande så måste ju det högsta medvetandet vara mer medveten än människan - och hur kan ett högt medvetande sakna "person"? Hur kan ett högt medvetande skapa en hel värld, med alla dess lagar, och dessutom skapa personliga människor - men ändå inte ses som en person själv? Hur kan en "diffus energi" vara högre än en person?

Anmäl
2011-01-10 13:24 #38 av: NiklasEri

#37

Alltet skapar sig själv... Utifrån sig själv, och sina egna regler. Personer, är bara glimtar av en helhet...

/ Niklas

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.